Det är nyår snart uppenbarligen. Challe och Pyret förbereder en nyårsmeny medan jag myser med djuren, dumhojtar åt dom när de prickiga skäller, för att jag är för lat för att hämta dom eller reagera snabbt. De skäller naturligtvis ännu mer. Jag slutar hojta för att jag är för lat.
Ja jag softar kan man säga. Glider runt som smör i en porslinstillbringare i rumstemperatur. Lite lagom varm och hal sådär iklädd min Mc Kinley mysjacka jag fick av Challe och Pyret i julklapp. Det blev inga smycken, dock ej heller underkläder tack o pris. Inte heller en lädergrimma eller silvertejp. Det blev mysjacka, myströja, mysstrumpor och myspyjamas. Turligt nog styrde min moster upp det hela med lite kosing, som hon nog i o för sig inte tänkte sig skulle gå till hästgrejer. Men ändå. Jag är ändå svarta fåret i familjen så varför inte fortsätta göra som jag vill.
Nä. Det är bra med mysgrejer och hästgrejer. :) Det var en bra jul förresten utan intriger, galenskaper och tokigheter. Bara lugn, julklappar och god mat. I övrigt så tycker jag julen är bästa högtiden vi firar på hela året. Har goda minnen från barnsben och ja.....julen är oftast bra.
Men snart vankas nytt år. Jag har dock aldrig några förväntningar på just nyårsafton. Tycker inte det är nåt speciellt. För mig i min värld så går ju livet på vare sig det är nyår eller inte om man nu är i livet vill säga. Förr kostade jag dock på mig att supa huvet i bitar. Nån dag ska man vika till det med. Men det var längesen. Nu kanske man på sin höjd häller i sig en skopa Rom med lite kolloidalt silver och citron i och hoppas på att anta smurf-form, så att åtminstone nåt ter sig annorlunda nästa år.
Det här året, i alla fall vintern och våren kan lätt stämplas in i som värsta perioden i mitt liv. En mardröm kort sagt. Det här med att inte ens kunna äta själv, andas ordentligt, gå på toan, röra armarna, inte prata, att hud och slemhinnor brinner, leder som värker, kramper etc....nä....Och utöver det bli behandlad som paria inom vården, bäras ut ur bil in på sjukan, idiotförklaras och hem igen. Skapligt.
Men efter borttagande av mediciner, gluten, mjölk, socker och i huvudsak äta Paleomat så verkar det ha blivit bättre. Utöver det Smoothies, naturliga mineraler och vitaminer, Kefir, Chaga samt leverlagande maskros och Tistel. Rensande grejer bla Glutation. Pja är det konceptet tro? Utöver det Kolloidalt silver vid alla förkylningar som Pyret drar hem. Ja nu kan ju den som vill idiotförklara att man betalar för vatten, att det är farligt, löjligt etc....Men det hjälper i alla fall mig. Istället för att ha skallvärk och dötrötthet pga ideliga bihåleinfektioner och öroninflammationer med trasiga trumhinnor, så droppar jag silver i näsa och öra och slipper det. Tex. Såg idag att både tv och press hånar såväl LCHF, Paleo och framförallt alla silveranvändare. Ja, ja. Man är van. Nog har man stuckit skallen inom vårdens väggar tillräckligt med ggr för att få sin slev av kakan, så det kan väl lika gärna fortsätta på andra ställen med. Vi får väl se om den som skrattar först även skrattar sist.
Jag tycker så här att om man blir hjälpt och kan få ha ett liv pga en viss produkt, ett visst sätt att äta-låt det då vara. Jag tycker läkemedelsverk och annat ska städa framför egen dörr och o egen skitbinge först. Trots allt har vården förstört livet för många. Livsmedelsverket med sina idiotrekommendationer. Det här med att människor har en övertro till det naturliga- låt mig få säga nej. Folk som går över på det har troligen valsat runt först i åratal inom vården och blivit sämre eller inte fått nån hjälp.
Nåja. Nytt år och det blir väl som det blir. Jag tar det som det kommer men jag ska göra vad jag kan för att må allt bättre.
Ha de!
måndag 29 december 2014
tisdag 23 december 2014
God Jul!
Julstänk i sinne,
mandelmjölk i skål,
kanel precis enligt minne,
i mage utan illvrål.
Nötter i frossa,
chokladkartong bort,
ingen jäkla mossa,
är en julmust kort.
Ingen julmust funkar,
bubbelvatten är okej,
enbärsmust jag ej klunkar,
vete och socker i varenda grej.
Knäcken står i snabbköpet,
men mjuk paleokaka fixad,
riskakor staplade i köket,
pepparkaka hoptrixad.
Janssons, prinskorv, sill,
kål, köttbullar och skinka,
omelett, ägghalvor med dill,
går ner utan att ögat hinner blinka.
Man fyllde även denna jul sin mage,
av gott i annorlunda form,
utan att ens ta sig i krage,
blev detta en ny norm!
God Jul!
fredag 12 december 2014
Att skjuta sig själv.
Hej igen.
Jag har icke bloggat på ett tag eftersom jag haft noll att säga, och har man inget att säga, så kan man lika gärna hålla käften. Men nu har jag somligt att säga så håll tillgodo.
1. Hur kommer det sig att man alltid tycker att man är den bäste av djurägare om man alltid söker veterinär och tar emot det starkaste preparat som finns. Ett exempel är skabb. Det finns bra naturpreparat mot det såsom Exner petguard eller för all del matolja och msm. Om djuret blir botat av sådana grejer....är inte det bättre än att vi ska överanvända Stronghold som väl är det enda skabbdjuren inte blivit resistenta mot idag. Vad gäller mänskliga huvudlöss så har man frångått de tunga kemikaliebomberna mot olja för att just kväva skabben och spara människokropparna. Så fruktansvärt oansvarigt.
Nä. Ju mer kemikalier man stoppar i djuret desto mer ansvarig är man som djurägare. Djuret får heller inte ha det minsta besvärligt i mer än fem sekunder. Men tänk om det är värt att slippa gifter även om det tar en liten stund längre innan djuret blir bra?
2. Man kanske inte ska köpa allt rakt av som en veterinär säger. Evidensia råkar ha haffat/kapat alla veterinärsjukhus i princip och vill sälja på folk och fä deras undergörande matmedicin gjord på sågspån och fågelfjädrar.
3. Istället för att gräva ner tiotusenlappar hos veterinären på att försöka häva diverse immunbristrelaterade hudåkommor med kemikalier, som kan ha ihjäl de flesta levande organismer, så kan man prova Standardts "Immun". Ett vit/minpreparat som stärker immunförsvaret. Hjälper många. Djuret behöver inte fortsätta att ha ett dåligt immunförsvar bara för att det haft det tidigare. Det går att göra något åt från grunden.
4. Jag har också en brasklapp gentemot de som tänker avliva sin katt för att den sket en gång utanför kattlådan eller tar med sig råttorna in. Skjut dig själv istället.
Ja jag vet. Dryga punkter men folk häver ur sig än det ena än det andra på diverse fejjanforum så man får tungan i halsgropen alltför ofta. Jag menar inte att vara dryg, men jag blir ledsen när djur inte alls får den hjälp de behöver för att ägaren kanske inte tänker själv eller har fått tillräcklig info. Det är inte så lätt att orientera sig idag bland allt. Man vill så väl...men det blir väldigt fel. Ibland måste man söka veterinär o tack och lov för att de har ultraljud, röntgen och kan operera. Men när det kommer till immunförsvarsbrister, allergier och dylikt...ja där tycker inte jag att djuren får rätt hjälp. Det är sorgligt och som ägare måste man alltid göra avvägningar vad som blir bäst för ens djur. Är det cellulosa eller kanske riktigt råvara modell kött?
Jag vet numer själv hur det blir när det saknas min/vit i kroppen. Det är mkt som inte fungerar vill jag påstå och immunförsvaret tar tid att bygga upp igen. Det här med att tillföra kemikalier i en kropp som redan är påfrestad och som är allergisk eller överkänslig...ja jag tycker det är Rysk Roulette jag.
Om man dessutom påtalar att somliga kemikalier kanske främst bör undvikas, då forskare vet vilka som är mest histaminfrisättande....ja då tycker folk att äh, vi utsätts ju för kemikalier varje dag...också skiter man i det för man kan inget göra.
Man kan inte ta bort allting nej, men kanske avhålla sig och djuren från det värsta.
Nu ska jag gå iväg och antingen gå o avliva mig själv eller hiva i mig lite kaffe. Det får bli kaffe.
Ha de gott!
Jag har icke bloggat på ett tag eftersom jag haft noll att säga, och har man inget att säga, så kan man lika gärna hålla käften. Men nu har jag somligt att säga så håll tillgodo.
1. Hur kommer det sig att man alltid tycker att man är den bäste av djurägare om man alltid söker veterinär och tar emot det starkaste preparat som finns. Ett exempel är skabb. Det finns bra naturpreparat mot det såsom Exner petguard eller för all del matolja och msm. Om djuret blir botat av sådana grejer....är inte det bättre än att vi ska överanvända Stronghold som väl är det enda skabbdjuren inte blivit resistenta mot idag. Vad gäller mänskliga huvudlöss så har man frångått de tunga kemikaliebomberna mot olja för att just kväva skabben och spara människokropparna. Så fruktansvärt oansvarigt.
Nä. Ju mer kemikalier man stoppar i djuret desto mer ansvarig är man som djurägare. Djuret får heller inte ha det minsta besvärligt i mer än fem sekunder. Men tänk om det är värt att slippa gifter även om det tar en liten stund längre innan djuret blir bra?
2. Man kanske inte ska köpa allt rakt av som en veterinär säger. Evidensia råkar ha haffat/kapat alla veterinärsjukhus i princip och vill sälja på folk och fä deras undergörande matmedicin gjord på sågspån och fågelfjädrar.
3. Istället för att gräva ner tiotusenlappar hos veterinären på att försöka häva diverse immunbristrelaterade hudåkommor med kemikalier, som kan ha ihjäl de flesta levande organismer, så kan man prova Standardts "Immun". Ett vit/minpreparat som stärker immunförsvaret. Hjälper många. Djuret behöver inte fortsätta att ha ett dåligt immunförsvar bara för att det haft det tidigare. Det går att göra något åt från grunden.
4. Jag har också en brasklapp gentemot de som tänker avliva sin katt för att den sket en gång utanför kattlådan eller tar med sig råttorna in. Skjut dig själv istället.
Ja jag vet. Dryga punkter men folk häver ur sig än det ena än det andra på diverse fejjanforum så man får tungan i halsgropen alltför ofta. Jag menar inte att vara dryg, men jag blir ledsen när djur inte alls får den hjälp de behöver för att ägaren kanske inte tänker själv eller har fått tillräcklig info. Det är inte så lätt att orientera sig idag bland allt. Man vill så väl...men det blir väldigt fel. Ibland måste man söka veterinär o tack och lov för att de har ultraljud, röntgen och kan operera. Men när det kommer till immunförsvarsbrister, allergier och dylikt...ja där tycker inte jag att djuren får rätt hjälp. Det är sorgligt och som ägare måste man alltid göra avvägningar vad som blir bäst för ens djur. Är det cellulosa eller kanske riktigt råvara modell kött?
Jag vet numer själv hur det blir när det saknas min/vit i kroppen. Det är mkt som inte fungerar vill jag påstå och immunförsvaret tar tid att bygga upp igen. Det här med att tillföra kemikalier i en kropp som redan är påfrestad och som är allergisk eller överkänslig...ja jag tycker det är Rysk Roulette jag.
Om man dessutom påtalar att somliga kemikalier kanske främst bör undvikas, då forskare vet vilka som är mest histaminfrisättande....ja då tycker folk att äh, vi utsätts ju för kemikalier varje dag...också skiter man i det för man kan inget göra.
Man kan inte ta bort allting nej, men kanske avhålla sig och djuren från det värsta.
Nu ska jag gå iväg och antingen gå o avliva mig själv eller hiva i mig lite kaffe. Det får bli kaffe.
Ha de gott!
tisdag 18 november 2014
Mörkt.
Det är på djupet mörkt,
utan neddragen gardin,
på bredden svart,
för att du inte längre finns.
Solen kasade ner,
går inte längre upp,
när lågan blåstes ut,
hala tystnaden tog över.
Alltet som stannar,
någon så livfull,
blir tyst och stel,
lämnar kroppen.
Jag ser och jag hör,
dina trippande steg,
din varma luft,
kalla vinddraget efter dig.
Du är där,
men jag kan ej röra,
eller hålla dig,
fast jag skakande längtar så.
Känner din energi,
sträcker fingrar efter,
men du är borta,
för mitt synfält.
Om jag kunde vrida tiden bakåt,
tagit andra beslut,
önskar dig så tillbaka,
om det jag innerligt ber.
Förlåt.
utan neddragen gardin,
på bredden svart,
för att du inte längre finns.
Solen kasade ner,
går inte längre upp,
när lågan blåstes ut,
hala tystnaden tog över.
Alltet som stannar,
någon så livfull,
blir tyst och stel,
lämnar kroppen.
Jag ser och jag hör,
dina trippande steg,
din varma luft,
kalla vinddraget efter dig.
Du är där,
men jag kan ej röra,
eller hålla dig,
fast jag skakande längtar så.
Känner din energi,
sträcker fingrar efter,
men du är borta,
för mitt synfält.
Om jag kunde vrida tiden bakåt,
tagit andra beslut,
önskar dig så tillbaka,
om det jag innerligt ber.
Förlåt.
lördag 8 november 2014
FOLK!
1. Vad är det med folk? Sparka och slå ner tiggare på stan. Vad är det frågan om? Intressant att somliga människor fullkomligt löper amok då de stöter på svaga i utsatta situationer. Det här föraktet för svaghet finns uppenbarligen i vardagssituationer med fast det ev inte inkluderar våld. Jag tycker det är bedrövligt hursomhelst att man inte kan hejda sig utan löpa amok fullständigt pga att en människa tigger. Man har personligen väldigt svårt att förstå hur det ens kan vara provocerande.
2. Challe vill flytta till Florida och jobba där eftersom förutsättningarna som sån här golfinstruktör är bättre där än här. En dröm han haft länge. Nåväl. Jag vet inte hur han den gode Fjant skulle tackla flygresan? Inte de andra djuren heller. Sen är jag inte överlycklig i tanken att Pyret ska dras från sina vänner heller. Men lite längre fram när Pyret flyttat hemifrån så kanske man kan göra ett försök till flytt. OM Fjant vill alltså.
3. Pyret blev bättre efter att vi plockat bort mjölken i maten så nu är vi tre stycken som käkar utan gluten, mjölk och även socker. Ja socker så gott det går kan sägas. Kan påpekas att det inte bara immunförsvar och mage som tar stryk när man tuggar i sig grejer man inte tål utan även humöret. Därmed är inomhusklimatet mer gynnsamt nu. :)
4. Jag håller på och sätter mig in i det här med att käka Paleo. Allt för att läka tarmarna. Nog för att jag häller i mig tibetansk svamp för magen-vilket fungerar mkt bra-men man får väl tänka på övriga som inte klarar att dricka det. (Klent) Sen funderar jag på billigare mat än vad vi äter nu. Vi äter krasst sett för dyrt som det är nu. Vetja om man kan hinka i sig mer rotfrukter, göra soppa och sånt. Jag gjorde wok häromdan med kokosmjölk och jordnötssmör i. Pyret höll på att kräkas. Jag med. Knepigt. Det lät ju så bra. Pja det var utan recept o allmänt på frihand. Jag behöver alltså recept. Dock avskyr jag att laga mat. Challe svär sig galen på att jag råkar ha en femma från grundskolan i hemskunskap. :)
5. För att spetsa till hela flummigheten med maten så språkar jag med andar i huset. Jag har inte tidigare trott på nåt liv efter döden. Jag har tänkt att efter döden så är det svart - och är det svart så är det svart. Tyst. Noll och ingenting. Nu tycker jag att jag blivit rätt klar i skallen över att det inte är så. Nåja, de hjälper oss här hemma. Jag blir väckt tex om jag drömmer mardrömmar om en viss högt älskad katt som blev påkörd för någon vecka sedan utanför vårt hus. Hemskt. Jag saknar henne varje eviga dag. Men hon är här och hälsar på ibland vill jag tro i alla fall. Lilla hjärtat. <3
6. Nej jag har inte rökt på.
torsdag 30 oktober 2014
Det oundvikliga
I morgon, övermorgon eller dan efter det skulle något hända. Hon visste det lika väl som att jorden var rund, månen lyste och solen gick ned allt fortare för dagen. Vindens brus hade tilltagit de senaste dagarna. Nordanvinden ägde alla kroppsdelar som vistades utomhus. Hon var röd om näsan, huden fnasig mellan ögonbrynen och läpparna spruckna. Veden behövde ändå bäras in, djuren behövde ha mat och vatten. Hon gick som om hon inte visste. Trampade frankt i kängor som glipade och släppte in både lera, snö och vatten. De var av den generösa sorten. Vantarna var av samma art med fler hål i än vad som var tyg.
Grisen grymtade och ville bli kliad med kvasten på ryggen. Geten ville inte prata alls. Stoet tuggade höet i trygg takt. Så pass att hon nästan drogs bort från det ofrånkomliga. Kände för ett tag ljuset skjuva undan mörkret i henne, för att till sist övergå till att blinka lite dovt och till sist försvinna helt. Hon gick ut från ladan och stirrade mot skogen. Hon kände sig kal som grenarna, lika död som löven på marken. Varje vridning i vinden som tog tag i träden åtföljdes av en smärta i henne som gjorde att hon fick böja sig ner.
