Det är kallt,
dragit,
fukten driver längs väggar,
som lutar brant.
Det är fult,
liksom snuskigt,
att böja sig bakåt,
och be om en hand.
Det går ett löjes rim,
kring det som förmultnat,
det som är sjukt,
blir gömt.
Vinden drar genom lösa brädor,
nattskjortan smiter åt,
likt ett dragspel som fastnat,
och slutat ljuda.
4 kommentarer:
Ja just. Kram. =)
Ändrat om på bloggen ser jag.
Åhhh jag känner igen så mkt av det du skriver om vården, fast från andra sidan.
Saker och ting som inte klaffar, patienter som hamnar emellan, trots att de allra flesta faktiskt gör så gott de kan.
Det är frustrerande.
Jag vet inte hur du är när du ringer upp men var vänlig men påstridig. Be om namnet på den du talar med, det gör alltid att folk anstränger sej mer när det blir ett personligt ansvar.
Kram
Gillar din text skarpt!
Vackert. Lite otäckt poetiskt. Och sorgligt. För visst vill man höras..
Kramar
Skicka en kommentar