Hösten

Ja har man inte varit trött så säg. Har inte orkat formulerat något alls.

Har fått lagt lite engagemang på att laga magen med. Slemhinnorna ser väl ut som månens landskap förstår jag. Gropigt och jäkligt. Kanske inflammerat. Fast vad vet jag om månen. Den är troligen inte inflammerad. Nämen det blir gluten och framförallt vetefritt ett tag så magen får en chans att läka. Vete är inte direkt inflammationsdämpande om man säger som så.

Nåja.

Imorgon är det osteopatbesök så ryggen kan få sig en skjuts framåt så att säga.

Nä. Man har inte nåt intressant att säga egentligen. Ser på filmer och vilar. Det är vad jag gör. Tack o pris för hösten.

Vi höres en annan dag.



I höstens mörker,
klara vindar susa,
ge ro till själ,
låta tankar få vila.

Låt andra klaga,
varför ej njuta,
av te och ljus,
slippa visa sig naken.

Gå i rejäla skor,
slippa sand om fot,
trängas bland baddräkter,
kiosker och glass.

Låta stillheten gripa an,
le åt det som är,
för att det är mörkt,
allt måste ej vara ljust.

Fighting mood

Jag har målat naglarna svarta. Det betyder fighting mood. I vila. Genom modd. För nu behövs vila.

Jag är ändå tacksam för att kroppen känns bättre vad gäller muskler och ryggrad. Jag har inte lika ont längre om än att jag förstås inte gör så mkt. Förkylningen har ännu inte helt släppt greppet och Pyret hade kompis som sov över häromdan och som hostade. Ja nu hostar jag. Astman är kass. Orken kass.

Det är också som om när det värsta smällen är över, då står man där och ler i all sin eländighet, och tycker att allt är så mycket bättre. Glad över det. Men då slår också sorgen och ilskan en i ansiktet över hur det varit - och kommer det bli likadant igen.

Jag kan inte med ord förklara hur överjävligt det har varit med kramper i muskler som konstant slitit isär den där ryggraden. Gjort så axlarna känts som om de varit lösa. Ja det knakar och brakar ännu i dom är jag rör på dom. Men hör och häpna. Jag sov för första gången en bra stund på vänster sida/axel i natt. Gjorde inte lika ont. Det är nog första gången sen jag blev dålig förra hösten.

Sen så är jag ingen storkonsument av kylbalsam längre. Synd för Apoteket förvisso.

Hursomhelst är Challe ledig den här veckan och Pyret är ledig. Visst slår sorgen en i ansiktet att jag just inte kan följa med dom på några äventyr direkt. Pyret klarar sig förvisso aktivitetsmässigt men det är drygt att inte kunna åka hemifrån som familj.

Pyret såg på hästfilm i går. En sån där rätt dåligt gjord film, men som jag alltid grinar när jag ser på i alla fall. Det ingår så mkt jag känner igen från det jag växte upp. Kampen över att överhuvudtaget komma intill och få hjälpa till med nån annans häst. Den enorma längtan. . Jag brukade gå från mormor och morfar på landet långt på grusväg till ett hästställe. De hade en vit ponny gåendes där i hagen som jag tyckte var magiskt fin. Som jag drömde om och ville ha. Jag och en kompis kravlade oss också in i ett stall, alldeles olagligt, ganska nära min mormor för att klappa de där två nordsvenska hästarna.

Därpå foderhästar som man fick leja nån annan än föräldrar att hämta, för att de inte tyckte man skulle ha nån. När man väl på sin artonårsdag köpte häst så köpte man förstås inget halvblod. Då var man fel på tävlingsbanan och fick höra både det ena och det andra. Dressyrfolk är överlag inte trevliga på tävling -inte då i alla fall. Snorkiga jävlar utan social kompetens. Man hoppas att det blivit bättre.

Men jag råkade vinna två klasser på höga poäng på ridskolan här i stan med den där angloaraben. Då satt de och klappade händerna allt vad de orkade vid prisutdelning och ärevarv, bara för att de upptäckte att hästen blev rädd av allt klappande.

Nåja. Där fick de i alla fall.

Pyret som gärna vill ha en ny ponny tittade på filmen och sa när tjejen fick instruktioner av sin tränare under ridpasset. "Så där gjorde du med mig mamma. Jag fick träna balans. Då hade du inte ont i ryggen. Jag önskar så att det där med din rygg aldrig hade hänt."

Ja det önskar jag med. Men nu får jag se framåt och hoppas att det fortsätter att bli bättre. Då ska jag sitta här på nybyggd altan, medan jag hjälper Pyret med ridningen på volten, som vi ska anlägga intill.

Fighting mood.

Och se framåt.

När man är slut och tålamodet runnit ut

Jag är inte glad idag inte. Det har ju känts allt bättre med den där kraftiga Pyretförkylningen till trots i kroppen. Har varit så nöjd med att ryggen inte har påverkats så, och att slemhinnorna verkar ha läkt igen.....det går att använda näsdroppar tex utan att det svider som tusan. Har känt mig lättare i kroppen trots att jag varit genomtät i näsan. Modell genomförkyld. Flera slemhinnor har ju också genomgått besiktning. Synen har inte blivit påverkad av den där överkänslighetssjukan, vilket man bara ska vara tacksam för. Flax heter det. Högerörat är väl dock som det är. Trumhinnan är sönder och rör sig som ett fladdrande trasigt segel. Den har väl bränts sönder den och vetja om den någonsin blir bra. Men må så vara så då med tinnitus på köpet.