Hon hade varnat dom allihop. Byn. Särskilt hennes närmsta grannar. De hade dock bara ruskat på huvudena. Johan hade istället ruskat på mustascherna och sett riktigt irriterad ut. Hans pappa hade varit mer än irriterad och tagit till orda.
-Vad ska du gå omkring och driva folk till vansinne för, hade han sagt.
Anna hade drivit iväg folk förut. Den saken var klar. Bara genom att vara den hon var. Man skulle vara som alla andra, varken bättre eller sämre. Inte tycka eller tro för mycket om saker och ting. Inte veta något om märkliga ting. Hon hoppades innerligt att allt var en dröm, en väldigt dålig dröm som hon bar inom sig. Men om inte så hade hon i alla fall varnat dom. Varnat för någonting hon inte kunde beskriva i termer av något annat än en tragisk händelse.
Anna skalade rotfrukter för brinnande livet, palsternacka, morötter och potäter. Mat skulle hon behöva även ikväll. Hon stod fast där hon stod framför spisen, rörde och rörde medan katten spann på hennes axel. Mattorna hon tidigare hängt ut på vädring piskades av vinden utomhus. Hon såg dom i ögonvrån när hon blickade ut. Hon kände svettpärlorna rinna nedför nacken trots att det inte var särskilt varmt inomhus. Hjärnan blixtrade av ljus och mörker på samma gång. Men hon stod kvar precis som om rörandet i sig skulle stoppa det som var i antågande. Plötsligt blev hon avbruten av ett knackande på dörren. Det var Johan som stod där. Mustascherna levde sitt egna liv där i blåsten och han frågade om han fick lov att komma in.
Hon bjöd honom gladeligen på soppa. Mustascherna till trots så tyckte hon att han var både snygg och trevlig. Lite omodern kanske men ändå. Fina mörkblå ögon som tittade så ärligt på henne nu på andra sidan bordet. Å andra sidan var inte hon så modern heller i sina trasiga paltor och tankar om framtiden. Han pratade om djuren på gården. Grisarna och det stora antal kor de nu hade. De flesta i byn hade dubbelarbeten. Både djur och ett arbete utöver det inne i stan. Byn var dock stolt över djurhållningen som hölls i liten skala. De hade det bra djuren. Fick gå ute och beta, vandra på stora ägor. Johans kor skulle också få ha det bra. Trots att de nu var många. Fina rena bäddar och hagar skulle de få ha. Han berättade med stolthet i rösten om det kvalitativa höet de skördat. Gården i sig var värd mycket, sa han, och hade varit värd än mer om det inte hade varit för landsvägen som gick intill den. Trafik var inget som människan gillade om hon nu ändå skulle bo på landet. Men en släktgård ligger ju där den ligger. Johan hade sagt upp sig från jobbet som vägarbetare och skulle klara sig enbart på korna. Det ville han fira. Med just henne.
De pratade hela natten till den rykande gryta som aldrig tycktes svalna. Imman låg tät på fönsterrutorna. Anna kände sig inte mindre varm i sin egen kropp heller, utan följde glatt med i samtalsämnena som följde. Hon kände pirret i magen när han tog hennes hand. Rodnaden tog över hennes kinder och hon svarade tillbaka med ett tryck. Han sa hur mycket han tyckte om henne, trots att hon pratade konstigt ibland om märkliga företeelser. Hon sa att hon inte förebrådde honom för det eftersom hon själv inte förstod allt hon tänkte. De pratade, skrattade, dansade, hörde ljudet av mattor slå på utsidan, medan de blev allt varmare på insidan. Hon kände hans varma andedräkt, hans händer på känslig hud. Hon ville inget annat än att vara med honom. Nära, väldigt nära. Tvinna händer, ben, fötter, linda in hela sig i honom. Andas i hans hals, känna hans kropp om hennes. Han ville det detsamma.
Anna somnade lättare än på länge den natten. Med trassligt hår och ett leende på läpparna. Andetagen var djupa och lätta för en gångs skull och Johan höll hårt om henne. Han andades lugnt och tryggt och hon kunde flyta bort med hjälp av ljuden som kom från honom. Drömmarna var ljusa och månen gick sitt varv. Vindarna ökade dock i styrka och ryckte i det lilla torpet gång på gång. Anna och Johan fortsatte dock sova med täcket om sig. Till sist vaknade Anna av en smäll på fönsterrutan. Det var den ena mattan som kom. Slog mot rutan gång på gång. Hon satte sig upp och försökte se ut. Försökte få upp ögonen som glipade. Hon hörde den ihållande dova tutan gång på gång innan ögonen fylldes med bländande helljus. Dånet var öronbedövande när den kom över kullen nedför backen in mot byn. Med dunkande stora däck mot vägen, de gnisslande släpen efter sig, rullade den på helt utan kontroll. Tog med sig Annas staket i farten och fortsatte sin väg. Hon slet i Johan som otroligt nog inte vaknat.
De gick sakta ut. Trasslade sig över det trasiga trästaketet runt Annas torp. Det var mest pinnved kvar. De såg de djupa hjulspåren och åt vilket håll de fortsatte. Johan sprang och skrek samtidigt. Anna stod kvar. Hon kände sig kal i själen. Lika död som löven på marken. En huggande smärta i kroppen. Hon såg blod framför sig. Anna behövde inte gå längre. Hon såg redan för sitt inre. Kor liggande överallt. Johans skrik där han stod bland dem.
måndag 20 oktober 2014
Överkänsligheternas näste
När man talar om vete och mjölk, överkänsligheter och annat på bloggen, så är det just sånt man får ta itu med på hemmaplan tydligen. Pyret har haft outgrundliga utslag på sistone och varit seg o hängig och drällt med många förkylningar. Har frågat läkaren om de där utslagen, men inte kommit fram till så mkt. Senaste veckan har det exploderat och hon har haft magballong, rapat som tre karlar på samma gång, frossa och slem i lungorna. Humöret har gått åt fanders. Jo. Det känns lite igen och inte har hon fått i sig vete nu. Vi fick således rycka mjölken igår och jag har pratat med skolmatbespisningen om ett mjölkuppehåll i några veckor, så får vi utvärdera sen. Underbar människa Pyret har som gör hennes mat. Väldigt trevlig och omtänksam. Tryggt att ha någon sån på plats i skolan.
Nu var Pyret bättre idag, men blir det sämre igen får vi väl åka in och kolla henne igen. Förvisso är det sedan tidigare taget en mängd prover men hennes överkänslighet syns just inte på prover. Det är modell elimination och provokation som gäller. Men det är ju om det mot förmodan skulle vara nåt annat. Hon har dock skolsköterskan på plats med i skolan, så det är bara att hon glider dit om det blir dåligt. Är det mjölk så borde hon bli bättre snabbt och hon var bättre redan igår kväll och i morse.
Alltid är det nåt. Jag blir lätt skakad när Pyret mår sådär dåligt. Tycker hon har haft det tillräckligt besvärligt redan med det där vetet. Sen hänger hon på mig hela tiden nu, jag fr knappt gå någonstans och hon vill inte åka buss eftersom hon mått illa, så Challe har fått kört in henne.
Det är inte så kul att sitta illamående på en buss faktiskt. Jag gjorde ju det tio mil enkel varje dag när jag läste till socionom. Jag fick ta med en spypåse varje gång och mes hoppas på att man fått ur sig det mesta innan man lämnat lägenheten. Fy fasen. Mornar och kvällar alltså...Ja till sist spydde jag blod och fick en remiss till sjukan för gastroskopi. Men läkaren tyckte jag var för ung och att det var galet att pendla "se då får man ont i magen." Suck. Jag har ångest än för bussåkande och undviker det tacknämligt så långt det går. Det är intimt hopkopplat med magpaj o just inte bara å att kliva av o gå på toan.
Ja nu håller jag tummarna för Pyret och att hon repar sig. Jag får ju själv sån där frossa och skit av mjölk så har hon flyt så har hon råkat få en genen......också.....Som tur ä har hon orkat vara hos hästarna. Hon har borstat Snutt, flätat, klappat och kramats. Fjant har jag fått klia på och när jag inte kliat så har han tydligen ställt till fuffens för Challe. Nu ränner han runt i galopp upp i skogshagen Challe fick fixa kvick igår kväll- nöjd som en gris. Han skrattar säkert högt också åt oss med....Fjant rules
Nu var Pyret bättre idag, men blir det sämre igen får vi väl åka in och kolla henne igen. Förvisso är det sedan tidigare taget en mängd prover men hennes överkänslighet syns just inte på prover. Det är modell elimination och provokation som gäller. Men det är ju om det mot förmodan skulle vara nåt annat. Hon har dock skolsköterskan på plats med i skolan, så det är bara att hon glider dit om det blir dåligt. Är det mjölk så borde hon bli bättre snabbt och hon var bättre redan igår kväll och i morse.
Alltid är det nåt. Jag blir lätt skakad när Pyret mår sådär dåligt. Tycker hon har haft det tillräckligt besvärligt redan med det där vetet. Sen hänger hon på mig hela tiden nu, jag fr knappt gå någonstans och hon vill inte åka buss eftersom hon mått illa, så Challe har fått kört in henne.
Det är inte så kul att sitta illamående på en buss faktiskt. Jag gjorde ju det tio mil enkel varje dag när jag läste till socionom. Jag fick ta med en spypåse varje gång och mes hoppas på att man fått ur sig det mesta innan man lämnat lägenheten. Fy fasen. Mornar och kvällar alltså...Ja till sist spydde jag blod och fick en remiss till sjukan för gastroskopi. Men läkaren tyckte jag var för ung och att det var galet att pendla "se då får man ont i magen." Suck. Jag har ångest än för bussåkande och undviker det tacknämligt så långt det går. Det är intimt hopkopplat med magpaj o just inte bara å att kliva av o gå på toan.
Ja nu håller jag tummarna för Pyret och att hon repar sig. Jag får ju själv sån där frossa och skit av mjölk så har hon flyt så har hon råkat få en genen......också.....Som tur ä har hon orkat vara hos hästarna. Hon har borstat Snutt, flätat, klappat och kramats. Fjant har jag fått klia på och när jag inte kliat så har han tydligen ställt till fuffens för Challe. Nu ränner han runt i galopp upp i skogshagen Challe fick fixa kvick igår kväll- nöjd som en gris. Han skrattar säkert högt också åt oss med....Fjant rules
torsdag 16 oktober 2014
Jag har minsann rätt att röka!
"Hur tänker folk när de anser sig ha rätten att bolma ut giftig rök på uteserveringar och vid diverse utgångar? Därutöver hälla på sig en hel kemikaliebrygd modell parfym. Gärna kemikaliespäckat luktande schampo, balsam, tvål, hudlotion, sköljmedel ovanpå det. Också ska alla andra bara flytta på sig?"
Ja det var dagens fejjanuppdatering.
Irritationen gäller främst rökare. Redan som liten palt hade jag fåt nog av rökande. Jag sparade pengar till en porslinsskylt där det stod "ingen rökning här hemma". Den ställde jag fram vid somliga besök. Jag kan inte begripa mig på deras resonemang nu när det är många som reagerar på det rökförbud som lagts fram. Bara för att andra valt att röka så har ju inte jag valt det. Jag blir dessutom sjuk av rök. Inte vill jag att mitt barn ska behöva röka om vi sitter på en uteservering eller går ut från ett sjukhus tex. Hur kan man stå och röka utanför entrén på ett sjukhus?
Folk känner sig inte fria om de inte får röka. Nähä. På tal om ofrihet så kanske ni kan tänker er hur fri den känner sig som inte per automatik vill röka så fort man går ut, eller blir sjuk.
Utöver detta så möter man ju som "överkänslig" på andra hinder när man är på stan. Det är kemikaliespetsade parfymcoctails, luktande schampo, balsam, tvål etc. För att inte tala om detta eviga sköljmedel. Om man nu måst ha sköljmedel så varför använda sånt farligt för? Varför vill ni ha extrem histaminfrisättande och farliga kemikalier mot huden för hela dagarna? Hur törs ni ha det på era barn?
Nu tror jag att många som har luktande saker på sig inte tänker alls. Man har bara på sig nåt man tycker luktar gott utan att bry sig om innehållet. Jag är ju väldigt känslig men har inte värst ont av det som luktar men som är naturligt. Däremot kemikalier känner jag av även när de inte luktar. Rosenseriens produkter är tex gjorda på växtparfym. Det går utmärkt och de luktar inte så starkt heller. Så man kan välja vad man har på sig.....
Nämen det är drygt med att inte tåla kemikalier. Jag har ju levt ett tillnärmelsevis normalt liv förut vad gäller detta. Dock att jag alltid ogillat parfymlukt etc. Starka dofter blir för mkt har jag alltid tyckt blivit för mkt. Man får kryssa sig runt om man ska gå på stan. Jag försökte gå på toan på Mc Donalds i somras. Stank rengöringsmedel så det var bara att vända. Därefter in på Hööks där de nyligen skurat golven. Utöver det hade tanterna som var där troligen precis tvättat håret i nåt som luktade multimkt. Det var åter bara att vända.
I bästa fall så har Challe slängt in nåt från biltema i sadelkammaren med när man dräller in där. God natt och adjöss. Vädra i hundra år. Förresten hur överlever de som jobbar på Biltema?
Sjukhus brukar vara en prövning med, trots att det brukar stå påbud om blommor och parfym. Personalen brukar dock inte tänka på att schampo, balsam, deo och även smink om det är mkt av den varan ställer till det för den som är känslig för kemikalier. Det finns sånt som inte luktar och framförallt sånt med lukt som är ekologiskt.
Sist när jag låg på sjukan började de sprita av sängen bredvid. De hade nåt annat medel med. Ja jag som var hyperkänslig då med trasiga slemhinnor, fick hiva upp fönstret och hänga ut genom det-rätt länge. Skapligt.
Nä nu har jag gnällt klart. Men om man kanske åtminstone för sin egen del ska ta och tänka på vad man har i sitt hår och på sin hud hela dagarna.
Ja det var dagens fejjanuppdatering.
Irritationen gäller främst rökare. Redan som liten palt hade jag fåt nog av rökande. Jag sparade pengar till en porslinsskylt där det stod "ingen rökning här hemma". Den ställde jag fram vid somliga besök. Jag kan inte begripa mig på deras resonemang nu när det är många som reagerar på det rökförbud som lagts fram. Bara för att andra valt att röka så har ju inte jag valt det. Jag blir dessutom sjuk av rök. Inte vill jag att mitt barn ska behöva röka om vi sitter på en uteservering eller går ut från ett sjukhus tex. Hur kan man stå och röka utanför entrén på ett sjukhus?
Folk känner sig inte fria om de inte får röka. Nähä. På tal om ofrihet så kanske ni kan tänker er hur fri den känner sig som inte per automatik vill röka så fort man går ut, eller blir sjuk.
Utöver detta så möter man ju som "överkänslig" på andra hinder när man är på stan. Det är kemikaliespetsade parfymcoctails, luktande schampo, balsam, tvål etc. För att inte tala om detta eviga sköljmedel. Om man nu måst ha sköljmedel så varför använda sånt farligt för? Varför vill ni ha extrem histaminfrisättande och farliga kemikalier mot huden för hela dagarna? Hur törs ni ha det på era barn?
Nu tror jag att många som har luktande saker på sig inte tänker alls. Man har bara på sig nåt man tycker luktar gott utan att bry sig om innehållet. Jag är ju väldigt känslig men har inte värst ont av det som luktar men som är naturligt. Däremot kemikalier känner jag av även när de inte luktar. Rosenseriens produkter är tex gjorda på växtparfym. Det går utmärkt och de luktar inte så starkt heller. Så man kan välja vad man har på sig.....
Nämen det är drygt med att inte tåla kemikalier. Jag har ju levt ett tillnärmelsevis normalt liv förut vad gäller detta. Dock att jag alltid ogillat parfymlukt etc. Starka dofter blir för mkt har jag alltid tyckt blivit för mkt. Man får kryssa sig runt om man ska gå på stan. Jag försökte gå på toan på Mc Donalds i somras. Stank rengöringsmedel så det var bara att vända. Därefter in på Hööks där de nyligen skurat golven. Utöver det hade tanterna som var där troligen precis tvättat håret i nåt som luktade multimkt. Det var åter bara att vända.
I bästa fall så har Challe slängt in nåt från biltema i sadelkammaren med när man dräller in där. God natt och adjöss. Vädra i hundra år. Förresten hur överlever de som jobbar på Biltema?
Sjukhus brukar vara en prövning med, trots att det brukar stå påbud om blommor och parfym. Personalen brukar dock inte tänka på att schampo, balsam, deo och även smink om det är mkt av den varan ställer till det för den som är känslig för kemikalier. Det finns sånt som inte luktar och framförallt sånt med lukt som är ekologiskt.
Sist när jag låg på sjukan började de sprita av sängen bredvid. De hade nåt annat medel med. Ja jag som var hyperkänslig då med trasiga slemhinnor, fick hiva upp fönstret och hänga ut genom det-rätt länge. Skapligt.
Nä nu har jag gnällt klart. Men om man kanske åtminstone för sin egen del ska ta och tänka på vad man har i sitt hår och på sin hud hela dagarna.
tisdag 14 oktober 2014
Celiaki, veteallergi och glutenöverkänslighet.
