En Novell till.....

Äh. Tänkte skriva lite annorlunda än vad jag vanligtvis gör. Lite mer vardagsnära och mindre utflippat dramatiskt. Äh.



Dockan

Hon stod bredvid det stora skötbordet snickrat i trä. Stabilt med kanter och hyllor några meter från toaletten. Sådant som hon och Martin planerat för och gjort tillsammans. Man skulle vara förberedd. Sara snusade på lillens hår samtidigt som hon vaggade honom i famnen. Sådan oemotståndlig doft. Sådant ihärdigt skrik på samma gång, vilket fick hennes hjärta att bulta. Var det magen på honom igen, eller gjorde hon något fel? Var han otrygg med henne? Sara kände hur hjärtat slog en kullerbytta ihop med maggropen som plötsligt kändes som en potentiell sprickbar ballong.

Hon svepte med blicken längs de grönmålade väggarna i sovrummet. Det kändes för mycket. All oro ihop med alla ensamma nätter. Nätterna som ännu oftast var mer vakna än sovande. Det hade hon vetat förstås. Innan. På pappret. Läst om i Vi föräldrar. Hon hade läst mycket förvisso, men ändå missat första dygnet med all tarmbeck som skulle ut. Skrikandet ihop med det. Det lilla barnet som hade sett ut som en oförarglig liten docka i den där plastvagnen på patienthotellet. Dockan som vid midnatt hade vaknat och börjat skrika fullständigt ohämmat. Tagit för sig allt vad den kunnat.

De hade firat med pizza efter förlossningen. Martin hade hämtat medan hon hade suttit och tittat på tv, med en ny liten krabat bredvid sig. Tv:n som hon fick stänga av. Det var om svält. Nyheter på tv som hade slagit ner med en blixt av skräck i henne. Precis som om svälten stod utanför hennes dörr. I tystnaden hade hon därefter med lugn, åter suttit fylld av förundran och tittat på den lilla.

När de ätit pizza malde dåliga tankar om mat till den där dockan. Han låg och sov. Hade gjort så i timmar. Han hade ätit ganska direkt, när han kom fram ur skärselden, så att säga. Eller mer ur dimman, som hon hade befunnit sig i. Legat på hennes nakna bröst och skrikigt medan hon låtit tårar av eufori rinna. Det tog 45 minuter innan den lilla slutade gråta och började äta, och lika länge innan hon själv hade fått stopp på tårarna och kunnat börja prata. Det hade varit ett sådant där euforiskt tillstånd som i den bästa av filmer. Såsom hon hade önskat men ändå inte ens kunnat föreställa sig.

Hon hade känt sig duktig, bra och bäst som hade fött fram den där människan, som hon så länge undrat över vem den var. Som hon längtat efter, då hon snusat i nyköpta barnkläder. Föreställt sig lukten. Sara struntade i att toabesöken sved eller att bloden flödade nedtill. Hon var lätt, molnen var borta och solen hade varit framme om det bara hade varit dag och inte snöfall. Hon hade somnat i en fjäderlätt känsla. Flutit bort i drömmens värld. Avståndet hade känts behörigt bekvämt till den lilla i plastlådan. Sparkdräkten var stor - men vit och ren. Den var korrekt könsneutral. Mössan satt på plats. Penseldragen hade målat världen i all sin perfekthet.

Vid tolvtiden hade larmet gått. Hon hade ställt sig upp och tänt lampan, knappt vaken. Martin satt på sin sängkant och glodde rätt ut i luften med håret på ända. Dockan skrek. Han skrek i fem timmar den natten. Tarmbecket trycktes stötvis ut. Den noggrant utvalda sparkdräkten var inte längre vit, och fötterna höll sig ogärna där de och benen skulle vara.

Vid femtiden somnade lillen. En suck av lättnad lämnade hennes kropp då. För vad gör man med en unge som bara skriker? Mer än byter blöjor, kläder, samt ger mat vid behov. Men han var inte något vidare hungrig. Sara verkade ha fått ett barn som inte ville äta. Hon hade ju kunnat fråga de där barnmorskorna om det förvisso. De som bara var en knapptryckning bort. Men det var ingen expert som skulle tala om för Sara, hur hon skulle ta hand om sitt barn, eller vad hennes barn behövde. Dagen därpå hade började barnet att hacka med huvudet mot hennes bröstkorg. Hon behövde aldrig mer fundera över bristen på matlust. Barnet åt jämt.

