Curling och helikopterföräldrar

                                             

Det är snackas åter och igen på tv 4 om curling och helikopterföräldrar. Med det senaste menas föräldrar som aldrig släpper kontrollen och kanske till och med är med på barnets anställningsintervjuer. Jag tycker att det läggs lite väl mycket energi på såna här grejer, när vi har barn i samhället som utsätts för diverse övergrepp, föräldrars missbruk etc. Men det fångar den större målgruppen förstås, då detta snarare är ett problem bland gemene man.

Det var hursomhelst en bra psykolog med häromdan som sa, att det har nog aldrig hänt honom att någon har kommit till psykiatrin och sagt att ;"Mina föräldrar har brytt sig för mycket, skjutsat för mycket, köpt för mycket kläder och grejer. Jag mår enormt dåligt över det." Det han möter är just de som fått för lite! Föräldrar som inte dyker upp, glömmer att hämta, är för fulla för att hämta, pengar inte finns etc. Det är bra att sätta detta i perspektiv tycker jag!

Det var också en man som var där som skrivit en bok ; Hur barnen tog makten". David Eberhard var mannens namn. En högst olämplig titel på en bok tycker jag, för det antyder det som har antytts i åratal, att barn tar över allt om man ger dom lillfingret, och att de är ute efter att ta över, om man slumrar till en sekund. Det är inga barn som har tagit makten. Det är vuxna som gav bort den, vilket inte är något positivt för något barn, eftersom det i och med det saknar en fast och trygg vuxen fullt ut. De vuxna som har släppt makten har inte gjort det för att barnen ville det, utan för att det gagnar deras behov! Den vuxnes alltså.

Det handlar om vuxnas bekräftelsebehov, att få vara den duktige, vänlige och goda. Den som ger och som kan få barnen nöjda. Den vuxne kanske har ett stort kontrollbehov och behöver få saker gjorda på sitt sätt. Tiden är vår tids gissel. Hur ska barn kunna få lära sig att klä på sig själva på morgonen, när vi har superbråttom, och vi dessutom vet att barnet gärna sparkar löv på vägen ut och vill peta med pinne i vattenpöl. Hur ska vi ha tid för att bråka oss igenom konflikter, när vi redan innan är stressade och aptrötta?

Vi vuxna måste titta på oss själva och lägga bort den där tanken om att barn vill ta över. De har utvecklingsperioder och då är de extra stökiga på olika vis. Men det här med trots och ta över, det är förlegade begrepp. Det ett barn behöver är att bli sedd. Få sina behov fyllda. Bli lyssnad på och respekterad. Detta är inte detsamma som att få sin vilja fram jämt, eller att få alla saker som man vill ha. Barns hälsa handlar om detta; att bli sedd och accepterad som man är. Det är det man inte blir om föräldern engagerar sig i att uppfylla sina egna behov om dagarna.

Jag tror att många av oss vuxna idag har ett stort bekräftelsebehov. Vi hade regler och rutiner när vi växte upp, men kanske var det så att få föräldrar frågade hur man faktiskt mådde, hur en ens dag varit och vad man funderade över -tyckte och tänkte. Ett sådant föräldraskap ger i många fall ett bekräftelsebehov hos barnet och sedermera den vuxne, eftersom man som barn och person inte blev sedd. Jag tror att många tyckte uppväxten var kärlekslös och att man kopplar det till alla regler. Och inte vill man bli likadan. Ev hade det inte främst med reglerna eller gränserna att göra, utan att det fanns regler och gränser, men för dåligt intresse för hur man kände, tyckte och kände. Om man kan förena dessa saker på en och samma gång, så tror jag att man är på god väg som förälder. Låt barn tycka, tänka och reagera men stå fast vid den gräns man satt. Enkelt va? :)

Jag vill ha ett barn som tänker fritt, som reflekterar, har åsikter och ifrågasätter. Jag vill att hon ska kunna explodera av ilska om det är så det känns, eller gråta förtvivlat om det är det som gäller. Däremot vill jag inte att min dotter ska ta mig förgiven eller att jag ska komma att känna mig utnyttjad. Om man når så långt så blir man inte snäll som förälder, utan rätt bitter och snarstucken. Det gäller att sätta såpass med gränser att man inte hamnar där.

Det är inte så lätt det här och för tillfället så jobbar vi på ökat ansvarstagande här hemma. Det går sådär. Men jag vill inte tillbaka till dåtidens barnuppfostran med all skuld, skam och ointresse för barnet som person. Då famlar jag hellre i det här, försöker ha koll på mina behov och mitt barns behov. Förändring tar tid och kraft men förhoppningsvis så går det framåt. Man får göra så gott man kan.