Nedmonterad

Tja.

Det blev en intressant terapisession idag. Fick kramp i ryggen så jag fick ligga ner på golvet ett tag.

Skapligt.

Hon psykologen var förbryllad över min kropps tillstånd. Hade aldrig sett något liknande. Så hon förstod om jag var fundersam.

Jag är också fundersam över nedmonteringen av kroppen.

Ringde till neurologen och frågade när jag ev skulle få komma dit. Jo den remitterande läkaren hade begärt en tid om tre månader. De hade väl skrivit nåt om det här med hjärnskadan ihop med medicineringen i remissen, så de tyckte väl inte att det var så bråttom. Mer att det skulle följas upp.

Men hon som sköter medicineringen har en helt annan åsikt. Det är inte bråttom hos henne heller för det hela anser hon inte beror på medicineringen och hon tycker neurologerna får utreda ordentligt.

Suck. Alltid ska det tyckas olika.

Ja terapeuten föreslog efter att ha gått i korridoren med mig att jag ska använda käpp, ev för att bättre hålla balansen. Alltså. Tanken är ju god.

Men va fan. Där går nån slags gräns. Ja och sen behöver man ju ha tillräckligt med styrka i armen för att kunna/orka stödja sig mot något...och det har jag inte.

Problem.

Allt beror väl på ren och skär galenskap troligen i slutändan.

Allt är psykisk. Men då är jag ju definitivt hänvisad till den medicinskt ansvarige läkaren jag har.

HA!