Jag tänkte skriva om glutenbesvär idag eftersom jag tror att det berör rätt många. Hoppas att jag får ihop det någorlunda rätt
Den sjukan som vi oftast hör talas om är celiaki. Tarmluddet försvinner och näringsupptaget försvåras. Magbesvär, trötthet, viktnedgång, depression, blekhet, värk i skelettet, muskel och ledbesvär. Även neurologiska besvär förekommer. "Gluten ataxi" är väl nåt som det talats mer om på sistone, dvs en svårighet att samordna rörelser, balanssvårigheter etc. Om ja förstått det rätt så är forskarvärlden inte helt överens, men somliga menar att detta är allvarligt och kan ge men för livet om man inte tar bort gluten i tid. Hudceliaki bör också nämnas i sammanhanget. Kroppen reagerar med huden mot gluten samt oftast även med tarmen. Somliga har ledbesvär. Både hudceliaki och celiaki ökar risken för att få lymfom.
Ett inte alltför litet antal som har celiaki få problem med korsreaktioner mot tex majs eller komjölksprotein som ligger nära glutenets struktur. Kaffe nämns också som en sådan sak som det kan korsreageras mot. Det finns inte så mkt om detta i Svensk läkartext men om man söker sig till USA så finns det desto mer kunskap.
Man testar celiaki hos läkare med hjälp av blodprov samt prov på näringsstatus. Jag har hursomhelst stött på rätt många där blodprovet visar noll, men en gastroskopi visat på celiaki. Huden testas genom att en hudbit plockas från huden samt blodprov.
Därutöver kan man ju drälla med allergier, såsom veteallergi. Den är oftast av Ige -reaktionkaraktär, vilket kan tas blodprov på. Det ger rätt vanliga allergisymtom såsom svullnad, astma, andnöd, kliande ögon etc.
Därutöver finns överkänslighet eller allergi utan Ige -reaktion. Diagnosticeras vi trial and error dvs elimination och provokation. I USA kallar man detta för "non-celiac-disease" om det handlar om överkänslighet mot gluten. I de här fallen har man magbesvär och kanske utslag men framförallt symtom från nervsystemet såsom depression, humörsvängningar, muskelkramper, värk etc.
Vad gäller påverkan på nervsystemet så har det resonerats kring om tom allvarliga psykiska sjukdomar kan bero på överkänslighetmot gluten eller annan mat. Här borde det forskas mer.
Hursomhelst tror jag att samtliga som inte tål gluten, riskerar näringsbrister, pga att tarmen blir irriterad av det man äter. En tarm som mår dåligt håller ofta inte ihop tarmbarriären utan blir en sk läckande tarm. Det tror jag är drygt farligt att ha, då det troligen kan generera en mängd sjukdomar.
Den senaste MS-forskningen tar upp just det här med läckande tarm som risk för att drabbas av Ms. Man har undersökt tarmen på MS patienter och upptäckt att den oftast är inflammerad och läcker. Det man nu tänker sig är att behandling mot MS ska tas sin början i att försöka få tarmen att läka, för att på så vis undvika en sk läckande tarm. En tarm som läcker släpper ut ämnen i blodet som inte ska vara där, vilka bla hamnar i muskler och nervceller. Kroppen antas attackera sig själv då ämnen finns i muskler och nervsystem vilka inte borde vara där.
Vad nu än de här vete och glutensjukdomarna kallas för så ska man ta magproblem på största allvar samt betänka att somliga besvär från nervsystemet kan härröra från gluten. Tilläggas kan att vete, korn och råg är skapligt besprutat, så om man har problem med kemikalier så kan det löna sig att äta ekologiskt.
Jag dräller in en länk här angående forskningen om MS om nån vill läsa. De gör ingen koppling till just gluten utan mer kopplingen inflammerad tarm ger läckande tarm som ger problem i muskler och nervsystem. Typ. Om jag minns rätt.
http://www.vetenskaphalsa.se/skador-pa-tarmbarriaren-vid-multipel-skleros/
Den sjukan som vi oftast hör talas om är celiaki. Tarmluddet försvinner och näringsupptaget försvåras. Magbesvär, trötthet, viktnedgång, depression, blekhet, värk i skelettet, muskel och ledbesvär. Även neurologiska besvär förekommer. "Gluten ataxi" är väl nåt som det talats mer om på sistone, dvs en svårighet att samordna rörelser, balanssvårigheter etc. Om ja förstått det rätt så är forskarvärlden inte helt överens, men somliga menar att detta är allvarligt och kan ge men för livet om man inte tar bort gluten i tid. Hudceliaki bör också nämnas i sammanhanget. Kroppen reagerar med huden mot gluten samt oftast även med tarmen. Somliga har ledbesvär. Både hudceliaki och celiaki ökar risken för att få lymfom.
Ett inte alltför litet antal som har celiaki få problem med korsreaktioner mot tex majs eller komjölksprotein som ligger nära glutenets struktur. Kaffe nämns också som en sådan sak som det kan korsreageras mot. Det finns inte så mkt om detta i Svensk läkartext men om man söker sig till USA så finns det desto mer kunskap.
Man testar celiaki hos läkare med hjälp av blodprov samt prov på näringsstatus. Jag har hursomhelst stött på rätt många där blodprovet visar noll, men en gastroskopi visat på celiaki. Huden testas genom att en hudbit plockas från huden samt blodprov.
Därutöver kan man ju drälla med allergier, såsom veteallergi. Den är oftast av Ige -reaktionkaraktär, vilket kan tas blodprov på. Det ger rätt vanliga allergisymtom såsom svullnad, astma, andnöd, kliande ögon etc.
Därutöver finns överkänslighet eller allergi utan Ige -reaktion. Diagnosticeras vi trial and error dvs elimination och provokation. I USA kallar man detta för "non-celiac-disease" om det handlar om överkänslighet mot gluten. I de här fallen har man magbesvär och kanske utslag men framförallt symtom från nervsystemet såsom depression, humörsvängningar, muskelkramper, värk etc.
Vad gäller påverkan på nervsystemet så har det resonerats kring om tom allvarliga psykiska sjukdomar kan bero på överkänslighetmot gluten eller annan mat. Här borde det forskas mer.
Hursomhelst tror jag att samtliga som inte tål gluten, riskerar näringsbrister, pga att tarmen blir irriterad av det man äter. En tarm som mår dåligt håller ofta inte ihop tarmbarriären utan blir en sk läckande tarm. Det tror jag är drygt farligt att ha, då det troligen kan generera en mängd sjukdomar.
Den senaste MS-forskningen tar upp just det här med läckande tarm som risk för att drabbas av Ms. Man har undersökt tarmen på MS patienter och upptäckt att den oftast är inflammerad och läcker. Det man nu tänker sig är att behandling mot MS ska tas sin början i att försöka få tarmen att läka, för att på så vis undvika en sk läckande tarm. En tarm som läcker släpper ut ämnen i blodet som inte ska vara där, vilka bla hamnar i muskler och nervceller. Kroppen antas attackera sig själv då ämnen finns i muskler och nervsystem vilka inte borde vara där.
Vad nu än de här vete och glutensjukdomarna kallas för så ska man ta magproblem på största allvar samt betänka att somliga besvär från nervsystemet kan härröra från gluten. Tilläggas kan att vete, korn och råg är skapligt besprutat, så om man har problem med kemikalier så kan det löna sig att äta ekologiskt.
Jag dräller in en länk här angående forskningen om MS om nån vill läsa. De gör ingen koppling till just gluten utan mer kopplingen inflammerad tarm ger läckande tarm som ger problem i muskler och nervsystem. Typ. Om jag minns rätt.
http://www.vetenskaphalsa.se/skador-pa-tarmbarriaren-vid-multipel-skleros/
måndag 13 oktober 2014
Att hänga ut skynket!
"Annars är man ingen människa utan bara en liten lort', sa Jonatan.
På sjukfronten inte så mycket nytt. Jag överstegsdribblas mellan Hades och Helvetet, fram och tillbaka, medan telefonsignalerna hoppar järnrep, telefonsvararna skär i öronen och de där i vitrock röker svamp och lever om så det står härliga till. Funderar på att skicka dom några pipor för säkerhets skull. Men det bidrar nog inte till att organiserandet blir bättre precis. Fast om de är tillräckligt borta så kanske man skulle kunna smita förbi och göra de där testerna som borde göras på egen hand.
Vad gäller mediciner så jobbar jag på. Har beställt journaler som är femton härliga år gamla från en vårdcentral jag höll på att gå galen på. Den låg 100 meter från mitt jobb på den tiden. Smidigt nära och enda anledningen till att gå dit. På den tiden var jag ju så in i helvete viktig så att jag aldrig hade tid att vara sjuk eller borta från jobbet många minuter. När jag ser vårdcentralen framför mig så ser jag egentligen en röd bil som rullar. Sakta bakåt från en annan parkering, utan förare i, så åker den sakta bakåt mellan bilar och hus mot VC och stannar så fint vid en trottoarkant. Jag ser också min chefs rödblossiga ansikte i dörren, då han förklarar vad som just skett. Därefter skratt i korridoren. Den som parkerat utan handbroms fick köra bilen tillbaka på plats. Jag alltså.
Nåja, jag fick en antibiotika utskriven för långt skridande urinvägsinfektion, med utgång dåligt, då för länge sedan. Jag fick krampanfall, frossa, svettningar och dylikt. Jag låg i sjukhussäng, (inte på vc), utan att kunna/orka röra mig och ringa på personalen. Det var en jobbig natt (skräck o vanmakt). Anledningen till att leta upp medicin är att jag ska se om den möjligen innehåller Kathon CG, eftersom den substansen huserat i mina mediciner sedan tidigare, vilka jag reagerat på. Jag återkommer till en mer utförligt beskrivning av det ämnet någon annan dag. Den är inte lika eländig som Mr Motaba men ett smärre gift för nervsystem och muskler på sikt.
Nu byter vi ämne igen och över till den verkliga konflikten, katastrofen eller vad ni vill säga. Håll i er: Pyret har dragit hem löss! För andra gången den här hösten. Jag har inte hittat några som lever, men ägg på både henne och mig. "Lusfågelbo." Jag fattar bara inte varför jag inte hittar de där som lever eftersom det kliar på Pyret och då hon verkar ha lusbajs i skallen. Challe är nu iväg och köper antilusmedel samt kam. Vi är dock osams angående kamvalet. Jag vill ha den elektriska medan Pyret vill ha den klassiska modellen. Jag är mer för direkt avlivning medan hon är för den mjukare stilen. Dock ska de väl dö ändå till sist.
Utöver det så har Smillkatten dragit på sig öronskabb och pållarna står med blåsor i munnen. Hundarna med. Vi är rätt äckliga allihopa. Kanske lika bra att hänga ut skynket.
fredag 10 oktober 2014
Attityder och normalisering
Nu vet jag inte om jag ska ta upp faktumet att jag inte blir kvitt den här evighetsförkylningen. Inget funkar och jag blir nervös över hästarna. Jag känner mig värdelös och hatar att det rinner skit ur öronen i enlighet med öroninflammationers jävligheter. Egentligen är jag väl klar där.
Tänkte ta upp något annat såsom politiska diskussioner i skolan och bland barn. Nu är valet över så det är lite lugnare men det har varit mkt snack innan. Pyret tycker att det är kul med politik överlag och är väldigt intresserad av vad partierna står för. Den stora frågan är förstås varför vi inte har en kvinnlig stasminister när tjejer presterar bättre i skolan samt att det är killar och karlar som stökar och slåss i bästa allmänhet. "Varför toppar man inte laget med en kvinna för"? Det här med män som styr kan inte vara bra för landet!
Svårt att förklara eftersom det är obegripligt.
Pyret gillar miljöpartiet. Ingen miljö, ingen jord. Är inte blommor och sånt det viktigast? Ja det har hon rätt i. Nu gillar de flesta av barnen i hennes klass Allianspartierna. I de flesta frågor är det nog inte så stora bekymmer, men när det gäller sjukförsäkringen så blir det svårt.
Pyret hade tydligen blivit ledsen och frågat "varför de inte tycker att hennes mamma ska få några pengar för när hon är sjuk". Ja hon var ledsen här hemma med....förbannad med för all del.
Nu har jag ännu inte stått med noll pengar än, men vi har andra i vår närhet som drabbats av noll inkomst trots sjukdom. Om inte annat blir man ju utförsäkrad ibland. Jag pratar inte så mycket med Pyret om pengar, mer än att det ordnar sig och att man får pengar från försäkringskassan vid sjukdom. Sen kan man tycka att det räcker. Det är ju ett elände för ett barn när föräldrar blir sjuka. Hon trodde jag skulle dö här i våras. Det är inte lätt. Lite så att jag skulle vilja linda in henne i bomull och kunna lova att det bara ska bli bra framöver. Det kan jag dock inte. Det är som det är.
Men det är just det här som inträffar när man via politiska beslut, slår isär grupper av människor tidigt, utsatta grupper ska få svårt att försörja sig. Det handlar inte endast om kronor och ören, det handlar om syn på människor, grundtrygghet, att vilja andra väl.
Barn är ju barn och man tänker nog inte så mycket på vad Alliansens sjukförsäkringspolitik innebär för familjer. Men förklara det för Pyret är ju lätt. Jag själv kan känna mig ledsen på vänner som röstar på Alliansen. "Sjukförsäkringen är det sämsta men annars är det bra." Det är lite så att man inte inser hur det är förrän man drabbats själv heller. Ja det där nåt att förhålla sig till. Folk menar sällan att man ska stå därmed noll pengar i slutändan...
Jag tänker också hur det blir med invandringsdebatten. De som tycker att allt är invandrarnas fel. Om vi bara inte tar in fler eller skickar tillbaka folk så fungerar skolan. Jag tror inte på några större förändringar i praktiken, men hur känner sig invandrarbarn i skolan idag? Välkomna? I bråk är det också lätt att ta till sånt...som att du borde åka hem....om man nu hör vuxna resonera så. Vi måste naturligtvis diskutera integration, men man ska ha klart för sig att när man ställer utsatta grupper mot varandra, eller tycker att somliga grupper är värda mindre, så får det tidiga konsekvenser bland barn. Det är också attityder som riskerar att permanentas och ses som helt rimliga.
Tänkte ta upp något annat såsom politiska diskussioner i skolan och bland barn. Nu är valet över så det är lite lugnare men det har varit mkt snack innan. Pyret tycker att det är kul med politik överlag och är väldigt intresserad av vad partierna står för. Den stora frågan är förstås varför vi inte har en kvinnlig stasminister när tjejer presterar bättre i skolan samt att det är killar och karlar som stökar och slåss i bästa allmänhet. "Varför toppar man inte laget med en kvinna för"? Det här med män som styr kan inte vara bra för landet!
Svårt att förklara eftersom det är obegripligt.
Pyret gillar miljöpartiet. Ingen miljö, ingen jord. Är inte blommor och sånt det viktigast? Ja det har hon rätt i. Nu gillar de flesta av barnen i hennes klass Allianspartierna. I de flesta frågor är det nog inte så stora bekymmer, men när det gäller sjukförsäkringen så blir det svårt.
Pyret hade tydligen blivit ledsen och frågat "varför de inte tycker att hennes mamma ska få några pengar för när hon är sjuk". Ja hon var ledsen här hemma med....förbannad med för all del.
Nu har jag ännu inte stått med noll pengar än, men vi har andra i vår närhet som drabbats av noll inkomst trots sjukdom. Om inte annat blir man ju utförsäkrad ibland. Jag pratar inte så mycket med Pyret om pengar, mer än att det ordnar sig och att man får pengar från försäkringskassan vid sjukdom. Sen kan man tycka att det räcker. Det är ju ett elände för ett barn när föräldrar blir sjuka. Hon trodde jag skulle dö här i våras. Det är inte lätt. Lite så att jag skulle vilja linda in henne i bomull och kunna lova att det bara ska bli bra framöver. Det kan jag dock inte. Det är som det är.
Men det är just det här som inträffar när man via politiska beslut, slår isär grupper av människor tidigt, utsatta grupper ska få svårt att försörja sig. Det handlar inte endast om kronor och ören, det handlar om syn på människor, grundtrygghet, att vilja andra väl.
Barn är ju barn och man tänker nog inte så mycket på vad Alliansens sjukförsäkringspolitik innebär för familjer. Men förklara det för Pyret är ju lätt. Jag själv kan känna mig ledsen på vänner som röstar på Alliansen. "Sjukförsäkringen är det sämsta men annars är det bra." Det är lite så att man inte inser hur det är förrän man drabbats själv heller. Ja det där nåt att förhålla sig till. Folk menar sällan att man ska stå därmed noll pengar i slutändan...
Jag tänker också hur det blir med invandringsdebatten. De som tycker att allt är invandrarnas fel. Om vi bara inte tar in fler eller skickar tillbaka folk så fungerar skolan. Jag tror inte på några större förändringar i praktiken, men hur känner sig invandrarbarn i skolan idag? Välkomna? I bråk är det också lätt att ta till sånt...som att du borde åka hem....om man nu hör vuxna resonera så. Vi måste naturligtvis diskutera integration, men man ska ha klart för sig att när man ställer utsatta grupper mot varandra, eller tycker att somliga grupper är värda mindre, så får det tidiga konsekvenser bland barn. Det är också attityder som riskerar att permanentas och ses som helt rimliga.
onsdag 8 oktober 2014
Allt eller inget.