Jag har njutit över att just inte ha ont någonstans. Log när jag somnade igår.

I natt har jag sovit sådär. Vaknat till och från samt drömt mardrömmar. Inte ett bra tecken. Vaknar och det kliar. Svider i ögonen och slemhinnorna i näsan och öronen mår allt annat än bra. Jämntjocka. En såns där svullnad som näsdroppar går bet på. Jag är yr och har lite frossa. Ryggen är sönder. Så gick det med det. Vinglig på benen. Musklerna håller på och smårycker i ansiktet som nån sorts bonus.

Jag är uppriktigt sagt så less. Orkar inte med det här tillståndet igen samtidigt som jag är rädd för att helvetet ska blossa upp på riktigt igen. Infektioner är inge bra i det här läget. Det blir också svårt att bli bra när man har ett Pyre som dräller hem infektioner. Ja. Det är ju just inget hon väljer, men tack och lov, så har hon hitintills inte haft så ont av dom själv än.

Förmodligen är det ändå så att hon kommer hem med nåt nytt innan jag blivit bra från den här förkylningen. Moment jävla hundratjugotvå.

Jag har tappat kämpatakterna bakefter mig nu. Njöt nyss av att må skapligt och kunna ligga och läsa böcker. Gå utan att ländrygg och bäckenet trillar isär. Njöt av att det inte gjorde ont. Jag orkar verkligen inte med det här nåt mer.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------


SLUT


När alltings tålamod runnit ut,
när man är slut,
vad gör man då,
hur kan man förstå.

Jag vill ge in,
faktiskt ge upp,
trött på att brinna,
likt en levande fackla.

Famlar i mörker,
allting snurrar,
där jag ligger i en bastu,
med en dörr evigt stängd.

Vill fly värmen,
det röda skinnet,
ögon som brinner,
öron som bränts sönder.

Släpp mig, släpp mig,
låt mig snälla gå,
du har haft mig länge nu,
förbannade eld.

Jag är helt borta,
snälla, snälla,
har tappat nyckeln,
till det som kallas liv.

En stunds andhämtning

Andhämtning


De dalar sakta ner på gräset,
brukar det landa så många just där,
löven i dess olika färg,
det är inte mycket man kommer ihåg.

Skotten ljuder bland granar,
älgarna har det svårt nu,
blod likt tårar rinner,
från himlens valv.

Tranors skrik hördes igår,
stora samlingar på fälten,
så lyfter de skränande,
i vacker V- formation.

Vinden drar kallare,
ljuset ute är dovare,
en stillhet inför,
det levande som ska frysas.

Jag drar efter andan,
tittar rakt ut,
får ner klar luft,
mjuknar upp och ger efter.

Låter vinden ligga mot ansiktet,
jag har ändå längtat,
efter stilla ljus och ro,
en stunds andhämtning i omhuldat mörker.

.

En Novell till.....

Äh. Tänkte skriva lite annorlunda än vad jag vanligtvis gör. Lite mer vardagsnära och mindre utflippat dramatiskt. Äh.



Dockan

Hon stod bredvid det stora skötbordet snickrat i trä. Stabilt med kanter och hyllor några meter från toaletten. Sådant som hon och Martin planerat för och gjort tillsammans. Man skulle vara förberedd. Sara snusade på lillens hår samtidigt som hon vaggade honom i famnen. Sådan oemotståndlig doft. Sådant ihärdigt skrik på samma gång, vilket fick hennes hjärta att bulta. Var det magen på honom igen, eller gjorde hon något fel? Var han otrygg med henne? Sara kände hur hjärtat slog en kullerbytta ihop med maggropen som plötsligt kändes som en potentiell sprickbar ballong.

Hon svepte med blicken längs de grönmålade väggarna i sovrummet. Det kändes för mycket. All oro ihop med alla ensamma nätter. Nätterna som ännu oftast var mer vakna än sovande. Det hade hon vetat förstås. Innan. På pappret. Läst om i Vi föräldrar. Hon hade läst mycket förvisso, men ändå missat första dygnet med all tarmbeck som skulle ut. Skrikandet ihop med det. Det lilla barnet som hade sett ut som en oförarglig liten docka i den där plastvagnen på patienthotellet. Dockan som vid midnatt hade vaknat och börjat skrika fullständigt ohämmat. Tagit för sig allt vad den kunnat.

De hade firat med pizza efter förlossningen. Martin hade hämtat medan hon hade suttit och tittat på tv, med en ny liten krabat bredvid sig. Tv:n som hon fick stänga av. Det var om svält. Nyheter på tv som hade slagit ner med en blixt av skräck i henne. Precis som om svälten stod utanför hennes dörr. I tystnaden hade hon därefter med lugn, åter suttit fylld av förundran och tittat på den lilla.

När de ätit pizza malde dåliga tankar om mat till den där dockan. Han låg och sov. Hade gjort så i timmar. Han hade ätit ganska direkt, när han kom fram ur skärselden, så att säga. Eller mer ur dimman, som hon hade befunnit sig i. Legat på hennes nakna bröst och skrikigt medan hon låtit tårar av eufori rinna. Det tog 45 minuter innan den lilla slutade gråta och började äta, och lika länge innan hon själv hade fått stopp på tårarna och kunnat börja prata. Det hade varit ett sådant där euforiskt tillstånd som i den bästa av filmer. Såsom hon hade önskat men ändå inte ens kunnat föreställa sig.

