Vikten att tanka mellan psykbryt

Jag har dålig kontinuitet i bloggandet onekligen. Nåja, jag hankar mig fram. Strider mot mörkret både det inom mig och det utanför fönstret. Var har solen/ljuset varit senaste halvåret? Jag strider även mot förra årets januari- minnena. Sådant som behöver bearbetas. Både hur sjuk jag var och hur jag blev bemött och faktiskt övergiven. Det blev ett smärre trauma.

Men jag har god hjälp av djuren. De bara finns där. Jag är enormt tacksam för prickarna jag har som både avleder och stöttar. Katterna och upptåg. Fjant som alltid vill vara social. Snutt som är stabil. Jag lever inte heller på folkfronten ensam på en öde ö utan har några gamla riktigt bra vänner som funnits länge. Sånt är guld värt.

Till syvende och sist är man ändå ensam med sitt mående och sina känslor av den enkla anledning att man inte sitter ihop med nån annan. Det är ingen annan som gör jobbet åt en, utan man får ta emot stöd, kavla upp ärmarna och traska på. Igenom regn, rusk och annat. Jag har bearbetat trauman förut och jag vet att man kan komma vidare. Man måste inte gå med flashbacks i alla oändlighet, eller den där ångesten från förr. Man kan komma till ro. Minnena bär man alltid med sig men skräcken och panikkänslorna kommer att lägga sig så småningom. Det är bara det att jag tycker att det är onödigt. Man kanske inte ska behöva bli bemött på det här sättet när man söker vård.

Annars så är vi noga med maten här hemma. Äter det vi tål numer. Pyret kämpar också på och mår mkt bättre. Jag har hitintills klarat alla hundraåttio förkylningar som Pyret drar hem betydligt bättre än förut. Jag är glad så läng vi slipper flunsan...tror det kan bli drygt för Pyrets o min kropp.

Jag tankar mig på vit, ljus snö, hästmular, andetag och frustningar. Katternas spinnande och mys och upptåg med prickarna. Spelar spel med tvåbenta. Däremellan så bryter jag ihop när det passar. Rensar systemet. Ungefärligen så.