Jag vet inte om jag uttrycker mig slarvigt eller om jag är otydlig, med tanke på de kommentarer jag brukar få, när jag skriver just om barn och gränser. Det blir som att jag uppfattas vara för inga gränser alls. Tror jag. Jag tycker att man ska vara trevlig på kalas, men inte för att det är kalas, utan för att man överlag förhoppningsvis är trevlig mot andra. Både som barn och vuxen. Om nån håller tal så vill jag inte att Pyret ska avbryta den personen. Det tror jag inte att hon skulle göra heller. Och skulle hon det så hade jag sagt att hon får vänta med det viktiga hon har att säga. Pyret alltså.
Jag skulle dock aldrig säga till Pyret som mina föräldrar till mig "att nu sköter du dig". Varför skulle inte Pyret bete sig väl på kalas för? (Är det nån jag möjligen skulle vilja säga det till så är det Challe den spjuvern.) Pyret kan för det mesta vänta på sin tur, och blir hon uttråkad så lurar hon med sig nån vuxen i nåt annat rum och spelar spel, leker, pratar med. Pyret älskar kalas till skillnad från mig. Och hon går inte dit med trasiga kläder eller brunskitiga fötter. Dock är hon nödvändigtvis varken nyduschad, polerad, klädd i finaste finklänningen eller skrubbad för att duga. Hon bestämmer själv och ibland är det klänning och ibland jeans. Är det några man kan ha synpunkter på så är det snarare vuxna på kalas. Jag tycker det kan bli rätt skapliga diskussioner ibland....
Varför jag skrev förra texten, är för att vi för ofta har ett vuxenperspektiv tycker jag, och när man refererar till "förr" och tänker tillbaka på hur föräldrar uppfostrade sina barn då, och tycker att det var bättre. Nä. Det kan jag inte gå med på. Därmed är inte jag guds ängel. Jag har hojtat för högt till Pyret till ingen nytta, och hon hojtar här inne inte allt för sällan. Däremot höjde jag inte rösten åt henne när hon var liten och jag har aldrig ens kommit på tanken att vara hårdhänt mot henne. Precis som att jag aldrig skulle gå fram till nån vuxen och rycka, slita, klämma eller dra. Om man går så långt så tycker jag att man som vuxen får söka hjälp. För sitt barns skull och för att det faktiskt är olagligt det man gör.
Jag ser brister i min generations föräldrauppställning. Laget är väl inte komplett. Vi har blivit uppfostrade på så vis att vi har blivit för anpassningsbara, har svårt för att sätta gränser, vill känna att vi gör bra saker, gärna få beröm etc. Ränner runt med håven och vill vara så förbannat bra och duktiga. Det här gör säkerligen att vi sätter för få gränser, är för otydliga, vet inte riktigt hur vi ska göra för att det ska duga etc. Men det viktiga är att vi är på väg bort från våld, förtryck och att barn har ett sämre värde. Vi vuxna idag får försöka hitta vårt egna värde, och kunna säga ifrån till våra barn, vara obekväma, om än på ett respektfullt sätt.
Det är inte svart eller vitt för mig. Men jag har inte ägnat många promillesekunder till att tala om för Pyret hur hon ska vara, bete sig eller uppföra sig gentemot andra. Det sköter hon så bra själv. Möjligen att hon kunde säga ifrån lite mer gentemot kompisar. Sen är barn olika. Pyret är en betraktare av rang och rätt känslig, ett annat mer impulsivt och utagerande barn må man kanske vara mer aktiv med att styra upp. De flesta barn är ändå inte dummare än att om de själva bemöts med respekt i vardagen så levererar de respekt tillbaka.
Angående det här med gränser, så är jag inte själv klar över hur mkt gränser jag sätter. Jag räknar inte. Det är något som bara finns i vardagen. På ett sätt har väldigt mycket kretsat kring Pyret eftersom hon är enda barnet, syrran har inga barn, och kusinerna är äldre så deras barn är redan stora. Pyret är således julens höjdpunkt, kalasens höjdpunkt, en jäkla viktigt figur/filur i släkten. Hitintills verkar hon mest njuta av det. Sen är det så att Pyret är uppväxt i en flock av djur. Hästar ska skötas, hundar ska promeneras, mat ska ges, nån har sår som ska tvättas etc. Pyret var med och mockade redan en vecka ung i Januarikylan. Jag hade henne i en sele på magen. Lite senare i vagnen. Även om jag varit föräldraledig har jag haft tider att passa med utsläpp/ fodringar och annat. Challe har jobbat väldigt mkt halvårsvis, så jag har varit själv då med henne. En vardag hon fått hänga med i. Man kan tänka sig att det lite per automatik blir gränser i en sån vardag i stigande grad allt efter ålder. Det är klart att hennes behov ändå gått först. Man sätter ju inte en hungrig unge i vagnen för att man ska släppa ut hästarna...typ sex stycken som det var då...täcken, benlindor och allt som ska av och på. Men hon har fått hänga på bland stallfolk, bönder, djur, hovslagare, veterinärer och annat fuffens. Det gick friktionsfritt de första tre åren, därefter följde nåt år av stök och lek i vattenpölar med följdverkningar. Tänkte inte lyssna på säkerheten kring hästarna etc. Där fick man jobba lite, för säkerheten är inte förhandlingsbar. Inte heller kan jag lämna hästen jag håller i omedelbart för att hon åter blivit blöt. Det var drygt att få ihop ett tag. Men man har haft god hjälp av stallvänner.
Jag tycker att hon är skapligt tålmodig ändå och nu är hon ju tio år. Hon åkte med Challe till Dalarna i somras för att hämta hem den gode Fjant, som dock ville stanna kvar hos sin fyrbenta flickvän/flickvänner. Dryga tre timmar dit, se på lastning i en halv dag i ökenvärme och sen hem utan häst. Hon grät väl halva vägen hem för att hon saknade Fjant. När det var dags för nytt försök så hängde hon på igen. Och då gick det vägen och hästeländet kom hem. Hon är inte helt oäven tycker jag. Det är inte så lätt med djur för det är mycket krångel med grejer som händer, vilka man inte räknat med. Inte ens alltid lätt för en som är vuxen att hantera. En jäkla berg och dalbana.
Pyret är bra hursomhelst. Men det är knappast min förtjänst.
Jag skulle dock aldrig säga till Pyret som mina föräldrar till mig "att nu sköter du dig". Varför skulle inte Pyret bete sig väl på kalas för? (Är det nån jag möjligen skulle vilja säga det till så är det Challe den spjuvern.) Pyret kan för det mesta vänta på sin tur, och blir hon uttråkad så lurar hon med sig nån vuxen i nåt annat rum och spelar spel, leker, pratar med. Pyret älskar kalas till skillnad från mig. Och hon går inte dit med trasiga kläder eller brunskitiga fötter. Dock är hon nödvändigtvis varken nyduschad, polerad, klädd i finaste finklänningen eller skrubbad för att duga. Hon bestämmer själv och ibland är det klänning och ibland jeans. Är det några man kan ha synpunkter på så är det snarare vuxna på kalas. Jag tycker det kan bli rätt skapliga diskussioner ibland....
Varför jag skrev förra texten, är för att vi för ofta har ett vuxenperspektiv tycker jag, och när man refererar till "förr" och tänker tillbaka på hur föräldrar uppfostrade sina barn då, och tycker att det var bättre. Nä. Det kan jag inte gå med på. Därmed är inte jag guds ängel. Jag har hojtat för högt till Pyret till ingen nytta, och hon hojtar här inne inte allt för sällan. Däremot höjde jag inte rösten åt henne när hon var liten och jag har aldrig ens kommit på tanken att vara hårdhänt mot henne. Precis som att jag aldrig skulle gå fram till nån vuxen och rycka, slita, klämma eller dra. Om man går så långt så tycker jag att man som vuxen får söka hjälp. För sitt barns skull och för att det faktiskt är olagligt det man gör.
Jag ser brister i min generations föräldrauppställning. Laget är väl inte komplett. Vi har blivit uppfostrade på så vis att vi har blivit för anpassningsbara, har svårt för att sätta gränser, vill känna att vi gör bra saker, gärna få beröm etc. Ränner runt med håven och vill vara så förbannat bra och duktiga. Det här gör säkerligen att vi sätter för få gränser, är för otydliga, vet inte riktigt hur vi ska göra för att det ska duga etc. Men det viktiga är att vi är på väg bort från våld, förtryck och att barn har ett sämre värde. Vi vuxna idag får försöka hitta vårt egna värde, och kunna säga ifrån till våra barn, vara obekväma, om än på ett respektfullt sätt.
Det är inte svart eller vitt för mig. Men jag har inte ägnat många promillesekunder till att tala om för Pyret hur hon ska vara, bete sig eller uppföra sig gentemot andra. Det sköter hon så bra själv. Möjligen att hon kunde säga ifrån lite mer gentemot kompisar. Sen är barn olika. Pyret är en betraktare av rang och rätt känslig, ett annat mer impulsivt och utagerande barn må man kanske vara mer aktiv med att styra upp. De flesta barn är ändå inte dummare än att om de själva bemöts med respekt i vardagen så levererar de respekt tillbaka.
Angående det här med gränser, så är jag inte själv klar över hur mkt gränser jag sätter. Jag räknar inte. Det är något som bara finns i vardagen. På ett sätt har väldigt mycket kretsat kring Pyret eftersom hon är enda barnet, syrran har inga barn, och kusinerna är äldre så deras barn är redan stora. Pyret är således julens höjdpunkt, kalasens höjdpunkt, en jäkla viktigt figur/filur i släkten. Hitintills verkar hon mest njuta av det. Sen är det så att Pyret är uppväxt i en flock av djur. Hästar ska skötas, hundar ska promeneras, mat ska ges, nån har sår som ska tvättas etc. Pyret var med och mockade redan en vecka ung i Januarikylan. Jag hade henne i en sele på magen. Lite senare i vagnen. Även om jag varit föräldraledig har jag haft tider att passa med utsläpp/ fodringar och annat. Challe har jobbat väldigt mkt halvårsvis, så jag har varit själv då med henne. En vardag hon fått hänga med i. Man kan tänka sig att det lite per automatik blir gränser i en sån vardag i stigande grad allt efter ålder. Det är klart att hennes behov ändå gått först. Man sätter ju inte en hungrig unge i vagnen för att man ska släppa ut hästarna...typ sex stycken som det var då...täcken, benlindor och allt som ska av och på. Men hon har fått hänga på bland stallfolk, bönder, djur, hovslagare, veterinärer och annat fuffens. Det gick friktionsfritt de första tre åren, därefter följde nåt år av stök och lek i vattenpölar med följdverkningar. Tänkte inte lyssna på säkerheten kring hästarna etc. Där fick man jobba lite, för säkerheten är inte förhandlingsbar. Inte heller kan jag lämna hästen jag håller i omedelbart för att hon åter blivit blöt. Det var drygt att få ihop ett tag. Men man har haft god hjälp av stallvänner.
Jag tycker att hon är skapligt tålmodig ändå och nu är hon ju tio år. Hon åkte med Challe till Dalarna i somras för att hämta hem den gode Fjant, som dock ville stanna kvar hos sin fyrbenta flickvän/flickvänner. Dryga tre timmar dit, se på lastning i en halv dag i ökenvärme och sen hem utan häst. Hon grät väl halva vägen hem för att hon saknade Fjant. När det var dags för nytt försök så hängde hon på igen. Och då gick det vägen och hästeländet kom hem. Hon är inte helt oäven tycker jag. Det är inte så lätt med djur för det är mycket krångel med grejer som händer, vilka man inte räknat med. Inte ens alltid lätt för en som är vuxen att hantera. En jäkla berg och dalbana.
Pyret är bra hursomhelst. Men det är knappast min förtjänst.
tisdag 7 oktober 2014
Det var bättre förr.
Du säger att det var bättre för. När barn visste att respektera vuxna. När de visste hur de skulle ta i hand. På den tiden då barn kunde föra sig.
Menar du när barnen satt vid sitt bord och fikade och inte vid vuxnas. Inte för att barnen hellre ville det, utan för att vuxna var värda lite mer. Det var deras samtalsämnen som dög, dina tankar, era tankar fick stanna vid barnens bord. Barnen delade drickan med exakthet emellan sig. Millimeter räknades och ingen åt mer än av en sort i taget. För all del, sju sorter på kalas.
När vi blev äldre fick vi vara med runt vuxnas bord. Med vita knästrumpor dragna upp till knäna, håret nytvättat och naglarna skurade så att skinnet var ömt. Helt och rent. Ordning och reda. "Nu sköter ni er" sa dom innan vi gick in. Lustigt att säga så till barn som visste att inte springa inomhus, tala väl, ta i hand, lyssna och svara trevligt. Jag var så trevlig att jag la bort hela spontana mig på de där kalasen. Det bad ingen mig om någonsin, men om man ska sköta sig, så måste man väl vara på ett visst sätt. På så sätt att tanterna nickade och log och mina föräldrar log tillbaka över de fina barn de hade. Så fick man spela piano för alla. Ont i magen om man spelade fel. Men farmor applåderade och tyckte allt var bra som alltid. Jag dög jämt. Tänk om hon sett på sina barn med samma ögon.
Du säger att det var mycket bättre förr. Dåtidens föräldrar var inte så veka, veliga och osäkra. De förstod att det här med barnuppfostran inte var nåt märkvärdigt. Lite hårda tag har du heller aldrig farit illa av säger du. Nån örfil, hårda händer i armen. Ingen som brydde sig om vad du sa eller tänkte. Vad gjorde det? Egentligen? Barn behöver ju lära sig.
Hade du tänkt likadant om en stor man tagit sin kvinna i armen, när hon inte lyssnade på honom. Om han skrikit åt henne och ryckt till. Klämt med stora händer om hennes arm. För att hon inte lyssnar. Tror du den kvinnan känner respekt mot sin man och tror du hon känner sig respekterad. Blev hon rädd? Gör det överhuvudtaget något? Vilket dålig jämförelse tänker du nu. En relation mellan man och kvinna ska vara jämlik medan vuxna måste få bestämma över sina barn. Jo, den vuxne har i en barnrelation ett mycket större ansvar för relationen samt att ta hand om och skydda sitt barn. Men är barnet mindre värd eller är relationen mindre viktig att bygga på respekt. Tänk 1.70 lång vuxen och ett barn på 1 meter. Betänk det när det skriks och stora händer knyts om. När det hotas? Gör det något?
Du säger att det var bättre förr när man inte ältade så mycket utan bara gjorde. Idag läser föräldrar faktaböcker och är så rädda för barnets väl och ve och krånglar till allt i onödan. Det är inte heller bra att skydda barnet så mycket, för då bli det bortklemat och får svårt att klara sig. Livet är inte snällt, alla kommer inte att lyssna på det där barnet när det blir stort. Det får inte vara för perfekt.
Tänker du ibland på relationen till din man. Eller på relationen till din egen mamma eller dina vänner. Ältar du detta fram och tillbaka? Funderar på varför de agerar som de gör och om du kan göra något annorlunda? Det gör du troligen för att relationer är komplicerade och kräver ett visst ältande och bearbetande. Om du dessutom ska förvalta det allra bästa du har, så kan det vara värt att reflektera kring hur du gör det. Vilken förälder är mest vilsen? Den som ignorerar barnets tankar och rycker det i armen för att det ska lyssna, eller den som läser faktaböcker, diskuterar och funderar. Kanske har den som funderar en unge som löper loss på Mc Donalds. Men lyssnar barnet bättre om det är så att man måste rycka det i armen för att lösa situationen. Är man mer mogen och säker som vuxen om man löser relationer med våld?
Vilket liv är perfekt? Nämn ett barn som växt upp och bara fått se livets fina sidor. Man kan omhulda hur mycket som helst som förälder, men barnet kommer i alla fall möta sorg, skilsmässor, dödsfall, sjukdom, orättvisor, bli besviken i kamratrelationer. Som förälder kommer man dessutom att göra ett antal fel varje dag- hur ambitiös man än är. Risken för att någon skulle växa upp med en perfekt barndom är obefintlig. Däremot är en förutsättning att hantera sorg och motgång att man är i kontakt med sitt känsloliv och känner ett visst mått av trygghet. Få föräldrar mobbar sitt barn hemma, med utgångspunkt i att det behöver härdas, för att barnet på så vis ska klara av mobbing i skolan på ett bättre sätt, när det kommer utsättas för det. De flesta tänker på att ge trygghet och uppmuntran istället för att barnet ska stå starkt. Klokt.
Jag skulle vilja att du som är förälder i min generation i dag, stryker dig över kinden, för att du duger. Knästrumpetiden är borta och du får vara skitig och ful om du vill. Du behöver inte vara till lags jämt. Varken på jobbet eller hemma. Det går bra att ha skit i hörnen och säga nej till barnen ibland om de vill bli skjutsade. När du känner att du inte orkar. Det är okej att ha behov, som tex att vila. Även om man är förälder. Tiden är förbi då du skulle vara som alla andra. Vad det nu var. Du har rätt att sätta gränser runt om dig utifrån den person som du är. Du får lov att säga nej till både vuxna och barn. Det som var då var då, och det som är nu är nu.
Ovanstående är inte skrivet till någon särskild person även om jag valt att skriva Du. Det här är allmänna uppfattningar om barn/synen på barn och föräldraskap som jag reagerar på. Helt enkelt.
lördag 4 oktober 2014
Respekt
Se dig i ögonen säger du,
höra på vad du säger,
inte vända nacken mot,
eller springa bort.