Hon hade känt sig duktig, bra och bäst som hade fött fram den där människan, som hon så länge undrat över vem den var. Som hon längtat efter, då hon snusat i nyköpta barnkläder. Föreställt sig lukten. Sara struntade i att toabesöken sved eller att bloden flödade nedtill. Hon var lätt, molnen var borta och solen hade varit framme om det bara hade varit dag och inte snöfall. Hon hade somnat i en fjäderlätt känsla. Flutit bort i drömmens värld. Avståndet hade känts behörigt bekvämt till den lilla i plastlådan. Sparkdräkten var stor - men vit och ren. Den var korrekt könsneutral. Mössan satt på plats. Penseldragen hade målat världen i all sin perfekthet.

Vid tolvtiden hade larmet gått. Hon hade ställt sig upp och tänt lampan, knappt vaken. Martin satt på sin sängkant och glodde rätt ut i luften med håret på ända. Dockan skrek. Han skrek i fem timmar den natten. Tarmbecket trycktes stötvis ut. Den noggrant utvalda sparkdräkten var inte längre vit, och fötterna höll sig ogärna där de och benen skulle vara.

Vid femtiden somnade lillen. En suck av lättnad lämnade hennes kropp då. För vad gör man med en unge som bara skriker? Mer än byter blöjor, kläder, samt ger mat vid behov. Men han var inte något vidare hungrig. Sara verkade ha fått ett barn som inte ville äta. Hon hade ju kunnat fråga de där barnmorskorna om det förvisso. De som bara var en knapptryckning bort. Men det var ingen expert som skulle tala om för Sara, hur hon skulle ta hand om sitt barn, eller vad hennes barn behövde. Dagen därpå hade började barnet att hacka med huvudet mot hennes bröstkorg. Hon behövde aldrig mer fundera över bristen på matlust. Barnet åt jämt.

De hade de uppmanats att delta i ”amningsundervisning”. Hon och Martin hade suttit i en ring med de andra föräldrarna. Män med flackande blickar och kvinnor som vaggat sig till sina stolar. Det tog fem minuter, innan både hon och Martin insett att de hamnat i Sällskapsresans sista film, som ännu inte gjorts. De var förvisso inte vid poolen i Gran Canaria och plockade kulor med tårna, men i en grupp där ett fulsytt tygbröst hölls upp av ledaren ihop med en docka, vilka skulle utgöra en liveinstruktionsfilm om hur man fick fast barnets mun i själva bröstvårtan. Det dög inte att amma som Sara gjorde liggandes eller sittandes i sängen. Det fanns en ypperlig pinnstol snickrad av djävulen själv att sitta på, i det i det där rummet de blivit tilldelade. På den skulle hon sitta och amma hela nätterna, med fötterna i marken, rak i ryggen och barnet placerad i de mest perfekta positioner som var av gud skapade.

Nils hade legat där i hennes knä med den där filten om sig, vilken hon faktiskt omsorgsfullt kantsytt på egen hand. Men sådana meriter räknades inte. Det skulle banne mig vara pinnstol, och nåde den mamma som fick barnet att ta fel grepp om bröstvårtan. Då skulle det bli sårigt och barnet skulle inte få någon mjölk. Hela familjen skulle hamna i vånda, barnet bli utan mat, och världsalltet skulle rasa in med fundamenten som satt i väggarna i hemmen hos dom som nyss fått barn och kommit hem med dem.

Med en känsla av jordbävning i kroppen hade Sara bredbent gått tillbaka till rummet med Martin i hasorna. Barnet åt, släkten hälsade på och allt var som det skulle. Blodprov togs och barnet besiktigades. Därefter ville Barnmorskan se på amningen. Den såg fin ut. Lika fin som det där ”Livets träd” hade sett ut när det kom fram. Moderkakan. Barnet åt och Sara gjorde allt så naturligt och lugnt. Barnmorskan hade sagt att barnet skulle få det så bra, för mjölken rann och barnet klunkade och svalde girigt. Formade utan minsta tanke munnen runt de ömma bröstvårtorna, som inte alls kände sig oberörda av den hårdhänta behandlingen. Men det var vackert. Det kunde tydligen bli det utan övning på pinnstol nattetid.

Nu var hon inte sådär härlig längre. Inte sådär lugn. Mest orolig och trött. Så trött att hon hade hotat med både instängning i mikrovågsugn och utkast via öppet fönster natten innan. Nils hade inte brytt sig. Han hade inte brytt sig om att ligga i vaggan heller som Martin så omsorgsfullt målat i vitt. Nils hade heller inte för avsikt att ligga i en babysitter. Inte heller ligga en sekund vaken i den där lyxvagnen för 5000 riksdaler.

Sara la Nils på skötbordet. Tog av blöjan och log sådär innerligt som hon sett andra mammor göra gentemot sina barn. Barn som i god anda gett ett leende tillbaka. Så att kontakten blev magisk och stjärnhimlen lystes upp i fyrverkerier. Det hände inte med Nils. Han skrek vid varje blöjbyte.

 "Han är inte nog gammal än för att tycka om att ligga naken", hade Martin sagt igår.

