Ibland vill jag bara fly,
lämna dig där,
liggandes ihopkrupen i sängen,
skakandes med dödsångest.
Ibland vill jag bara krypa ur,
ditt värkande skal,
få slippa känna smärtan,
i muskler som drar ihop sig.
Ibland skulle jag vilja dra mig ur,
flyga upp till gardinstången,
sitta där och titta,
bara för att få vila en stund.
Ibland vill jag vara fri från dina tankar,
gråten du trycker ner,
ilskan som tär,
lynnet som är tvärt.
Ibland vill fly från vekheten,
bort från darrande, olydiga ben,
smita från låsta gnisslande käkar,
eller från en hals som inte kan svälja.
Ibland är ändå ibland,
och jag har suttit nog på gardinstänger,
tittat ner uppifrån,
som om det inte hände.
Ibland är inte längre jag,
tänker inte lämna dig där,
skakandes i din säng,
i all din ensamhet.
Ibland ger inte styrka,
bara tomhet och oändlig ensamhet,
kapade känslor,
det är vi nu i en urstyrka.
5 kommentarer:
Ja, tänk om man kunde lämna sig själv ibland.
Känner igen den där ångesten. Den kikade förbi i helgen och nu knackar den på med.
Vad ska man göra? Men skriva av sig känns ibland skönt.
Kram!
Du skriver så målande bra... Så det går nästan ta på orden och dess mening. Styrke-Kramar
Vilken kraftfull dikt, jag får gåshud!
Vackert å klokt♥
Så bra du beskriver känslor och tillstånd! Sköt om dig!/Mormor
Skicka en kommentar