Jag har spring i benen,
rädda slag i hjärtat,
när du ser på mig,
med den blicken.
Ha respekt säger du,
göra som du säger,
inte i morgon,
utan just nu.
Jag har sänkt blick,
knottriga armar,
tittar man på den,
vars blick härmar granit.
Jag är din förälder säger du,
du ska lyssna på mig,
för att jag är vuxen,
ska du göra som jag säger.
Jag har mörk blick,
något svart i min kropp,
stor bubblig olja,
som inte låter flyttas på.
Jag måste rycka dig i armen säger du,
för jag lyssnar inte,
trots att du sagt åt mig,
vad jag ska göra.
Jag har klor om min arm,
är fylld av mörkt bubbel,
benen spända som strängar,
är totalt felstämd.
Jag ska skärpa mig säger du,
så att du slipper hota,
vara tacksam,
för att du skjutsade mig igår.
Jag har viljan i mig,
men kan verkligen inte,
blicken och de hårda händer du äger,
fyller hela mig med förakt.
fredag 3 oktober 2014
Från Tibetansk svamp till posttraumatisk stress och tebaks.
Ja jag sitter här och väntar på att min svamp ska komma. Den tibetanska svampen. Den ska jag försöka odla och ta hand om på ett riktigt fint sätt. Tydligen ska den föröka sig snabbt så det finns tillfälle för vänner att få om de vill ha. Det kanske slutar med att man har en hel svampfabrik här. Vetja vad fk skulle säga om det?
När jag inte väntar på svamp så är jag ilsk över att flyktingmottagandet är så dåligt. Man slänger in unga utan utbildning som ska jobba med traumatiserade människor. Anvarslöst. Dels behöver man ha en utbildning för att kunna utföra ett sådant arbete, dels erfarenhet samt vettiga arbetsvillkor. Helt enkelt behöver det in socionomer, psykologer och gärna nån fritidsledare och barnpedagog med. De sistnämnda kanske inte är tänkta just för krishantering utan mer för aktivering och en vettig stimulans. Åtminstone kunde man ju börja med att hålla introduktioner och anställa folk för det. Nä. Vi kan inte ta emot människor på det här sättet och sen klaga på skadegörelse och annat.
Men i det här landet hanterar vi sällan sådana här frågor såsom psykisk traumatisering på ett bra sätt. Människor får antidepressiv medicin och tusen krav från försäkringskassan. Traumatiserade barn och behandling finns det absolut kunskap om, men med en socialtjänst som går på knäna och ett Bup som mest utreder Adhd, så kan man snabbt begripa vilken hjälp de barnen överlag får.
Nä. Jag vet inte hur man tänker.
Om nån kommer in med ett brutet ben så sätter man ju inte en outbildad person på det, utan någon med utbildning. Det vore bra om man tänkte likadant angående psykisk ohälsa. Det krävs kunskap och kompetens för att hjälpa.
Det blev allt jobbigt det här, så nu återgår jag att tänka på en tibetanska svampen istället.
När jag inte väntar på svamp så är jag ilsk över att flyktingmottagandet är så dåligt. Man slänger in unga utan utbildning som ska jobba med traumatiserade människor. Anvarslöst. Dels behöver man ha en utbildning för att kunna utföra ett sådant arbete, dels erfarenhet samt vettiga arbetsvillkor. Helt enkelt behöver det in socionomer, psykologer och gärna nån fritidsledare och barnpedagog med. De sistnämnda kanske inte är tänkta just för krishantering utan mer för aktivering och en vettig stimulans. Åtminstone kunde man ju börja med att hålla introduktioner och anställa folk för det. Nä. Vi kan inte ta emot människor på det här sättet och sen klaga på skadegörelse och annat.
Men i det här landet hanterar vi sällan sådana här frågor såsom psykisk traumatisering på ett bra sätt. Människor får antidepressiv medicin och tusen krav från försäkringskassan. Traumatiserade barn och behandling finns det absolut kunskap om, men med en socialtjänst som går på knäna och ett Bup som mest utreder Adhd, så kan man snabbt begripa vilken hjälp de barnen överlag får.
Nä. Jag vet inte hur man tänker.
Om nån kommer in med ett brutet ben så sätter man ju inte en outbildad person på det, utan någon med utbildning. Det vore bra om man tänkte likadant angående psykisk ohälsa. Det krävs kunskap och kompetens för att hjälpa.
Det blev allt jobbigt det här, så nu återgår jag att tänka på en tibetanska svampen istället.
tisdag 23 september 2014
Kli
Ja, jag kliar sänder hårbotten som fjällade som en svamp redan innan nya utslag. Inte för att jag ser hur det ser ut i hårbotten, men fan vilket kli. Jag ser hur jag ser ut på pannan i alla fall. Tänk Frankensteins monster. Lätt att få skallvärk med när det bränner och eldar på i skallen och man är svullen. "Skallkramp".
Ansiktet är fint med. Ser ut som tidernas finnepidemi, utan var i finnarna dock som kliar. Ögonlocken är svullna och ögonbrynen därmed dubbelt så stor och buskiga. Challe kommer att göra slut när han kommer hem ikväll.
Bröstkorgen kanske vi inte ska tala om eller den skrovlig magen med utslag på.
Äh. Skål dessutom för tidernas förkylning.
Happy, happy, happy!
Idag har det annars varit en dag i sjuktelefonernas anda. Försöker ringa åt Pyret angående de där utslagen hon har som kliar. Jag har ännu inte kommit fram till rätt instans. Jag har ringt hud åt mig själv eftersom jag lämnat in en egenremiss. Mitt tillstånd var dock för komplicerat för egenremiss. Jaha. Då måste jag höra av mig till läkare igen då. Precis som att de kommer komma med ett tydligt och klart innehåll. Nä det är rörigt värre. Nåja skolsköterskan ska titta på Pyret imorrn och jag tittar väl på mig själv jag. Harkel. Nä jag kan inte heller vistas på ett sjukhus nu när jag mår så här kasst. Man försätter sig inte där om mående inte är rätt skapligt. Man behöver kunna gå, stå och orka försvara sig obehindrat. Känna sig lite stark. :)
Annars har samtalen idag varit givande. Hästhagesamtal. Fjant sa att han var hungrig och stoet instämde. Ungefärligen så. Pussiga goa mular. Världens bästa.
Värt att notera är att Challe kratsade framhovarna på den gode Fjant igår och överlevde. Det var inte illa om man ser till att det var en 50/50 situation. Enligt Challe i alla fall.
Ja, vi höres.
Ansiktet är fint med. Ser ut som tidernas finnepidemi, utan var i finnarna dock som kliar. Ögonlocken är svullna och ögonbrynen därmed dubbelt så stor och buskiga. Challe kommer att göra slut när han kommer hem ikväll.
Bröstkorgen kanske vi inte ska tala om eller den skrovlig magen med utslag på.
Äh. Skål dessutom för tidernas förkylning.
Happy, happy, happy!
Idag har det annars varit en dag i sjuktelefonernas anda. Försöker ringa åt Pyret angående de där utslagen hon har som kliar. Jag har ännu inte kommit fram till rätt instans. Jag har ringt hud åt mig själv eftersom jag lämnat in en egenremiss. Mitt tillstånd var dock för komplicerat för egenremiss. Jaha. Då måste jag höra av mig till läkare igen då. Precis som att de kommer komma med ett tydligt och klart innehåll. Nä det är rörigt värre. Nåja skolsköterskan ska titta på Pyret imorrn och jag tittar väl på mig själv jag. Harkel. Nä jag kan inte heller vistas på ett sjukhus nu när jag mår så här kasst. Man försätter sig inte där om mående inte är rätt skapligt. Man behöver kunna gå, stå och orka försvara sig obehindrat. Känna sig lite stark. :)
Annars har samtalen idag varit givande. Hästhagesamtal. Fjant sa att han var hungrig och stoet instämde. Ungefärligen så. Pussiga goa mular. Världens bästa.
Värt att notera är att Challe kratsade framhovarna på den gode Fjant igår och överlevde. Det var inte illa om man ser till att det var en 50/50 situation. Enligt Challe i alla fall.
Ja, vi höres.
måndag 22 september 2014
God natt eller nåt....
Idag har jag haft ett somligt samtal med en mkt trevlig människa. Ja vi hade lite liknande livsengagemang och därutöver vårdupplevelse. Fast hennes var värre. För all del jämförbar med en Salanderfilm. Fast med annan problematik. Dock inte mindre korrumperad. Den berättelsen skulle man göra bok på. Det är inte dåligt vad man får sig till livs ibland i historieväg. Nu frågade jag inte om jag fick ut berättelsen här, så då gör jag inte det.
Annars då har man inte varit sämre än att man drällt med hästens antibiotika här ett tag på händer o annat. Smart. Sånt som tas upp av huden om det inte snabbt tvättas bort. Bra för den som inte tål mediciner. Har bara haft en 180 i puls hela dan. Jag blir galen på mig själv. Hudutslag och annat jidder. Shooot me!
Jag vet ju hur det slutade när jag åt bredspektraantibiotika när jag var tjugo. Not så väldigt bra. Nä man skulle få klä in hela sig i fogskum om man nu inte var sån att man inte tålde det heller. Troligtvis inte i alla fall.
ÄH.
God natt.
Annars då har man inte varit sämre än att man drällt med hästens antibiotika här ett tag på händer o annat. Smart. Sånt som tas upp av huden om det inte snabbt tvättas bort. Bra för den som inte tål mediciner. Har bara haft en 180 i puls hela dan. Jag blir galen på mig själv. Hudutslag och annat jidder. Shooot me!
Jag vet ju hur det slutade när jag åt bredspektraantibiotika när jag var tjugo. Not så väldigt bra. Nä man skulle få klä in hela sig i fogskum om man nu inte var sån att man inte tålde det heller. Troligtvis inte i alla fall.
ÄH.
God natt.
söndag 21 september 2014
Vetenationen Svärje.
Det är drygt det här med att ha koll på allt som det finns vete i. Försöka sig på att hitta en halstablett där det inte finns vete i. Hopplöst fall verkar det som. Ja jag har inte skannat hur mkt som helst men det ser not ljust ut. Är man inte så känslig är det måhända inte så svårt, men Pyret käkade halstabletter och fick en massa utslag. Det vill till att hålla ordning på allt som Sorbitol, Glukossirap, Maltitol, mjölksyra o förbannade etc. Oftast är det av vete om det kommer från Svärje i alla fall. I den här nationen har vi nämligen vete i nästan precis allt. Dessutom matar vi djuren med vete, vilket inte faller väl ut för alla tydligen när köttet ska ätas. Dock inget vi märkt av än.
Förresten varför matar vi odlad lax för med vete? Naturlig föda för fisk? Det känns löjligt. Dessutom är mkt av köttet man har på smörgås tillspetsat med vete. Vad sägs om lite konstgjord Askorbinsyra?Grillad kyckling ska också spetsas med vete för att köttet ska bli saftigare.
Dessutom är glutenfria hyllan förbannat läskig och lurig för där vilar E-nummer i hög samt glukossirap och vetestärkelse i massor. Ja för att Livsmedelsverket anser att folk tål detta. Igår fick jag tala med en mamma vars barn blivit så dålig av att äta just mat med glukossirap i odylikt, att det nu var så illa att sondmatning var aktuellt. Slutsats: Man ska icke lyssna på livsmeddelsverket utan på sig själv eller sitt barn. Vi är alla olika känsliga.
Schampo, hårspray, smink, tvål är fulla av vete som gömmer sig under udda namn. I alla fall många märken. Mycket av det ekologiska innehåller vete.
Ja har man inte att göra. Tänk så mycket vete människor får i sig hela tiden i det här landet, också undrar man varför så många blir glutenintoleranta! Ingen människa kan bryta ner gluten.
Hursomhelst så ska jag ringa barnmottagningen så får de utreda om hon har hudceliaki, eftersom det blir reaktioner på så pass lite vete ändå. Liknande utslag som hudgluten med. Bra att veta eftersom det är en signifikant högre risk att dra på sig lymfom. Nåja vi försöker vara så noga vi kan hursomhelst förstås.
Annars då så är vi genomförkylda, men Pyret är på benen i alla fall. Den gode Fjant var inte sämre än att han väckte mig 02.33 i natt med några välriktade sparkar på boxdörren. Han ville ha mer mat. Harkel. Challe hade väl nattat dom lite väl tidigt för hans smak, men va fan. Öh. Han får ju så lite mat hästen. Näej. Challe var inte sämre än att han gick ut. Helt enkelt för att han ville ha stallet kvar och inte i ruiner och drivor på morgonen. Om ni inte förstått det tidigare så bestämmer Fjanten över Challe.
Smillankatten är i vartenda skåp, i hyllor, i kylskåpet och dräller, ramlar och krånglar. Också med Challe när han lagar mat ihop med mathysteriska prickiga hundar. Det är en syn att se de där tre ihop runt Challe. Katten har väl dock lärt sig att inte gå i strid med hundarma vid kvällsmaten i alla fall. Det föll inte väl ut. Blomstret har alltid ett smalt öga på kattskrället.
Därutöver ligger hon och lurar på Doriskatten. Ligger på tvätthängaren och kastar sig nedför som en pilot utan fallskärm och landar på hennes rygg. Hon vill ju bara leka vilket Doriskatten begriper. Fast hon ser inte glad ut.
Slutsats: Det är väl ingen som är normal här.
Förresten varför matar vi odlad lax för med vete? Naturlig föda för fisk? Det känns löjligt. Dessutom är mkt av köttet man har på smörgås tillspetsat med vete. Vad sägs om lite konstgjord Askorbinsyra?Grillad kyckling ska också spetsas med vete för att köttet ska bli saftigare.
Dessutom är glutenfria hyllan förbannat läskig och lurig för där vilar E-nummer i hög samt glukossirap och vetestärkelse i massor. Ja för att Livsmedelsverket anser att folk tål detta. Igår fick jag tala med en mamma vars barn blivit så dålig av att äta just mat med glukossirap i odylikt, att det nu var så illa att sondmatning var aktuellt. Slutsats: Man ska icke lyssna på livsmeddelsverket utan på sig själv eller sitt barn. Vi är alla olika känsliga.
Schampo, hårspray, smink, tvål är fulla av vete som gömmer sig under udda namn. I alla fall många märken. Mycket av det ekologiska innehåller vete.
Ja har man inte att göra. Tänk så mycket vete människor får i sig hela tiden i det här landet, också undrar man varför så många blir glutenintoleranta! Ingen människa kan bryta ner gluten.
Hursomhelst så ska jag ringa barnmottagningen så får de utreda om hon har hudceliaki, eftersom det blir reaktioner på så pass lite vete ändå. Liknande utslag som hudgluten med. Bra att veta eftersom det är en signifikant högre risk att dra på sig lymfom. Nåja vi försöker vara så noga vi kan hursomhelst förstås.
Annars då så är vi genomförkylda, men Pyret är på benen i alla fall. Den gode Fjant var inte sämre än att han väckte mig 02.33 i natt med några välriktade sparkar på boxdörren. Han ville ha mer mat. Harkel. Challe hade väl nattat dom lite väl tidigt för hans smak, men va fan. Öh. Han får ju så lite mat hästen. Näej. Challe var inte sämre än att han gick ut. Helt enkelt för att han ville ha stallet kvar och inte i ruiner och drivor på morgonen. Om ni inte förstått det tidigare så bestämmer Fjanten över Challe.
Smillankatten är i vartenda skåp, i hyllor, i kylskåpet och dräller, ramlar och krånglar. Också med Challe när han lagar mat ihop med mathysteriska prickiga hundar. Det är en syn att se de där tre ihop runt Challe. Katten har väl dock lärt sig att inte gå i strid med hundarma vid kvällsmaten i alla fall. Det föll inte väl ut. Blomstret har alltid ett smalt öga på kattskrället.
Därutöver ligger hon och lurar på Doriskatten. Ligger på tvätthängaren och kastar sig nedför som en pilot utan fallskärm och landar på hennes rygg. Hon vill ju bara leka vilket Doriskatten begriper. Fast hon ser inte glad ut.
Slutsats: Det är väl ingen som är normal här.
lördag 20 september 2014
Bladder
Åsa skrev som vanligt nåt bra i en kommentar. Det här med att när man känner sig som mest sjuk och utsatt ska behöva lita på en främmande doktor. Ja det är ju det och man har ju olika lätt för tillit dessutom. Sen om det vore en doktor. Det kan var flera man träffar under ett dygn, plus olika sjuksköterskor och undersköterskor. Det är dessutom delikat det här när man delar rum med några man aldrig sett förut. Ligga där när ronden kommer in med läkare, sjuksköterska, elever etc. Jag vet inte hur många det kan bli ibland. Så ska man undersökas inför de andra, välla ut om diverse privata kroppsgöromål.
Det är ingen normal situation alls. Vad gäller det här med att dela rum, oftast med kvinnor åttio plus, så har det faktiskt berikat och är det som jag i första hand tänker tillbaka på som positivt. Ofta fattar ju rumskamrater mkt mer hur det är ställt med en än vad tex läkaren gör, eftersom man blir sedd över tid så att säga.
" Ska du ner och cykla på testcykel nu i ditt tillstånd....hahahaha!"
Ja. Det gick ju inte. Man kom tillbaka fort i rullstol. Fast för en läkare räcker det inte att säga att man inte orkar, utan de måste se själva, och eftersom de har kort om tid vid varje besök så är det svårt att hinna se. Ja det var humor.