 

Förmodligen hade han rätt. Men strunt samma skötbord, skrik, eller att han inte villa sitta i babysitter. Sara såg framåt. På världen. På sig själv. Vad var hon för en människa? Någon som skulle lotsa den allra käraste hon hade ut i livet. Hon släppte ner ögonlocken i tanken på hur hennes egen livsresa hade sett ut. Den ilande skräcken var där på nolltid. Skulle hon göra likadant. Gå över gränsen? Ansvaret hängde som ett ok över härligheten. Skulle Nils behöva må dåligt. Kanske bli mobbad i skolan. Bli sjuk. Ha ont i magen för alltid. Skulle Martin fortsätta att jobba övertid var och varannan dag, och skulle hon fortsätta längta dagarna i ända tills han kom hem, så hon kunde stå för sig själv i duschen någon liten stund. Samtidigt som hon ofta tyckte att Martin var överflödig. Det var hon som var mamma. Det var Sara som visste vad Nils behövde. Hon och Nils var allt. Sammansvetsade för alltid. Den tanken spred ett leende i anletsdragen samtidigt som magen fylld av ansvar nästan vände ut och in på sig själv.

Brain on fire

Jag slog till med att kolla på Malou idag och "Efter tio". Hon hade en gäst där vid namn Susannah Cahalan.

Kort info:

Susannah Cahalan är född 1985 och är författare och journalist på New York Post. Hennes roman Blackout: när min hjärna blev min fiende baserades på den uppmärksammade artikeln My Mysterious Lost Month of Madness i New York Post^[1], som Cahalan mottog priset Silurian Award of Excellence för år 2009. Cahalan har gästat både the Today Show, CNN:s Dr Drew on Call och intervjuats i tidningar som O Magazine^[2]. Boken har sålts i över 70 000 exemplar i USA och ges på svenska ut av Massolit Förlag

Jag har beställt hennes bok: Blackout, som den den svenska versionen av boken heter. Jag tycker dock att ursprungstiteln verkar mer talande egentligen; "Brain on fire."

Jag fångades av hennes historia, inte bara för att den är spektakulär, förfärlig, härlig med tillfrisknande och allt möjligt utan då jag faktiskt nån stans kände igen mig. Inte vad gäller hallucinationer eller dylikt men lite annat. Jag kände framförallt igen mig när jag var inne på somlig sida och läste om allmänna symtom som kan förekomma. Toxiska läkemedelsreaktioner liknar tydligen ibland inflammationer i hjärnan. Ja ibland undrar jag om inte hela min kropp är autoimmun mot mig själv dessutom på egen hand.....men det ska utredas.

Sen har jag haft en hjärnhinneinflammation vid ett tillfälle, då jag helt plötsligt inte förstod vad jag läste på datorn. Jag fattade inte vad jag skulle med nycklarna till som låg på skrivbordet. Jag fick svårt att prata. Blev sluddrig. Några timmar senare låg jag i frossa och 40 graders feber. Stel i nacken, illamående och ljuskänslig. Så jag har känt på galenskap.

Det som hände henne var att hon fick en immunologisk encefalit. En autoimmun sjukdom i skallen alltså. Symtomen omfattade både neurologiska och psykiska reaktioner som blev allt svårare. Turligt nog så kollade sjukhuset med en läkare som brukade tänka lite "out of the box." Han konstaterade att hon inte var psykiskt sjuk utan att problemet var neurologiskt. Han bad henne rita en klocka, och hon klarade då bara att skriva ner sifforna på höger halva. Det kallas väl för neglect har jag för mig. Jag har tydligen nåt sånt symtom utifrån den där hjärnskadeutredningen jag gjort.

De gjorde en hjärnbiopsi och fann att hjärnan var inflammerad. Efter 14 månaders behandling så var hon bra igen. Hon känner sig förvisso annorlunda, men vad som beror på psykiska eller fysiska faktorer är väl svårt att säga. Hon upplevde det till det bättre i alla fall.

Susannah gick ut med sin historia i tv och det blev stort genomslag. Anhöriga till ett barn som låg på psykiatrisk klinik började fundera över om orsaken till sjukdomen kunde vara nåt sånt här. Läkarna trodde absolut inte det förstås....big surprise.....men det visade sig till sist att hon hade samma sjukdom. Idag är den tjejen frisk och välfungerande.

Det finns tydligen många fler fall där det sås måningom framkommer rätt diagnos.

Med risk för att låta jävligt paranoid, så undrar jag faktiskt hur många på de psykiatriska klinikerna som vårdas där, är sjuka pga sin medicinering eller kanske är sjuka pga en inflammation i hjärnan.

Det måste till ett mer flexibel tänkt bland läkare. Det är ju trångt som i en tändsticksask idag. På de flesta av ställen. Det här med att överlag - vad gäller alla sjukdomar - tänka lite mer "out of the box" kanske vore fint. Inte bara fint utan faktiskt nödvändigt.

Men hon Malou konstaterade faktiskt nåt bra under programmet....alltså läkare som tänker lite utanför ramarna - hur blir de sedda på i sin yrkeskår? Nja.......sådär va?

Sen kan inte läkarna allting eller göra rätt jämt, men jag hade en gång en läkare på VC som sa så här;

- Det är uppenbart att du inte är frisk, att det är något som är fel. Jag vet bara inte vad och jag vet inte just nu vad jag ska göra för att hjälpa dig. Jag är hemskt ledsen för det.

Han ringde också hem till mig ibland för att höra hur jag mådde, och påpekade ofta att han tyckte att jag beklagade mig för lite. Nog för att det på sätt och vis kunde vara bra att se små framsteg, men.....nja han tyckte jag kunde beklaga mig mer. Och aldrig kände jag mig besvärlig.

