Skulden

Han krökte rygg och samlade ihop sina ägodelar. De han hade rätt till. Han flåsade när han la i smyckena i väskan, trots att de bevisligen inte vägde mycket. Det räckte med hans egna 130 kg för att få flämta lite extra, så fort han gjorde något. Trots att det var hans saker de grova fingrarna petade runt i, kände han sig som en turist bland allt det obekanta. Gillade hon så stora pråliga grejer. Det visste han inte. Han hade bara sett henne bära de små kringlorna i guld i öronen och ringarna. De tunna släta. Den enkla bröllopsringen. Tänk om hon hade fler obekanta ting som legat bortom hans blick hela tiden. Ögonen föll från smyckena och sökte sig runt i rummet. De gled över nattlinnet i satin, den svarta slimmade klänningen som låg vid fotändan på sängen. Över de rosa tofflorna han köpt åt henne när de var i Stockholm. Det såg bekant ut, som om hon snart skulle komma ut ur duschen.

Tänk om hon bara gjort såsom han sagt. Inte tagit det där jobbet på restaurangen med sena kvällar som konsekvens. Resor hem med tunnelbanan i mörkret. Helt i onödan när han hade kunnat betala för dom båda. Hon hade sagt att hon ville bidra själv och göra någonting eget. Det förstod han inte då och inte nu heller. Vad var det för fel med att fixa och ordna hemma? Kunna ta en promenad när man ville? Spela piano i flera timmar varje dag. Hade inte det varit något för just henne? Något eget?

Hjärtat började slå allt hastigare, då han kände av henne i rummet bland parfym och kläder. Han slöt ögonen och lindade fingrarna runt hennes andetag. Såg hennes långa, mörka, lockiga hår framför sig och tillät sig lägga sin haka mot hennes hals, såsom han gjort så många gånger förr. Han kunde känna hennes andetag mot sin nacke, höll munnen allt hårdare mot hennes hals. Kramade håret tills knogarna vitnade. Han andades allt häftigare. Aldrig mer skulle de vara ifrån varandra. De skulle andas samma luft, under samma tak i samma våning. De var ett, inte två, hon var med honom.

Han släppte hastigast taget om kudden han knutit fingrarna runt och satte sig än mer andfådd ner. Var fanns hon? Han kunde inte se någon, men visst hade hon varit där? Inte kunde hon väl bara försvinna nu igen? Hon var hans, hade alltid varit hans från första gången han såg henne. En ung nyfiken kvinna som sökt hans blick, då han varit på utomlandsresa med sitt företag. Hon var där med sina två vänner. På stranden vid ett vollybollnät. I bikini med brunbränd hud och sina långa lockar. Han kände kärlek första gången deras ögon möttes. Han ville ha och hon hade inte sagt nej. Det blev inget mer jobba den resan.

Han ville fortfarande ha. Det var därför han åt. Fyllde sig. Vräkte i sig för att ge näring åt klingande skratt, glada gester, uppsluppet minspel och glada upptåg. Hon var så mycket det han själv inte var i sin kontrollerade värld. Kanske hade det blivit lite mycket av varan med tiden. Bland hans affärsbekanta höll man en lägre profil och var mer korrekt. Det var inte alltid hon passade in. Det var både till hans förtjusning och vånda.

Han skulle sälja våningen. Den kändes endast tom nuförtiden. Eller så påminde den för mycket om henne. Om deras tid. Därav hade han sovit på jobbet. På soffan som en utslängd ungkarl. Med mjölk i kylen, Snickers till fika och några mackor till lunch. Hämtpizza på kvällen och chips till efterrätt. Benen var kapade, blicken splittrad och hjärnan dränerade sig själv. Han grävde diken och hällde leran över skallen otaliga gånger per dag. Fanns det någon mening med något längre?

Han satte sig på huk. Det var hans skuld. Hon hade åkt tunnelbanan hem, eller skulle åka. Förvisso ett dygn senare än utlovat, då hon ledsen velat driva för sig själv. Men hon kom aldrig hem. En ung man, hade dunkat hennes vackra huvud i asfalten, där på perrongen! Vilken lugnt stått kvar och sett blodet flyta ut runt de mörka lockarna. Låtit skrattet klinga bort och ögonglansen dunklas. Lågan var släckt. Han själv hade varit den som hällt sot över den. Han hade ju bara menat väl. Varit omsorgsfull i sina råd och tips. Varit den han var i sin fyrkantiga siffervärld och praktiska tänkande. Han hade säkerligen drivit henne bort, så att hon valt att inte åka hem den kvällen hon skulle. Nu stod en hel värld och pekade finger åt honom. Och han famlade efter både kontroll och liv.

Han ställde sig upp vid ytterdörren, och tog upp brevet ur fickan, som de hade funnit i hennes väska där på perrongen.

Mikael!

"Det bor en svart fågel inom mig,
som kraxar och vill ha sönder,
hela mig,
allt som är jag.

Vet inte om jag orkar mer,
hur många fler år,
eller dagar,
om än en kväll.

Det bor en längtan av frid,
en fågel som slår bo,
inom mig,
ska jag följa den tro.

Vet inte om jag orkar mer,
ens en endaste minut,
eller sekund,
måste få ro."

Agnes <3

Mikael stängde dörren, la ner brevet i fickan och gick. Med skulden i ryggen och skammen i hjärtat. Utan att hon sagt att han hade gjort någonting fel.