Det ligger många aspekter i det här med att bli sjuk. Kontrollförlust, förlust av yrkesliv, förlust av kroppsdel ev. Själv tappar jag hjärnan ibland och det är synnerligen besvärligt. Man blir utöver det bedömd, dömd, prognosad, medicinerad, skriven om, kanske skuren i. Var har man sig själv kvar mitt uppe i allting?
Sammanhanget man dräller in i är inte oviktigt när man känner sig liten. När jag opererade hjärtat så fick jag åka till annat bättre landsting, och en avd där folk verkade trivas, med både sin specialitet och även rent socialt. Det strulade ju och tog sex timmar, men det gör inte så mkt, om man kan skämta samtidigt. Jag kände mig fullständigt trygg hela tiden. Miljön är viktig.
Vi pratade mycket om det här på Soc när jag jobbade om att möta människor i kris. Är inte folk i kris när man träffar dom, så hamnar ju familjen där hursomhelst rätt snabbt, om man börjar utreda. Då gäller det att utreda med det i bakhuvudet, med ansvar och ett visst omhändertagande. För även om det för en som socarbetare är vardag med utredningar, så är det absolut inte det för den som blir utsatt för det.
Ja vad blir konsensus då. Jo att när allting stormar, så sitter det fint om omhändertagandet är tryggt, och att personalen så gott det går, värnar om ens integritet.
Det är ingen normal situation alls. Vad gäller det här med att dela rum, oftast med kvinnor åttio plus, så har det faktiskt berikat och är det som jag i första hand tänker tillbaka på som positivt. Ofta fattar ju rumskamrater mkt mer hur det är ställt med en än vad tex läkaren gör, eftersom man blir sedd över tid så att säga.
" Ska du ner och cykla på testcykel nu i ditt tillstånd....hahahaha!"
Ja. Det gick ju inte. Man kom tillbaka fort i rullstol. Fast för en läkare räcker det inte att säga att man inte orkar, utan de måste se själva, och eftersom de har kort om tid vid varje besök så är det svårt att hinna se. Ja det var humor.
Det ligger många aspekter i det här med att bli sjuk. Kontrollförlust, förlust av yrkesliv, förlust av kroppsdel ev. Själv tappar jag hjärnan ibland och det är synnerligen besvärligt. Man blir utöver det bedömd, dömd, prognosad, medicinerad, skriven om, kanske skuren i. Var har man sig själv kvar mitt uppe i allting?
Sammanhanget man dräller in i är inte oviktigt när man känner sig liten. När jag opererade hjärtat så fick jag åka till annat bättre landsting, och en avd där folk verkade trivas, med både sin specialitet och även rent socialt. Det strulade ju och tog sex timmar, men det gör inte så mkt, om man kan skämta samtidigt. Jag kände mig fullständigt trygg hela tiden. Miljön är viktig.
Vi pratade mycket om det här på Soc när jag jobbade om att möta människor i kris. Är inte folk i kris när man träffar dom, så hamnar ju familjen där hursomhelst rätt snabbt, om man börjar utreda. Då gäller det att utreda med det i bakhuvudet, med ansvar och ett visst omhändertagande. För även om det för en som socarbetare är vardag med utredningar, så är det absolut inte det för den som blir utsatt för det.
Ja vad blir konsensus då. Jo att när allting stormar, så sitter det fint om omhändertagandet är tryggt, och att personalen så gott det går, värnar om ens integritet.
fredag 19 september 2014
Att leva farligt där man ska vara trygg
Utifrån ett slags forum jag är med i så har jag blivit allt mer ställd över vården. Hur lite kunskap det finns inom vissa områden, och hur mycket det å andra sidan finns inom andra. Hur mycket vården hänger sig fast vid den kunskap de har, utan att lyssna. Hur mycket de inte lyssnar trots att de inte vet.
Vad har vården att förlora på att lyssna? Vad har de för vinster i att säga att folk är hypokondriska, att det är psykiskt, så fort man inte vet vad tillståndet beror på. Det är att ställa sig själv på piedestal det. Det är nog inte att räkna med att man ska kunna täcka in varenda sjukdomstillstånd som en människa kan ha. Varje människa råkar vara unik. Visst finns hypokondriska tillstånd, men de flesta som inte mår bra utan diagnos lär inte vara hypokondriska. Det borde vara effektivare och kostnadsmässigt bättre att lyssna. Framförallt blir rätt diagnos en möjlighet. Jag vet inte hur många ggr jag sagt hur jag mår, och upplever att den som ska lyssna, har dragit några egna slutsatser som jag inte alls känner igen mig i. Varken kroppsligt eller psykiskt. Dessutom har en läkare en gång satt en diagnos så går det åt mkt energi att därefter att få ihop nya symtom till att passa den diagnos de en gång satt. Behovet av att verifiera sin egen tes kan vara större än att patienten blir hjälpt.
Om vi ska prata mediciner så blir det extra allvarligt när man inte lyssnar. När människor beskriver att de inte tål viss medicin men inte blir trodda och får den ändå. Nu har jag hört folk som varit otroligt nära att stryka med pga det. Det var så jag kände när jag mådde som sämst, låg på sjukan, och de ville ge mig mer av allergimedicin. Min känsla var att om jag stannar här så dör jag. Därutöver var jag rädd när jag var hemma med. Jag har tidigare fått viss medicin trots att jag angett vissa jag inte tål, blivit lovad att den givna medicinen inte innehåller samma ämne. Så har man vaknat dyngsjuk på morgonen och då kollat upp vad man fick. Jodå...samma ämne. Det är sjukt.
Nu får man höra att man har fobi för sjukvården. Nä ingen fobi utan ren självbevarelsedrift faktiskt. Däremot säger jag inget om att det görs mkt bra med, men med medicinöverkänslighet bla, så lever man farligt.
Man tänker att de som sökt sig till vårdyrket, gör det för att vilja lyssna och hjälpa. Sjuksköterskor tycker jag överlag är bra på det medan läkare har svårt för att lyssna. Om det beror på att de har rätt snäva direktiv för att inte bli anmälda etc, om de drivs av andra motiv än att just hjälpa, eller vad det beror på. Det kommer jag inte säkert fram till. Men när vi alla väljer yrke så har vi mer eller mindre dolda motiv. Det jag uppfattat från många läkare är att det viktigaste är att de har rätt och att de kan i princip allt. Mkt prestige. Jag upplever inte heller att sjuksköterskor blir lyssnade på i nån större utsträckning. Det är ju de som ser och observerar patienten över tid.
Läkaren jag har på VC nu är inte sådan alls utan tämligen ödmjuk. Han beter sig ju som en vanlig människa brukar jag tänka. I övrigt så tycker jag att de som lyssnat bäst varit kvinnor eller från utlandet. Jag tycker överlag inte att nån är värd att behandlas och mötas som jag blivit och väldigt många jag haft kontakt med blir. Jag sliter med posttraumatisk stress sen min kontakt med sjukvården. Det är humor. Eller inte.
Vad råder det för kultur på sjukan? Vad är det som gör att läkare sätter sån press på sig själva att veta och kunna. Vara bäst. Det tyder inte på trygghet eller välmående. Tyvärr förlorar många på att det är så här.
Vad har vården att förlora på att lyssna? Vad har de för vinster i att säga att folk är hypokondriska, att det är psykiskt, så fort man inte vet vad tillståndet beror på. Det är att ställa sig själv på piedestal det. Det är nog inte att räkna med att man ska kunna täcka in varenda sjukdomstillstånd som en människa kan ha. Varje människa råkar vara unik. Visst finns hypokondriska tillstånd, men de flesta som inte mår bra utan diagnos lär inte vara hypokondriska. Det borde vara effektivare och kostnadsmässigt bättre att lyssna. Framförallt blir rätt diagnos en möjlighet. Jag vet inte hur många ggr jag sagt hur jag mår, och upplever att den som ska lyssna, har dragit några egna slutsatser som jag inte alls känner igen mig i. Varken kroppsligt eller psykiskt. Dessutom har en läkare en gång satt en diagnos så går det åt mkt energi att därefter att få ihop nya symtom till att passa den diagnos de en gång satt. Behovet av att verifiera sin egen tes kan vara större än att patienten blir hjälpt.
Om vi ska prata mediciner så blir det extra allvarligt när man inte lyssnar. När människor beskriver att de inte tål viss medicin men inte blir trodda och får den ändå. Nu har jag hört folk som varit otroligt nära att stryka med pga det. Det var så jag kände när jag mådde som sämst, låg på sjukan, och de ville ge mig mer av allergimedicin. Min känsla var att om jag stannar här så dör jag. Därutöver var jag rädd när jag var hemma med. Jag har tidigare fått viss medicin trots att jag angett vissa jag inte tål, blivit lovad att den givna medicinen inte innehåller samma ämne. Så har man vaknat dyngsjuk på morgonen och då kollat upp vad man fick. Jodå...samma ämne. Det är sjukt.
Nu får man höra att man har fobi för sjukvården. Nä ingen fobi utan ren självbevarelsedrift faktiskt. Däremot säger jag inget om att det görs mkt bra med, men med medicinöverkänslighet bla, så lever man farligt.
Man tänker att de som sökt sig till vårdyrket, gör det för att vilja lyssna och hjälpa. Sjuksköterskor tycker jag överlag är bra på det medan läkare har svårt för att lyssna. Om det beror på att de har rätt snäva direktiv för att inte bli anmälda etc, om de drivs av andra motiv än att just hjälpa, eller vad det beror på. Det kommer jag inte säkert fram till. Men när vi alla väljer yrke så har vi mer eller mindre dolda motiv. Det jag uppfattat från många läkare är att det viktigaste är att de har rätt och att de kan i princip allt. Mkt prestige. Jag upplever inte heller att sjuksköterskor blir lyssnade på i nån större utsträckning. Det är ju de som ser och observerar patienten över tid.
Läkaren jag har på VC nu är inte sådan alls utan tämligen ödmjuk. Han beter sig ju som en vanlig människa brukar jag tänka. I övrigt så tycker jag att de som lyssnat bäst varit kvinnor eller från utlandet. Jag tycker överlag inte att nån är värd att behandlas och mötas som jag blivit och väldigt många jag haft kontakt med blir. Jag sliter med posttraumatisk stress sen min kontakt med sjukvården. Det är humor. Eller inte.
Vad råder det för kultur på sjukan? Vad är det som gör att läkare sätter sån press på sig själva att veta och kunna. Vara bäst. Det tyder inte på trygghet eller välmående. Tyvärr förlorar många på att det är så här.
torsdag 18 september 2014
Man tackar för arbetslinjen hörrni!
Ja Pyret och jag dräller för ankar. Snoriga, hesa o och jävliga. Pyret gnäller över måendet och tycker att det mesta är orättvist. Hon minns att hon har en för liten cykel, att hon bara får åka till Liseberg en dag här i September. Ja det mesta är ynkligt.
Ja det mesta är eländigt. När jag saggar ihop så är jag ju oduglig som både förälder, djurägare, partner och människa. Dessutom kass i samhällets ögon eftersom jag gör noll och nada. Det är rätt tungt att bära arbetslinjens ok på sina axlar. Det känns surt ibland faktiskt att folk man känner faktiskt gladeligen röstar. De tycker synd om mig, och att sjukreglerna är det sämsta med alliansen, men i övrigt är ju det mesta bra- så man röstar för. Tack för kaffet hörrni!
Nä, jag är inte bitter. ;)
Man kanske ska tacka de som röstat på SD med, för de vill inte ändra nån sjukförsäkring. Tror det var ca 15 procent i buschområdet som röstat så. Ja hos oss på denna sida vägen, så bor det ett gäng politiker. Centerpartister allihop och väldigt engagerade. Så här dög det nog inte mkt till annat än å rösta på det. Men å andra sidan vad är det mot hela rikets folk, där nästan hälften varit för arbetslinjen i åtta års tid.
Ja nu har jag tackat nog! Folk tänker utifrån sin värld och verklighet rätt mkt och jag ser också brister i förslag för företagande från rött håll. Även från Blått håll. För all del.
Nu lämnar jag politiken för ett bra tag tror jag - för det blir drygt att diskutera. Känner mig less på det hela. Men det kanske beror på förkylningen.
Nu kollar jag och Pyret på Challes o min film från vårt bröllop. Domen har redan fallit; Vad trist det händer ju ingenting". Sen skrattade hon när jag plutade på mun och ville pussa Challe men han pussade inte tillbaka. Vafan. "Kiss the bride" SUCK!
Åh men det är vatten, vågor, kör, Ted Gärdestad....det var en bra dag det!
Ja det mesta är eländigt. När jag saggar ihop så är jag ju oduglig som både förälder, djurägare, partner och människa. Dessutom kass i samhällets ögon eftersom jag gör noll och nada. Det är rätt tungt att bära arbetslinjens ok på sina axlar. Det känns surt ibland faktiskt att folk man känner faktiskt gladeligen röstar. De tycker synd om mig, och att sjukreglerna är det sämsta med alliansen, men i övrigt är ju det mesta bra- så man röstar för. Tack för kaffet hörrni!
Nä, jag är inte bitter. ;)
Man kanske ska tacka de som röstat på SD med, för de vill inte ändra nån sjukförsäkring. Tror det var ca 15 procent i buschområdet som röstat så. Ja hos oss på denna sida vägen, så bor det ett gäng politiker. Centerpartister allihop och väldigt engagerade. Så här dög det nog inte mkt till annat än å rösta på det. Men å andra sidan vad är det mot hela rikets folk, där nästan hälften varit för arbetslinjen i åtta års tid.
Ja nu har jag tackat nog! Folk tänker utifrån sin värld och verklighet rätt mkt och jag ser också brister i förslag för företagande från rött håll. Även från Blått håll. För all del.
Nu lämnar jag politiken för ett bra tag tror jag - för det blir drygt att diskutera. Känner mig less på det hela. Men det kanske beror på förkylningen.
Nu kollar jag och Pyret på Challes o min film från vårt bröllop. Domen har redan fallit; Vad trist det händer ju ingenting". Sen skrattade hon när jag plutade på mun och ville pussa Challe men han pussade inte tillbaka. Vafan. "Kiss the bride" SUCK!
Åh men det är vatten, vågor, kör, Ted Gärdestad....det var en bra dag det!
onsdag 17 september 2014
Vem är jag att säga....
Vem är jag att säga du,
där jag går,
utanför sedlars stig,
och prylars skinande berg.
Vad kan jag kräva,
när jag inte bidrar,
ligger och skakar,
nedgrävd under täcke.
När jag inte går utanför,
på nedbarrad stig.
utan gatlampor,
oplogad i mörkret.
Vad kan jag säga,
som du vill ta mot,
fundera över,
utan att hastigt slå bort.
När jag saknar altanbrädor,
ett riktigt arbete,
står utan renoveringsplaner,
mitt i ett smärre brus.
Vad kan jag säga,
så att du förstår,
att jag verkligen vill orka,
kunna aktivt bidra.
När jag struntar i altaner,
inte äger bil,
inte alls förmår,
eller har riktningen.
Vad för ord ska användas,
så att du förstår,
att jag förlorat kreativitet,
känslan av att jag fixar det.
När läppar ej talar,
förmår inte tänka,
luften har pysts ur,
likt en hopsjunken ballong.
När du känner att du orkar,
klarar bara du anstränger dig,
då lägger du i femman,
och vilar sen.
Vem är jag att säga,
när jag inget glänser,
äger tomma konton,
och duschade för en vecka sen.
tisdag 16 september 2014
Snälla!
Det pågår ett sorts krig på fejjan. Vem har röstat rätt i valet. Det ska hånas, pekpinnas, fördrivas. Vänner som valt fel ska rensas bort. Jag känner inte igen mig. Vad har hänt? Med folk? Landet har verkligen blivit alltmer splittrat. Fullt av hat.
Jag röstade inte på SD. I mitt tycke och perspektiv är det ett rasistiskt parti. Inte för att de vill minska invandringen i egentlig mening, för det är i sig inte rasism. Möjligen rädsla, egoism, bryddhet över integration etc. Det är pga "sätet" SD kommer ifrån och det alldeles nyligen. Det har inte gått lång tid. Uttalanden angående muslimer och andra invandrare. Det här finns till viss del inom alla partier men inte som i SD enligt min uppfattning. Resonmanget är också entydigt. Allt elände beror på invandring och invandrarna.
Men det här är min uppfattning och i Sverige har vi rätt att få rösta på det parti som vi vill. Vi kan vara väldigt tydliga med vad vi själva tycker och tänker, men att smutskasta, stänga folk ute, nedvärdera och sätta sig själv på piedestal. Det tycker inte jag är nå bra. Jag är också säker på att många som röstat inte är rasister. De har haft just "sina" skäl.
Man kanske tycker att man tar ställning och gör en god sak med hjälp av allt sitt hat. Med all sin ilska. Man fördömer hela människor. Det man dock gör är att man visar ett klasshat och en elitistisk syn på samhället och folk, fast man i många fall anser sig tillhöra vänsterfalangen. Hat föder hat. Rädsla föder rädsla. Kanske många som röstat på SD är rädda för utvecklingen, annan kultur. Så blir andra rädda för deras rädsla som blir till ilska och hat också är bollen i rullning.