Jag tänker på den mannen än idag med stor respekt. Undrar om han är kvar i Norrland dit han flyttade. Jag tror han kom från Somalia, men är inte säker, var nån sjuksköterska tror jag som sa det.

Hon sa också att han var så annorlunda.

- Du vet vips så kunde han titta ut genom fönstret och haja till. Nämen där går Gerda.....har ni hört nåt från henne på sistone...vet ni hur hon mår och hur hon har det?

Annorlunda. Ja i läkaryrket är han nog annorlunda. Jag tycker annars att det förefaller normalt att i en sån yrkesposition bry sig om och att lyssna.

 Man får tacka för de få läkare man möter som inte bär prestigen i rocken, eller som har fullt upp med att veta bäst om det de ofta inte mkt kan nåt om. Alla de där som inte har förmågan att lyssna.

Texten nedan är författad av någon som skrivit om just inflammation i hjärnan av den sorten som Susannah beskriver. Det finns tydligen många olika typer......

 

Let me Introduce Myself 

You don’t know me yet, but by the time you do

You will wish we had never met.

I will take your memory;

I will take your speech;

I will make you see, hear, horrible things;

You will no longer be able to eat;

You will no longer be able to sleep;

You will no longer be able to breathe.

I will play with your heart, and just for fun,

I may even make it stop.

Your arms and legs will be at my command,

And these are just a few of the things I can do.

You will be mine, all mine.

Let me introduce myself,

My name is Anti-NDMA Receptor Encephalitis

Angående Curlade barn -så kallade bortskämda ungar

Camilla Läckberg har på sistone uttryckt; att barn blir curlade i för stor omfattning, och att de inte alltid behöver stå i centrum. Den här "Curlingdebatten" har pågått länge och jag gillar till en början inte Curlingordet, för att det blir stort och diffust, och många blandar in så mkt konstigt i det där begreppet. Det gör debatten otydlig tycker jag. Det finns somliga som tycker att man curlar om man inte låter sitt barn skrika sig till sömns, om det ammas för ofta etc. När barn är små ska behoven uppfyllas, enligt min mening. Sen kommer gränserna efterhand. Barn behöver olika saker utifrån personlighet och utifrån åldern barnet är i. Jag tycker ändå i grunden att det är positivt att barns åsikter och integritet tillmäts större betydelse idag än förut.

Det finns de som tycker att man curlar om man stöttar sitt barn. Eller för all del skyddar sitt barn. Det var nån som tyckte att jag curlade Pyret som liten, när jag var med henne bland rutschkanorna på Astrid Lindgrens värld. Det är som hus att krypa in där med trappor och gångar där barn släpps vind för våg, medan föräldrarna äntligen får ta igen sig en stund, och dricka kaffe i nån sorts form efter en dag fylld av aktiviteter. I det läget tycker jag snarare, att jag tar mitt ansvar och försöker styra upp verksamheten lite. Det kan inte vara så att de barn som knuffar omkull flest barn får åka mest och åka först. Dels för att andra barn kan bli skakade i de där trapporna, dels för att man inte beter sig så!

Jag har också ett barn som är försiktigt av sig. Var väldigt blyg som liten, och är väldigt rädd för att göra andra illa, tycker det är obehagligt att bli knuffad etc. Alltså, jag som vuxen vill inte heller bli knuffad så att jag ramlar omkull!!

När Pyret var mindre tänkte jag mycket på hur barn fick hålla på; " Ta för dig så mycket du kan och gärna på andras bekostnad. För då klarar man sig." Jag funderade mkt över varför vuxna inte i situationer med andra barn var med och styrde upp mer. Lärde barnen att vänta på sin tur och bete sig snällt mot andra. Men jag tror det har mkt med att göra att man vill att ens eget barn ska klara sig i livet, och som det var då(nu) skulle man ta för sig - samhällsandan är ju sån! Sen kräver det ju närvaro av den vuxne med, om såna situationer ska kunna styras upp. Det är lite som att det ska aktiveras, skjutsas, grejas så till den grad att det inte längre finns tid över för närvaro och nödvändiga samtal.

Nu tycker jag att Pyret har kompisar som är snälla, men ändå törs uttrycka sina åsikter etc. Så vi har det överlag inte så här hemma. Respekten barnen emellan är också i stort bra i hennes klass. Så mina observationer gällde nog mer förskoletiden och de däringa parkerna för barn då. Astrid Lindgrens värld tyckte jag slog alla rekord.

Barnen här ute i buschen hittar på saker och ting själva i stor utsträckning, även om de skjutsas mkt. Eftersom vi bor på landet med avstånd kompisar emellan, så har man just inget val. Pyret sysselsätter sig själv ofta med diverse projekt hela dagarna (sen har hon förvisso fritidsaktiviteter två ggr per vecka i stan). Men det beror nog egentligen på att hon är som hon är som person. Inte pga hur vi agerat som föräldrar. Pyret har alltid gillat lugn och ro. Inte velat leka med kompisar så mkt eller att det ska hända saker jämt. Hon har tyckt att det snarare blir för mycket ibland och säger till då. Livet på landet är förvisso också annorlunda mot i stan. Här finns inte sysselsättning jämt. Åtminstone inte en serverad sådan.

