Saknar folk självbevarelsedrift. När vi beter oss som vi gör. Leva inte dö, utan få stanna kvar.
För vem lägger sig frivilligt på rälsen. Jo det finns det som gör, men endast få. De flesta tragglar på. För man vill leva. Om man bara kan. Hitta ett sätt hur. En del av oss hittar inga hur. Det är då det går snett. En del som inte finner hur. De går på ändå. Vi är olika vi människor. Men inte vill vi dö. Men vi vill kanske leva på ett annat sätt. Gå framåt.
Men hur går man då i livet. Somliga på fotsulorna, en del på utsidan av fötterna, nån har svårt att gå rakt. Men rakt eller knaggligt. Man vill ju leva livet. Även om vägen blir längre på så vis,
och svårare. Tyngre.
Så har man ett ansvar gentemot sig själv, i gyttret bland utförsäkringar, försäkringskassemöten, uppsägningar, skakandes i ett snabbt tunnelbanetåg som rusar. Ett ansvar blöt som en filt. En filt man aldrig bett om. En sjukdom man inte ville ha. Möten man förtränger sig igenom. Hjärtklappningen som trycker under bröstet kring sedlar, boende och överlevnad.
Denna eviga överlevnad som nästan kan ta ett liv. Om man försöker överleva på fel sätt. Eller får en alltför blöt filt över huvudet tillräckligt många gånger.
Men när livet akut verkligen stryps och andan kvävs, så blir det knaggliga ett bevis på vilja att överleva. Visst vill man flyta fram med grace och stil, men när det kommer till kritan, så vill man vara med. Även knagglig och ful. Med omvägar i livet. En sån knagglig människa kan till och med se bladen grönare, färger starkare. För att livet just ifrågasatts på många punkter. Vi människor har inte så stor stolthet trots allt. Vi kan leva fula. Odugliga.
Men tålamodet då. Den gråa vardagen. Då livet går på i sin traggliga takt utan att förbättras så mycket. När depressionen glor på en med snedansiktet. Då mattas allt de där färgerna. Odugligheten blir väl mycket. Fulheten kan bli för stor.
Livet.
Ja livet. Men jag vill iallafall slippa att få filtjäveln slängd i ansiktet gång efter gång.
7 kommentarer:
Precis så där känns det när man är nere i skiten. Överlevnadsinstikterna ligger där latent under ytan likt i djurens värld där det är de stakra som överlever. Faan, så starka vi är =D Kram
Det där var sant skrivet. Sannare än du tror. "En knagglig människa kan till och med se bladen grönare..." ja just det.
Kram <3
Stor varm kram. Snälla säg till om jag kan göra något för dej!
Så väl skrivet. Blöt filt, käftsmällar.... Vilket som men svårare att hämta sig blir det för varje gång,
En sak jag tänkte på bara, i bland så har jag mått så dåligt och inte velat vara kvar... Inte rädd för att inte finnas längre, utan mer rädd för sättet... Eller att misslyckas och "bara" bli allvarligt skadad.
Är det något så vet du bar jag finns, kramar
Fy, fy, fy, precis så där känns det. Man orkar bara inte med den där filten, men man kämpar på med den eftersom man vill ha livet..
Så bra skrivet.
Jag var tvungen att läsa det flera gånger och du ha helt rätt. "Konstigt" av din text så mår jag bättre.
En knagglig människa... Så himla bra skrivet.
KRAAAAAAAM / Jane
Skicka en kommentar