Jag har jobbat med utslagna människor. Människor som står utanför samhället i nån form. Utslagna av fattigdom eller sjukdom, eller så har de tex begått brott, slagit sina barn etc. Hur skulle det funkat om jag stängt dörren varje gång någon gjort något som inte fallit mig i smaken. Man kan faktiskt avsky ett beteende såsom när någon misshandlat sitt barn. Det kan aldrig vara okej! Men för den skull så finns det alltid en människa bakom som man kan möta. Nu var det här ett jobb, mitt jobb att hjälpa i de situationerna, så det är naturligtvis att dra det till det yttersta. Men min inställning är ändå densamma. Hat och att stänga ute folk leder inte till något bra. Det är skillnad på att ta avstånd gentemot gärningar och åsikter, än att stänga ute en hel människa.
I det här fallet med röstning så är det heller knappast något kriminellt i att rösta på det parti man vill. Vi har demokrati i det här landet. Naturligtvis så väljer man sitt umgänge vardagligdags. Jag umgås med folk som ger mig energi. Det är även upp till var och en vem man vill ha som vän på fejjan. Men det blir på ett annat sätt där. Grupper som går emot varandra, lynchstämning, påhopp. Det ska pekas ut, öppet påtalas vem som är rasist och har olämpliga åsikter. Jag har själv blivit borttagen som vän pga att jag har "fel" åsikter. Det gjorde förvisso inget, utan i det fallet lugnast för alla inblandade parter tror jag. Men om det sker som nu i klunga....att man går ut på sin statusrad och skriker ihop med andra, och påtalar vilka jävla skitmänniskor man har som vänner på fejjan. Vill att människor ska ge sig till känna etc. Då blir det otrevligt och obehagligt skulle jag tro.
Om man skulle få be om lite sansat beteende månntro? Snälla.
Jag röstade inte på SD. I mitt tycke och perspektiv är det ett rasistiskt parti. Inte för att de vill minska invandringen i egentlig mening, för det är i sig inte rasism. Möjligen rädsla, egoism, bryddhet över integration etc. Det är pga "sätet" SD kommer ifrån och det alldeles nyligen. Det har inte gått lång tid. Uttalanden angående muslimer och andra invandrare. Det här finns till viss del inom alla partier men inte som i SD enligt min uppfattning. Resonmanget är också entydigt. Allt elände beror på invandring och invandrarna.
Men det här är min uppfattning och i Sverige har vi rätt att få rösta på det parti som vi vill. Vi kan vara väldigt tydliga med vad vi själva tycker och tänker, men att smutskasta, stänga folk ute, nedvärdera och sätta sig själv på piedestal. Det tycker inte jag är nå bra. Jag är också säker på att många som röstat inte är rasister. De har haft just "sina" skäl.
Man kanske tycker att man tar ställning och gör en god sak med hjälp av allt sitt hat. Med all sin ilska. Man fördömer hela människor. Det man dock gör är att man visar ett klasshat och en elitistisk syn på samhället och folk, fast man i många fall anser sig tillhöra vänsterfalangen. Hat föder hat. Rädsla föder rädsla. Kanske många som röstat på SD är rädda för utvecklingen, annan kultur. Så blir andra rädda för deras rädsla som blir till ilska och hat också är bollen i rullning.
Jag har jobbat med utslagna människor. Människor som står utanför samhället i nån form. Utslagna av fattigdom eller sjukdom, eller så har de tex begått brott, slagit sina barn etc. Hur skulle det funkat om jag stängt dörren varje gång någon gjort något som inte fallit mig i smaken. Man kan faktiskt avsky ett beteende såsom när någon misshandlat sitt barn. Det kan aldrig vara okej! Men för den skull så finns det alltid en människa bakom som man kan möta. Nu var det här ett jobb, mitt jobb att hjälpa i de situationerna, så det är naturligtvis att dra det till det yttersta. Men min inställning är ändå densamma. Hat och att stänga ute folk leder inte till något bra. Det är skillnad på att ta avstånd gentemot gärningar och åsikter, än att stänga ute en hel människa.
I det här fallet med röstning så är det heller knappast något kriminellt i att rösta på det parti man vill. Vi har demokrati i det här landet. Naturligtvis så väljer man sitt umgänge vardagligdags. Jag umgås med folk som ger mig energi. Det är även upp till var och en vem man vill ha som vän på fejjan. Men det blir på ett annat sätt där. Grupper som går emot varandra, lynchstämning, påhopp. Det ska pekas ut, öppet påtalas vem som är rasist och har olämpliga åsikter. Jag har själv blivit borttagen som vän pga att jag har "fel" åsikter. Det gjorde förvisso inget, utan i det fallet lugnast för alla inblandade parter tror jag. Men om det sker som nu i klunga....att man går ut på sin statusrad och skriker ihop med andra, och påtalar vilka jävla skitmänniskor man har som vänner på fejjan. Vill att människor ska ge sig till känna etc. Då blir det otrevligt och obehagligt skulle jag tro.
Om man skulle få be om lite sansat beteende månntro? Snälla.
måndag 15 september 2014
Att lyssna
Om vi börjar med mig så drällde jag runt på en infektion tydligen. Är dyngförkyld och Pyret är förstås också drabbad eller boven i dramat. Jag har pratat med skolsköterskan och hon sa att väldigt många barn på skolan varit sjuka sen skolstarten samt att det tar om. Jo. En förklaring till att jag däckat då plus somlig överansträngning.
Om man ska glida över till annat ämne så är jag glad över maktskifte. Mindre glad över Sd:s siffror. Jag lider med de barn som är rädda för hur det ska bli att leva här, om de ska få lämna. Attityder som sår osäkerhet och rädsla. Jag har fått en del rapporter från lärare om hur Sd:s politik anammas av "busarna" på skolan och övertas av somliga invandrarbarn som är rädda för att bli utsatta av just busarna. Eller de tuffa på skolan. Eländigt. Pyret grät igår vid valvakan, för hon har några flyktingbarn i sin klass. Det kommer henne nära naturligtvis.
Nu är det så att de som röstat på Sd får stå för det. Ytterst väljer varje person själv och får ta konsekvenserna av det. Däremot kan valresultatet till viss del förstås i termer av den politik som förts under många år. Utanförskap och ökade klyftor är grogrund för rasism, intolerans och främlingsfientlighet. Mona Sahlin sa nåt klokt igår, och det var att man kanske ska lyssna mindre på Sd:s företrädare, men desto mer på de som har lagt sin röst på Sd. Det står för någonting. Maud Olofsson sa att många inte känner sig lyssnade på i sina viktiga frågor och tog som ex upp varg/rovdjursproblemet. Jag tycker att båda har rätt om än att det här med att bara avvisa och frysa ut Sd inte fungerar. Låt dom inte bestämma men ta del av debatterna. Ju mer de talar desto dummare blir det faktiskt. Nu frodas de i sin offerroll. Och diskutera integrationen i konkreta termer. Som det varit är det ju bara ludd.
Vad gäller specifika områden som Maud talade om; tex på landsbygden, kan jag själv känna att våra frågor sällan tas på allvar. En känsla av maktlöshet att det är "skit samma" med oss. Nu röstade jag rött och inte specifikt på nåt parti som vill minska vargantal, men om jag/vi ska kunna ha tamdjur här så måste stammen minskas. Nu lägger bönder ner det här med fårägande där jag bor. Stängsel hjälper men håller inte vargen utanför. Det handlar om jobben här, företagande såsom vad gäller häst och bönders djur. Vi måste prata om den psykosociala arbetsmiljön även på landet. Folk orkar inte med hur mkt stress som helst här heller! Vår tamdjurs liv och hälsa kan inte bli dåligt pga en för stor rovdjursstam. Vi kan inte säga endast JA! Säger vi ja till mkt vargar i ett och samma län så säger vi NEJ i det samma till andra djur, annan fauna etc.
Många känner sig tagna för givna. Nu när det ska skjutas varg, skyddsjakt, så rings det runt till folk från Länsstyrelsens sida och det antas då att människor frivilligt ska ta ledigt från jobbet, utan att få ersättning för det, och jaga för statens skull. Nu tackar de flesta nej. Vi har inte bett om en stor rovdjurstam eller allt extra arbete som det innebär. Det var ett exempel.
Jag tror att vi måste lyssna mer på varandra. Försöka jämka så att det blir drägligt för alla i vårt land. Inte bara slå ifrån oss det vi inte håller med om direkt, förstår och idiotförklara människor. Vi behöver tro mer gott om varandra. Människor som är sjuka är inte sjuka för att jävlas. Folk som är arbetslösa vill inte leva gott på skattebetalarnas pengar. Invandrarna kommer inte hit för att ta våra jobb eller har kostat så mycket så att "just du" inte har ett jobb. Alliansen har omfördelat pengar. Det är det som är problemet.
Om man ska glida över till annat ämne så är jag glad över maktskifte. Mindre glad över Sd:s siffror. Jag lider med de barn som är rädda för hur det ska bli att leva här, om de ska få lämna. Attityder som sår osäkerhet och rädsla. Jag har fått en del rapporter från lärare om hur Sd:s politik anammas av "busarna" på skolan och övertas av somliga invandrarbarn som är rädda för att bli utsatta av just busarna. Eller de tuffa på skolan. Eländigt. Pyret grät igår vid valvakan, för hon har några flyktingbarn i sin klass. Det kommer henne nära naturligtvis.
Nu är det så att de som röstat på Sd får stå för det. Ytterst väljer varje person själv och får ta konsekvenserna av det. Däremot kan valresultatet till viss del förstås i termer av den politik som förts under många år. Utanförskap och ökade klyftor är grogrund för rasism, intolerans och främlingsfientlighet. Mona Sahlin sa nåt klokt igår, och det var att man kanske ska lyssna mindre på Sd:s företrädare, men desto mer på de som har lagt sin röst på Sd. Det står för någonting. Maud Olofsson sa att många inte känner sig lyssnade på i sina viktiga frågor och tog som ex upp varg/rovdjursproblemet. Jag tycker att båda har rätt om än att det här med att bara avvisa och frysa ut Sd inte fungerar. Låt dom inte bestämma men ta del av debatterna. Ju mer de talar desto dummare blir det faktiskt. Nu frodas de i sin offerroll. Och diskutera integrationen i konkreta termer. Som det varit är det ju bara ludd.
Vad gäller specifika områden som Maud talade om; tex på landsbygden, kan jag själv känna att våra frågor sällan tas på allvar. En känsla av maktlöshet att det är "skit samma" med oss. Nu röstade jag rött och inte specifikt på nåt parti som vill minska vargantal, men om jag/vi ska kunna ha tamdjur här så måste stammen minskas. Nu lägger bönder ner det här med fårägande där jag bor. Stängsel hjälper men håller inte vargen utanför. Det handlar om jobben här, företagande såsom vad gäller häst och bönders djur. Vi måste prata om den psykosociala arbetsmiljön även på landet. Folk orkar inte med hur mkt stress som helst här heller! Vår tamdjurs liv och hälsa kan inte bli dåligt pga en för stor rovdjursstam. Vi kan inte säga endast JA! Säger vi ja till mkt vargar i ett och samma län så säger vi NEJ i det samma till andra djur, annan fauna etc.
Många känner sig tagna för givna. Nu när det ska skjutas varg, skyddsjakt, så rings det runt till folk från Länsstyrelsens sida och det antas då att människor frivilligt ska ta ledigt från jobbet, utan att få ersättning för det, och jaga för statens skull. Nu tackar de flesta nej. Vi har inte bett om en stor rovdjurstam eller allt extra arbete som det innebär. Det var ett exempel.
Jag tror att vi måste lyssna mer på varandra. Försöka jämka så att det blir drägligt för alla i vårt land. Inte bara slå ifrån oss det vi inte håller med om direkt, förstår och idiotförklara människor. Vi behöver tro mer gott om varandra. Människor som är sjuka är inte sjuka för att jävlas. Folk som är arbetslösa vill inte leva gott på skattebetalarnas pengar. Invandrarna kommer inte hit för att ta våra jobb eller har kostat så mycket så att "just du" inte har ett jobb. Alliansen har omfördelat pengar. Det är det som är problemet.
söndag 14 september 2014
En jävla smäll
"Snutt och Pyret"
Då har man röstat. Hemifrån. Med bud. Fy fan vilken smäll det blev häromdan. Det gick inte att göra allt det där jag gjorde. Jag vet inte om jag har nån dubbeldemens kombi Alzheimers för det var nämligen inte mer än för nån månad sedan jag gick tre meter i taget på krokiga ben, svullna knän och inte orkade lyfta skålen till hundarnas vatten. Tydligen har jag också glömt att jag låg stilla i sängen från December till och med Maj månad och knappt orkade äta själv. Var ute tre ggr eller dylikt under den tiden.
Ja hade noll muskler här i sommar. När benen är helt raka och svampiga trots att man är smal. Armarna raka utan nån sorts utbuktning. Noll i bålstyrka. Tack vare hästarna så blev jag tvungen att komma igång fysiskt, tack och lov har jag klarat takten. Jag har vilat mycket emellan det jag gjort. Varit försiktig samtidigt som koppen tydligt sagt ifrån om jag gått det minsta över gränsen. Senaste veckorna har jag blivit snabbt allt bättre. Så pass att kroppen inte riktigt säger ifrån så starkt.
Det gick inte att stängsla, bära tungt, bängla häst och mycket annat därutöver i timmar. Det blir som en chock för kroppen. Det är knappt så jag kan skriva idag pga muskeltjafs och hudutslag. Låg i frossa hela natten efter att jag tagit i för mycket. Kramper överallt även i luftvägarna.
Nu ligger jag igen alltså. Får ransonera mina promenader inomhus. Inte kunna mocka. Jag tycker det är fan, och Fjant står i hagen och hojtar efter mig. Var ute en stund förut och satt på en stubbjävel. Det var då jävligt onödigt och jag känner mig kass för att jag klantade till det här nu. Jag orkade ju skapligt mkt ändå. Tycker att jag belastar andra, bidrar med ingenting. Igen. Hoppa detta inte håller i sig nu....nå värst länge.
Annars då vilket jag sa i början så har jag röstat. Lite spretigt denna gång. Pyret uppfattade fel och trodde jag röstat på Sd. Det tog hus i helvete. Det är bra tryck i Pyret! Må valet gå en bra väg.
onsdag 3 september 2014
Hög acceptans.
Jag tycker att Svenskar har stor tolerans. Får de som arbetar lite mer skatteavdrag kan många sitta nöjda. Bygga nån extra altan, skaffa sig en pool till och byta båt. Livet är tydligen ganska bra. I alla fall om man inte arbetar med sjuka människor eller är sjuk själv.
Alltså. Vi har en vård som milt sagt kryper på knäna även om personalen springer för livet. Patientsäkerheten är inte längre säker. Ungefär 400 personer dör i onödan per år pga fel i vården. Tydligen ofta organisatoriska fel. Jag tror det är lågt räknat om man nu även betänker medicineringar som går åt skogen. Sånt som måste följas upp och stämmas av i tid.
I vår stad där det finns akutmottagning så blir man starkt ifrågasatt för varför inte en anhörig kan stanna hos en, om man är rejält kass. Ibland går det faktiskt inte att få ihop. Anledningen är att de inte har tid att i väntan på läkare och provtagning kan titta till en där man troligen blivit lagd i nån korridor. Kommer man in med ambulans är gången en annan så då får man snabbt hjälp är min erfarenhet, men ambulans åker man helst inte.
"Personal uppger att de inte vill jobba där, inte kan ansvara för säkerheten, att de inte orkar mer. Läkare vill knappt komma ner när de larmas. De vill vara någon annanstans. Detta sägs till mig som patient. Rödkindade springer sköterskorna omkring i något som för mig liknar en krigszon. Hur många blir traumatiserade egentligen av att ha ett sånt här jobb hinner man tänka. Mannen bredvid mig i korridoren krampar och någon skriker. Ingen kommer. Jag får lätt panik eftersom jag inte ens orkar stå upp. Jag kan inte hjälpa till. Sen kommer en sköterska och skriker på hjälp. Hon behöver få in mannen och sängen på ett rum. Det finns inga lediga. Ut med en patient i korridoren och in med en annan. Jag undrar om inte jag kommer att bli traumatiserad efter att ha legat i timmar i den där korridoren. Ber om vatten efter fyra timmars väntan och får en stressad och tvär blick tillbaka. Jag vill hem. Sällan har jag känt mig så övergiven."
Vi har barn som dör i Sverige för att Socialtjänsten inte har resurser för att utföra sitt uppdrag. Vi har ännu fler barn som far illa utan att insatser görs, vilket också har sin grund i socialtjänstensresursbrist. Sverige tar tex emot ensamkommande flyktingbarn, och betjänt den utsattheten i att komma till nytt land, och kanske inte bli väl omhändertagen. Vi har barn som lever i psykologisk och fysiologisk misär pga att vi inte har tillräckligt med folk som har vidarutbildningar och lång erfarenhet i att arbeta med utsatta barn. Vi har missbrukare som inte kan få någon hjälp pga indragningar. Vi har hemlösa om få klara sig bäst dom vill.
Personalen på Soc är i hög grad utbrända och sjukskrivna. Även en del av de som jobbar skulle jag vilja påstå. Arbetsmiljön och arbetstempot är förgörande på många sätt. Många unga med framtidsdrömmar hinner bara jobba nåt enstaka år innan de är slut. Då väntar sjukskrivning istället, en kamp med försäkringskassan, och kanske till sist en utförsäkring. Så får man själv söka socialbidrag istället för att hjälpa andra.
Jag tycker det här är förbannat dumt och sorgligt. Fullständigt oacceptabelt.
måndag 1 september 2014
Föräldraskapet - ögonöppnare eller ögonstängare?