Sen tror jag personligen inte att man gör barn till osjälvständiga personer, om de inte får hjälpa till så himla mkt i hemmet eller om de skjutsas mycket. Inte mer än att är bra för hälsan att cykla och röra på sig. Jag har upplevt båda delarna under min uppväxt och det har inte direkt påverkat mig. Det är upp till varje familj att få till en balans in vardagen. Jag tror mer att det handlar om respekt sinsemellan och synen man förmedlar till sitt barn, om det är hjälplöst eller ej.

Hursomhelst så har pendeln slagit bort från att barn ska hålla tyst, anpassa sig och göra rakt av som vuxna säger. Nog är jag jätteglad att vi är på väg bort från den synen. Jag tänker att vår generations föräldrars uppgift är att få ihop; att barnen ska få framföra åsikter, värna om sin integritet, men att vi samtidigt ändå måste sätta gränser på ett respektfullt sätt. Vi måste också låta våra barn få känna det de känner. Stå ut med att vi inte kan fixa allt. Livet innebär motgångar och barnen måste få vara ledsna, arga etc. Däremot menar jag inte att vi som föräldrar ska tycka att det är ok att barn mobbas etc. Då måste man agera naturligtvis. Vi måste dock vara närvarande, lyssna, öppna upp för samtal och vara ett stöd. Jag tycker själv att det allra svåraste är att höra hur Pyret ibland tex blivit ledsen i skolan. När hon var ledsen över att vara så mkt sjuk förra våren. Jag går nästan sönder själv. I tusen bitar. Men jag vet att hon måste få känna, så jag gör så gott jag kan. Hur långt det nu må räcka.

Jag tänker också på de här "överdrivet bortskämda barnen"  - där omsorgen blir sådan att barnets förmåga sänks istället för att stärks. Inte bra. I samma tanke känner jag att; " inte är dessa barn bortskämda, utan snarare osedda". De är inte sedda med de resurser som de faktiskt har. De kanske får en massa grejer - men får de vuxnas närvaro och stöd? Tror nån att de förmår något? Är det inte så att vuxna sätter sina behov före när de ger grejer - kanske pga dåligt samvete. När de inte låter barn få separera och bli självständiga etc? Är inte det uppfostran utifrån föräldrarnas egna behov?

Det viktigaste vi kan göra för våra barn, är trots allt att se dom som de är, med de styrkor och svårigheter som de har. Vara ett stöd och finnas där, och låta dem utvecklas i sin takt efter förmåga. Det tror jag aldrig att man kommer undan. Fina ord.

Sen kan man lägga ett samhällsperspektiv på det här. Inte många vuxna har balans i sina liv idag, pga av egna val, eller pga hur samhället ser ut. Det finns hursomhelst ingen vinst i det för våra barn; att så många går arbetslösa medan andra jobbar extremt hårt och mycket. Somliga så hårt att de jobbar sig sjuka. Det blir inte lättare att se sitt barn, när ens egen balans är rubbad. Det vet ju jag som själv är sjuk. Jag har lejt ut skjutsandet till Pyrets aktiviteter. Mormor och morfar hjälper turligt nog så gärna till. Sen har jag ju Challe med. Så visst har jag oftast ork över - tack vare anhöriga. Somliga har inte den hjälpen som jag har tillgång till. Det ska gudarna veta.



.

Kreativitet kontra lugn och ro samt ännu en skräcknovell

Jag pratade om att skriva novell igår. Men att huvudet var för tomt. Idag vaknade jag av en jävulsk förkylning, svullnad i ena handleden och dimma överlag i kroppen. Helt plötsligt uppgraderade förhållanden för novellskrivande.

Jag tänkte skriva något mindre...galet... än förra årets Halloweentext. Eller galet. Det skulle ju vara skräck i den. Men jag var inte riktigt klar med temat tydligen. Jag har ju också lovat "Tråktanten" som inte fixar onda andar, en text med lite snällare sådana i.

Så det blev någon sorts fortsättning på förra årets Halloween-novell.

Alltså när man ska skriva, så är man inte skrivfärdig med något annat, förrän man är klar med det förra. Ungefärligen så.

Sen verkar skrivandet ha gått sådär. Challe läste halloweenhistoria ett och kunde inte koppla historia två med den, mer än att den utspelade sig ungefär i samma tidsanda. Det var ju en miss. Det är svårt att riktigt begripa historia två utan historia ett. Fast Challe tyckte den var tillräckligt begriplig som den var.

Ja ni fattar röran. Det blir som det blir när den som skriver sällan har någon plan, och där det mest väller ut en massa omedveten inre goja. Eller tankar.

Men det är kul att skriva, så jag är ändå nöjd, med att ha fått ur mig fyra A4 sidor. Mindre börda att bära inom mig, och ska man lägga freudianska innebörder i texten, så har jag gått framåt. Eller vidare om ni så vill.

Sen får texten vara som den är, och ligga där den gör.

Vi får väl se om det kan bli några andra noveller efter det här. Om jag kan lämna ande och spöktema och gå vidare.

Vi får se var själen står framöver. I vilken riktning. Man kan aldrig vara säker.

Pyret har också haft kreativ dag och med hjälp av nån mojäng stickat en mössa till sin porslinsdocka. Därefter har hon snorig som fasen sjungit musikal, då hon tänker sig sätta upp en till skolan. Kan ju säga att låtarna rör sådana som "Tomten och haren."

Kan man få be om en stunds tystnad efter en hel dags sjungande....tack.

Kreativitet är bra, men lite vila, lugn och ro kan också sitta fint ibland.......