Jag blev serverad en så himla bra artikelserie av bloggvännen "S". Utgångspunkten är FN:s barnkonvention, och hur barns rättigheter egentligen efterlevs. Jag skulle vilja säga att de efterlevs rätt dåligt. Barn har i praktiken inte de rättigheter som finns lagstadgade. Väldigt få misshandelsbrott klaras tex upp gentemot barn. Det finns för dålig kunskap om "hur ett barn som blivit misshandel uttrycker sig. I somliga fall finns det riktigt duktiga poliser som förhör barn, men de rår inte över lagstiftningen.
Jag vet inte om ni också kände så, när ni blev föräldrar, att ni blev väldigt känsliga för barns situation, hemskheter och vad de utsätt för. Jag hade väldigt svårt att se på nyheterna överhuvudtaget första halvåret. Om ett litet barn grät i affären och föräldern dröjde, så vek sig hela magen runt som en snodd. Jag stod inte ut med sådant som jag nog normalt mest muttrat åt tidigare.
Jag har även efter att ha blivit förälder, ofrivilligt gått igenom min egen barndom ytterligare en gång, och påmints om hur det kändes just i vissa åldrar. Det är inte så dumt för man får en chans att lägga sitt egna pussel och förhoppningsvis göra lite annorlunda. Vissa saker styr man dock inte över. Man kan inte bestämma över hur klassen fungerar, att ens barn får många vänner i skolan. Alla hamnar dessutom i konflikter ibland vilka måste genomlidas. Kompisar som sviker ibland. Livet är ingen raksträcka precis.
I artikeln nedan beskrivs lite det här med att man blir känslig som förälder, såpass att man värjer sig för barns lidande. Man stå inte ut helt enkelt. Känsligheten är bra att ha, så att man behandlar sitt egna barn väl, att man är inkännande. Det är väl när det blir för känsligt som det sätter käppar i hjulet. I alla fall om vi vill kunna se hur barn faktiskt har det, och kunna stå upp för deras rättigheter. Det krävs både mod och känslomässig stabilitet för att kunna ta in barns verklighet och utsatthet. Jag tror att allt för ofta så träffar barns utsatthet oss så, för att det väcker egna känslor av utsatthet som vi själva känt under vår egna barndom. Därför är det lättare att blunda.
Artikeln nedan tyckte jag var bra utifrån det perspektiv den är skriven.
http://www.expressen.se/kvp/kultur/vi-vill-inte-se-2/
Jag vet inte om ni också kände så, när ni blev föräldrar, att ni blev väldigt känsliga för barns situation, hemskheter och vad de utsätt för. Jag hade väldigt svårt att se på nyheterna överhuvudtaget första halvåret. Om ett litet barn grät i affären och föräldern dröjde, så vek sig hela magen runt som en snodd. Jag stod inte ut med sådant som jag nog normalt mest muttrat åt tidigare.
Jag har även efter att ha blivit förälder, ofrivilligt gått igenom min egen barndom ytterligare en gång, och påmints om hur det kändes just i vissa åldrar. Det är inte så dumt för man får en chans att lägga sitt egna pussel och förhoppningsvis göra lite annorlunda. Vissa saker styr man dock inte över. Man kan inte bestämma över hur klassen fungerar, att ens barn får många vänner i skolan. Alla hamnar dessutom i konflikter ibland vilka måste genomlidas. Kompisar som sviker ibland. Livet är ingen raksträcka precis.
I artikeln nedan beskrivs lite det här med att man blir känslig som förälder, såpass att man värjer sig för barns lidande. Man stå inte ut helt enkelt. Känsligheten är bra att ha, så att man behandlar sitt egna barn väl, att man är inkännande. Det är väl när det blir för känsligt som det sätter käppar i hjulet. I alla fall om vi vill kunna se hur barn faktiskt har det, och kunna stå upp för deras rättigheter. Det krävs både mod och känslomässig stabilitet för att kunna ta in barns verklighet och utsatthet. Jag tror att allt för ofta så träffar barns utsatthet oss så, för att det väcker egna känslor av utsatthet som vi själva känt under vår egna barndom. Därför är det lättare att blunda.
Artikeln nedan tyckte jag var bra utifrån det perspektiv den är skriven.
http://www.expressen.se/kvp/kultur/vi-vill-inte-se-2/
söndag 31 augusti 2014
Det goda hatet.
I toleransens, samkvämets, och toleransens förlovade land får du se till att ha rätt uppfattning och rätta åsikter för att inte bli jagade av alla dem som skryter om att de älskar annorlunda.
Det finns ett hat som tar sin språngbräda ur empatins namn. I empatins namn dömer man människor. För att man själv är så god, så kan man ta sig rätten att kvickt döma andra, som inte resonerar exakt lika, eller som lever under lika betingelser som man själv. Det är fel män som kallar sig för feminister. Om man inte går med i Prideparaden, eller åtminstone gillar den på fejjan, så riskerar man att ses som anti mot homosexualitet. Det är mycket man ska balansera inom. Vara alert så att det inte feltolkas av "de goda". Ibland känner "de goda" så mycket för en sak, att de i det yttersta, kan förstöra andras egendom. De kan även demonstrera med våld, och slå både hästar och poliser, och i empatins namn invänta sympatier. I empatins namn kan man kalla folk för vad fan som helst. Tillskriva andra lågt IQ. "De fattar inget- är jävligt dumma". Till sist vet man inte om det är rasisten eller "den gode" som uttrycker sig värst. Det sakliga resonemanget är fullständigt uttraderat. Sakligheten som i sig kan vara nog så tydlig i vad man själv tycker och kan respektera.
De allra "godaste", är de där som värnar om världens djur i alla lägen, på just sina sätt. De som är lite vänligare och godare än alla andra. I empatins namn så dömer man folk vars tamdjur blivit attackerade. Det är alltid fel på den som stängslat, trots att den som pratar stängsel, aldrig ens satt upp en ynka rasthage på en plan grusplätt, eller fått till en jordning på simpel våtmark. I empatins namn så tycker man att människor kan flytta från landsbygden om det inte passar. I godhetens namn så anser man att obegränsat med rovdjur är utmärkt. Trots att tamdjuren får gå i betydligt mindre fållor, gå ute mycket mindre tid, bli stressade av rovdjur som cirkulerar runt. De ska ju ändå på slakt så småningom. Och äter köttet gör man med gott samvete, till ett glas vin under fredagsmyset. Utöver det -skitsamma att hästar rusar ut genom stängsel i ren panik, kastar fölen eller korna kalvarna. Skit samma att bönders långsiktiga avelsarbete går i spillror på en pisskvart en olycklig natt. Något som sätter en hel familj i gungning kan jag lova. Allt extra jobb med att flytta runt på djur, försöka skydda dom, ringa till varandra när man obs rovdjur. Adrenalinruschen när rovdjuret står utanför fårhagen, aldrig känna lugn och ro. Istället kan folk i empatins namn göra sig redo med kameran och ge sig iväg femtio mil för att fotografera bondens stängsel. För att se om han medvetet försökt "locka in" rovdjuret ifråga. I godhetens namn kan man skrika åt den chockade familjen, där även barn sett inälvor ligga utspridda, får kippa efter andan, och därefter skriva fan till blessyrer på nätet. Lite får man i godhetens namn räkna med heter det om man bor i skogen. Om och om igen. Ordet balans har försvunnit ur vokabulären och ersatts av svärord.
Världen är inte svart eller vit. Människor lever inte alltid som man själv lever. Andra människor tar sina beslut och har sina åsikter. Lever under andra betingelse. Har åsikter som man själv har rätt att bemöta och starkt kritisera om man så vill. Inte hålla med för en sekund. Men att håna, förnedra och försöka skada. Det är definitivt att gå över gränsen. Jag skulle vilja be dig, du som tycker att du är så god, att se dig själv i spegeln. Fundera lite över vad exakt det är du säger och gör. I de fall du är ilsken på andra som du inte tycker respekterar "olika"; se dig själv i spegeln och förstå, att det gör inte du heller.
Av Marcus Birro
Det finns ett hat som tar sin språngbräda ur empatins namn. I empatins namn dömer man människor. För att man själv är så god, så kan man ta sig rätten att kvickt döma andra, som inte resonerar exakt lika, eller som lever under lika betingelser som man själv. Det är fel män som kallar sig för feminister. Om man inte går med i Prideparaden, eller åtminstone gillar den på fejjan, så riskerar man att ses som anti mot homosexualitet. Det är mycket man ska balansera inom. Vara alert så att det inte feltolkas av "de goda". Ibland känner "de goda" så mycket för en sak, att de i det yttersta, kan förstöra andras egendom. De kan även demonstrera med våld, och slå både hästar och poliser, och i empatins namn invänta sympatier. I empatins namn kan man kalla folk för vad fan som helst. Tillskriva andra lågt IQ. "De fattar inget- är jävligt dumma". Till sist vet man inte om det är rasisten eller "den gode" som uttrycker sig värst. Det sakliga resonemanget är fullständigt uttraderat. Sakligheten som i sig kan vara nog så tydlig i vad man själv tycker och kan respektera.
De allra "godaste", är de där som värnar om världens djur i alla lägen, på just sina sätt. De som är lite vänligare och godare än alla andra. I empatins namn så dömer man folk vars tamdjur blivit attackerade. Det är alltid fel på den som stängslat, trots att den som pratar stängsel, aldrig ens satt upp en ynka rasthage på en plan grusplätt, eller fått till en jordning på simpel våtmark. I empatins namn så tycker man att människor kan flytta från landsbygden om det inte passar. I godhetens namn så anser man att obegränsat med rovdjur är utmärkt. Trots att tamdjuren får gå i betydligt mindre fållor, gå ute mycket mindre tid, bli stressade av rovdjur som cirkulerar runt. De ska ju ändå på slakt så småningom. Och äter köttet gör man med gott samvete, till ett glas vin under fredagsmyset. Utöver det -skitsamma att hästar rusar ut genom stängsel i ren panik, kastar fölen eller korna kalvarna. Skit samma att bönders långsiktiga avelsarbete går i spillror på en pisskvart en olycklig natt. Något som sätter en hel familj i gungning kan jag lova. Allt extra jobb med att flytta runt på djur, försöka skydda dom, ringa till varandra när man obs rovdjur. Adrenalinruschen när rovdjuret står utanför fårhagen, aldrig känna lugn och ro. Istället kan folk i empatins namn göra sig redo med kameran och ge sig iväg femtio mil för att fotografera bondens stängsel. För att se om han medvetet försökt "locka in" rovdjuret ifråga. I godhetens namn kan man skrika åt den chockade familjen, där även barn sett inälvor ligga utspridda, får kippa efter andan, och därefter skriva fan till blessyrer på nätet. Lite får man i godhetens namn räkna med heter det om man bor i skogen. Om och om igen. Ordet balans har försvunnit ur vokabulären och ersatts av svärord.
Världen är inte svart eller vit. Människor lever inte alltid som man själv lever. Andra människor tar sina beslut och har sina åsikter. Lever under andra betingelse. Har åsikter som man själv har rätt att bemöta och starkt kritisera om man så vill. Inte hålla med för en sekund. Men att håna, förnedra och försöka skada. Det är definitivt att gå över gränsen. Jag skulle vilja be dig, du som tycker att du är så god, att se dig själv i spegeln. Fundera lite över vad exakt det är du säger och gör. I de fall du är ilsken på andra som du inte tycker respekterar "olika"; se dig själv i spegeln och förstå, att det gör inte du heller.
torsdag 28 augusti 2014
Tystnad istället för våld och skrik
Jag fann en talande länk igår angående bemötandet av främlingsfientliga eller rasistiska/nazistiska partier/personer. Man kan stå och hojta, kasta flaskor och slå hästar med påkar. Eller så kan man skita i deras åsikter, inte ge dem uppmärksamhet. Tystnaden, det vet ni själva, det är det största avvisandet. Vad tror ni i dagsläget är den bästa taktiken? Här nedan länk:
http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/tystnad-kan-vara-lika-effektivt-som-skrik/
Fortsättning på det här med curlingföräldrar
Ja var det inte jag som skrev om curling och helikopterföräldrar i ett tidigare inlägg. Jo minsann. Man tackar för kommentarerna! Lite fundersam blev jag kanske om det framstod som om jag tycker att alltid hjälpa i alla lägen är bra eller att gränser är av ondo. Om så var fallet så får jag lov att dementera detta. Jag tycker inte att det är gynnsamt att i alla lägen göra saker åt nån annan, eftersom det hindrar barnet att själv få känna att det klarar saker. Om man får allt eller om allting serveras så kan man råka få orealistiska förväntningar på livet.
Däremot så tycker jag att man måste ha rätt proportioner. I tv verkar det som om det är det farligaste vi har i våra familjer idag, att man skjutsar och ställer upp. Det var det jag ville motsäga mig. Det är bra med engagerade föräldrar, sen att det går överstyr ibland är kanske inte helt lyckat. Jag tror inte barn blir förstörda av att föräldrarna gör mackorna till sina barn även när de är äldre, om det funkar för den familjen. Här funkar det inte så. Pyret behöver kunna fixa sånt själv. Med det djurbeståndet vi har och oväntade incidenter, så blir det drygt att gå och vänta hungrig här inne.
Men man kan också betänka. Vad skadar mest? Om man som förälder hjälper till för mycket eller om man hjälper till för att man saknar gemensam tid med sina barn. Man kompenserar alltså för det man inte ger. Blir barnen missnöjda monster för att de "får" för mycket eller går de galna för att de får fel saker. Blir uppassade istället för att bli ägnade tid och uppmärksamhet. Blir man som barn nöjd när man får en massa grejer man inte behöver, men det man innerst inne saknar uteblir? Nä. Då kanske man vill ha mer, och ännu mer men inte främst för att man rent praktiskt är bortskämd. Det kan vara rätt svårt att som barn verka vara den som "har allt" enligt vad som syns, men i den mer osynliga verkligheten inte få det stöd eller den tid man behöver få. Alla barn med tusen prylar eller som blir skjutsade överallt har inte per automatik det bra i övrigt. Därför tycker jag ibland att det kan dras förhastade slutsatser. Dvs, att hela beteendet beror på bortskämdhet. Tänk om vuxnas brist på tid skadar mer än själva bortskämdheten?
Ja och vart fan vill jag komma med det här resonemanget då. Just i skrivandets stund så undrar jag själv. Jag tror det handlar om synen på barnen. Det här med att det behövs hårdare tag, mer tillsägelser, ordningsbetyg i skolan. Om man inte är hård så tar barnet över. Etc. Jag vill att vi ska se barn för vad dom är och fokusera mer på vuxnas behov. Om jag som vuxen har ett bekräftelsebehov, är karriärlysten och svårt att sätta gränser på jobbet för att man vill vara tillags, så kan det ju ge en smärre tidsbrist med sina barn. Därutöver kanske man vill vara så himla duktig att man gör det mesta hemma, vill visa utåt vafan vad bra man är som orkar skjutsa till tusen aktiviteter, städa, bygga altaner, renovera kök samtidigt. Okej. Kanske tycker man att det endast blir gjort på rätt sätt om man gör det själv och på sitt vis? Men det handlar nog inte då om att barnet tog över, snarare att den vuxnes behov tog över. Det är en stor skillnad det.
Det är klart att när man ser de där ungarna gå loss på lekplatser eller nöjesparker såsom Astrid Lindgrens värld, så kan man bli mer än lätt frustrerad och migränbenägen. Det är väl inte så att den som skriker mest och tar för sig mest vinner? Ungarna kanske är otämjda vildar ändå? Eller så kanske det handlar om för lite "rätt" bekräftelse och för mycket av den felaktiga. Den som fått bekräftelse av god vara tror jag inte skriker efter mer i all oändlighet. Där tror jag att en måttlighet infinner sig rätt automatiskt faktiskt. Vad gäller det där med att sno gungor, butta andra och vara allmänt hänsynslös så kan man fundera. Vissa ungar behöver ha mer av ramar än andra och då kan inte föräldrarna sitta och pausa, förlusta sig med en Kaffelatte på restaurangen, medan barnen löper amok. Alltså, är det inte roligare att vara med sina barn, när man nu faktiskt är ledig? Se hur de leker och vara delaktig. Säga nej om det behövs. Små barn kan behöva somlig uppstyrning i lek med andra samt uppmärksamhet. Men har vi vuxna tid och/eller ork? Det är ju samhälle special vi lever i med, med stressiga arbeten. Vi vuxna kanske i det läget har behov av att vila, även när det passar dåligt? Ja jag har då aldrig kunnat ta såna där kaffepauser på dylika ställen. Inte beroende på att mitt barn inte kan stå i kö, ta hänsyn etc, utan för att jag ska få hem henne helskinnad!
Jag har nog aldrig behövt tala om för Pyret hur hon ska uppföra sig mot andra. Jo, när hon var tre år så handlade det väl om att dela med sig av leksakerna samt att man kan vara arg men inte slåss. Baskunskaper. Men i lite äldre ålder så beter hon sig mest som gemene man, vilket får duga. Är överlag snäll. Vi är definitivt oense/osams, oftast om städning, men vi är alla kassa på att städa här hemma. Ibland undrar jag om man måste säga ifrån så förbaskat hela tiden. Vi har tillbringat mycket tid med Pyret, i övrigt vet jag inte. Är kanske Pyret osedvanligt lätt? Eller har jag fått allt om bakfoten?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)