Japp. Nu är det bara att kurera sig och äta lite mer vitaminer.

När huvudet är tomt

Jo man skulle väl skriva för att skriva att skriva nåt. Men jag har inget att säga. Synd. Särskilt synd eftersom en viss Åsa utlyste novellhelg. Jag kan inte ens få ur mig ett blogginlägg. Troligen sitter huvudet för mkt på rätt plats. Det bör vara kaos om jag ska kunna åstadkomma något. Ni vet ha huvet under armen bokstavligt talat.

Ja vad gör en sån som jag på dagarna då. Tja pratar mkt i telefon och glor på datorn. Idag har jag cyklat med Trudelutten för att hon ska vänjas vid den nya skyddsvästen jag köpt. I kevlar med stålpiggar och med flytkraft i. Ja har vi inte så mkt oknytt i skogarna så säg att man inte släpper några djur ens en liten bit ifrån sig pga somlig skaderisk. Samtidigt behöver hundarna få springa lösa. De mår inte bra annars.

Vi håller oss till öppna fält mycket där sikten är god. Isen på vintern. Där sikten är god. Oftast koppel där träden står tätt. Nämen det är inte dumt med skydd mot vildsvin och annat heller som kan dyka upp i ens väg.

Fast för tillfället är det väl björn som främst hägrar härute. Då är det lämpligt med bjällra på sig själv och hunden. Det är inte så fränt att gå i batalj med björn och då tänker jag mer på mig själv. Å andra sidan har jag aldrig ens sett en björn här....bara spår. Men nu när vi ska ha värdelösa klena soptunnor som det ska sorteras sopor i så lär vi väl ha björn utanför grindarna.

Why not.

Vi har ju grabbarna grus grävling på gårn, kajor i skorstenen så att den har havererat, en och annan varg i skogen-om än att vi har det rätt lugnt i jmf med andra delar av vårt län. Ja också vildsvinen som väl tids nog skövlar hästhagar och gård.

Äh.

Gå inte där och dräll

Gå inte där och dräll,
livet är nu,
du som vänder dig bort,
från en kropp frisk och stark.

Gå inte i finskor,
och vänta på vackert väder,
använd din kropp,
medan den ännu är stark.

Ta inte raska springsteg för givet,
lätta andetag som eviga löften,
ryggen kommer bli krummare,
och mycket annat tyngre.

Du har din kropp en gång,
inte alltid som lätt och ung,
ändå tvekar du inför träning,
eller om så bara gå ut i skogen.

Vad väntar du på,
när du inte är motiverad,
att använda gåvor du fått,
till att bara förfalla bort.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är lite frustrerad över folk just nu som inte tränar, går eller just använder sin kropp. När jag inte kan använda min. Hur kommer det sig att vi människor, allt som oftast, vill använda det vi inte har istället för att använda det vi har. Hur kommer det sig att vi ofta inte uppskattar det vi har, förmågor förrän de är borta? Tillfälligt borta eller borta för alltid.

Jag känner hur det kryper i mig, när folk pratar om brist på motivation, och att de därför inte orkar träna eller röra på sig över huvudtaget. Då menar jag inte att jag reagerar på att man inte vill röra på sig jämt. Springa varje dag. Långt. Bli hulken eller nåt.

Det räcker långt med en daglig promenad. För att kropp och själ ska må bättre.

Ja men det är väl så att den som blivit lam drömmer om att kunna gå igen. Den som tappat kraften drömmer om att få den åter. Medan den som i dagsläget har allt det där ofta tar det för givet.

På så sätt kan människan vara lite sorglig tycker jag. Därför gäller det att fundera ut vad man kan ta sig till av dagarna, även om man inte kan ränna runt. Ja så inte allt glider bort...Nog tycker jag att jag sysselsätter mig och har en hel del kul hursomhelst.

Ja jag lämnar det där nu. Jag orkar inte med mer "Carpe Diem" snack för nu.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi hade "Landsfest" här igår och det var riktigt kul. Vi klädde på Pyrets initiativ ut oss för att representera olika länder. Jag vet inte, men in kom en transvestit från Skottland, två indianer, en jetsettare från Italien, en sansad person från Indien, en dam från Paris och en pärla som representerade USA.

Efter en god måltid så fick vi rita av varandra. Humor. Challe ritade av mig. Jag såg ut som ett troll.

- Jag försökte fånga ditt innersta, sa han.

Man tackar ödmjukast.

Han från Skottland satt och visade kallingarna under kjolen titt som tätt. Det var lite otäckt för han börjar ju närma sig 40 nu. Är det inte då män riskerar att drabbas av "Switch"?

Det är ju ingenting man vill se i sådana fall sådär helt utan förvarning.

Skrivet av en numera "Självpatient". En avskedsansökan inlämnas till vården.

Ja ungefär så -och nu känns det som om jag kan sluta skriva på det här inlägget redan innan jag börjat. För att jag har sagt allt.

Det var det här med läkarbesök. Dialogen. Lyssnandet.

Jag säger inget mer än att jag nu har bestämt mig för att bli självpatient. Ta hand om mig själv. Försöka hitta mitt sätt att må bättre på.

- Jag har inte råd med fler behandlingar från er läkare, skrev jag för ett tag sedan.

Det stämmer. Man får gå i kristerapi och hos Osteopat för att ni dräller in mediciner som ställer hela kroppen på avigsida.

Tack vare den eminenta psykologen får jag visserligen hjälp med terapipengar numer. Mycket tacksamt faktiskt. Det finns de som hjälper till - men de vandrar inte i landstingets lokaler om man säger som så.

Sen ska jag förstås vara tacksam, över att jag nu ska lämna ytterligare tusen prover. Jag skulle dock vilja att ni lyssnade på vad jag sa också.

Det är vackert om ni vill gå till botten med mina muskelbesvär av betongart. Naturligtvis ligger det så även i mitt intresse att försöka klura ut, om det finns fler underliggande faktorer till den flanerande ohälsan. Det är bra om diagnoserna blir rätt eventuellt.

Men jag tror redan nu att jag hajar var vi hamnar. Till sist. Och om det skulle visa på nån sjuka som hitintills inte visats ett spår av, alla blodprovstagningar till trots, så har medicinerna gjort allting mycket värre. Hursomhelst.

Men hanteringen av den frågan, uppföljning, beslut, utvärdering av just medicineringen som pågått under väldans många år nu, vill väl ingen ta ansvar för. Förstås. Det är ju bara mitt liv som ni fullkomligt har havererat.

Då kanske det passar bäst med en ny "hittepådiagnos" såsom den där fina "Funktionella symtom" vilken hägrade häromsistens.

Den stämde inte riktigt. Men ni kan ju prova att sätta den igen då. Till ingen nytta för mig dock.

Jag tänker just nu att jag ser tiden an. Lämnar blodprov och avvaktar. Jag har så sakteliga blivit allt bättre ju. Så pass rutinerad är jag vid det här laget, att jag vet att utsättning av mediciner och biverkningar tar just tid att läka ut.

Det förstår inte läkare. Man stoppar i sig piller som gör om hela hjärnan och därmed också kroppen. Ställer de till problem så syns det de första veckorna. Inga problem då, så tål man dem ypperligt hur reaktionerna än blir sen. Sen blir det kris och patienten måste hiva ut dom utan utsättning i lagom takt. Ja hjärna och kropp blir först lättade oftast. Sen kommer en smäll till senare då utsättningsbesvären kommer. Därefter kan man utvärdera ordentligt och förhoppningsvis pusta ut.

Kroppen är ingen jävla myntapparat som det kommer tuggummi ur för en krona om man vrider på vredet. Den är lite mer avancerad än så.

Kanske kroppen mår bättre av på sikt att slippa bli nedmejslad av en massa piller. I alla fall när pillren på olika sätt fått motsatt effekt än förväntat.

" Det viktigaste för dig är sömnen, sa de och skrev ut en medicin som gjorde det omöjligt att sova."

Äh. Numer sover jag. Tack o bevars.

Men nu ids jag inte dravla i det här, utan jag tänker ta en dag i taget. Jag skulle så önska att jag faktiskt klarade mig utan mediciner, och utan dessa läkarbesök som fullkomligt tar musten ur en.

Ni får ursäkta vården men jag tänker ta "time out". Ni kan pusta ut för en stund. Jag orkar inte bli kränkt på ett tag nu eller bli mer nedlusad med fel vita piller.

Behöver jag akut hjälp kommer jag nog att söka på djursjukhuset. Där råder sunt förnuft nämligen.

Djursjukhus och ett humör som borde skickas på lagning

Det var väl en jävel till dagjävel.

Jag har levt rövare och vänt ut och in på mig själv.

Det blir såna dar ibland.

För mig i alla fall.

Blomstret skadade benet, så igår var vi inne till djursjukan, där vi numer har klippkort.

Samma veterinär som med Trudelutt.

Blomstret var högljudd och skrek i falsett redan innan hon blev undersökt. En mkt smidig patient med väldigt mkt integritet. ju fler prickar desto mer tyckande. Precis som det ska vara. Man skall icke lida i tysthet.

Efter den brutala ! undersökningen, så la hon sig avslappnat på golvet och tyckte det var fint.

Ja dramat kanske var lite uppskruvat, om man sekunden därefter, avslappnat ligger och viftar på svansen.

Sen lämnade vi henne till djurskötaren, och det gick undan med Blomstret, från korridoren och till buren hon skulle vara i under dagen i väntan på riktig undersökning och behandling.

Japp.

Lugn hund på sju år.

Tur personalen är bra...och kan gå fort!! Mkt bra är de faktiskt på den där sjukan, och inget krångel hade det varit med Blomstret sen heller, utan allt hade gått fint. Troligtvis är hon tystare när inte matte är med.

Lite lugnande hade hon fått med. Det skulle baske mig jag också behöva.

Mest för att lugna ner humöret. Vissa dagar vill man ju bara slå sönder nåt. Kasta Apelsiner genom fönsterrutan. Bara för att.

Somliga dagar fixar man inte med att argumentera sakligt eller trevligt. Det enda man tänker är. "Din idiot."

Det är då det är läge att inte diskutera nåt alls.

Imorgon är en annan dag, och då ska jag vara en mer balanserad människa, är det tänkt.

Harkel.

Så att man inte skrämmer nån med avsikt........men jag kommer faktiskt att skrämmas med avsikt ett tag framöver, tillsammans med några andra. Vi är fem kvinnor som skrivit Noveller i boken "NATTMAROR", utgiven av LiLmedia förlag. Jag återkommer i detta ämne. Det är hursomhelst något som är roligt som tusan tycker jag! Tänk att få vara med i en bok! Halleluja! Det är jag minsann både glad och tacksam över. Märkte ni nu att humöret vände....