De hade de uppmanats att delta i ”amningsundervisning”. Hon och Martin hade suttit i en ring med de andra föräldrarna. Män med flackande blickar och kvinnor som vaggat sig till sina stolar. Det tog fem minuter, innan både hon och Martin insett att de hamnat i Sällskapsresans sista film, som ännu inte gjorts. De var förvisso inte vid poolen i Gran Canaria och plockade kulor med tårna, men i en grupp där ett fulsytt tygbröst hölls upp av ledaren ihop med en docka, vilka skulle utgöra en liveinstruktionsfilm om hur man fick fast barnets mun i själva bröstvårtan. Det dög inte att amma som Sara gjorde liggandes eller sittandes i sängen. Det fanns en ypperlig pinnstol snickrad av djävulen själv att sitta på, i det i det där rummet de blivit tilldelade. På den skulle hon sitta och amma hela nätterna, med fötterna i marken, rak i ryggen och barnet placerad i de mest perfekta positioner som var av gud skapade.

Nils hade legat där i hennes knä med den där filten om sig, vilken hon faktiskt omsorgsfullt kantsytt på egen hand. Men sådana meriter räknades inte. Det skulle banne mig vara pinnstol, och nåde den mamma som fick barnet att ta fel grepp om bröstvårtan. Då skulle det bli sårigt och barnet skulle inte få någon mjölk. Hela familjen skulle hamna i vånda, barnet bli utan mat, och världsalltet skulle rasa in med fundamenten som satt i väggarna i hemmen hos dom som nyss fått barn och kommit hem med dem.

Med en känsla av jordbävning i kroppen hade Sara bredbent gått tillbaka till rummet med Martin i hasorna. Barnet åt, släkten hälsade på och allt var som det skulle. Blodprov togs och barnet besiktigades. Därefter ville Barnmorskan se på amningen. Den såg fin ut. Lika fin som det där ”Livets träd” hade sett ut när det kom fram. Moderkakan. Barnet åt och Sara gjorde allt så naturligt och lugnt. Barnmorskan hade sagt att barnet skulle få det så bra, för mjölken rann och barnet klunkade och svalde girigt. Formade utan minsta tanke munnen runt de ömma bröstvårtorna, som inte alls kände sig oberörda av den hårdhänta behandlingen. Men det var vackert. Det kunde tydligen bli det utan övning på pinnstol nattetid.

Nu var hon inte sådär härlig längre. Inte sådär lugn. Mest orolig och trött. Så trött att hon hade hotat med både instängning i mikrovågsugn och utkast via öppet fönster natten innan. Nils hade inte brytt sig. Han hade inte brytt sig om att ligga i vaggan heller som Martin så omsorgsfullt målat i vitt. Nils hade heller inte för avsikt att ligga i en babysitter. Inte heller ligga en sekund vaken i den där lyxvagnen för 5000 riksdaler.

Sara la Nils på skötbordet. Tog av blöjan och log sådär innerligt som hon sett andra mammor göra gentemot sina barn. Barn som i god anda gett ett leende tillbaka. Så att kontakten blev magisk och stjärnhimlen lystes upp i fyrverkerier. Det hände inte med Nils. Han skrek vid varje blöjbyte.

 "Han är inte nog gammal än för att tycka om att ligga naken", hade Martin sagt igår.

 

Förmodligen hade han rätt. Men strunt samma skötbord, skrik, eller att han inte villa sitta i babysitter. Sara såg framåt. På världen. På sig själv. Vad var hon för en människa? Någon som skulle lotsa den allra käraste hon hade ut i livet. Hon släppte ner ögonlocken i tanken på hur hennes egen livsresa hade sett ut. Den ilande skräcken var där på nolltid. Skulle hon göra likadant. Gå över gränsen? Ansvaret hängde som ett ok över härligheten. Skulle Nils behöva må dåligt. Kanske bli mobbad i skolan. Bli sjuk. Ha ont i magen för alltid. Skulle Martin fortsätta att jobba övertid var och varannan dag, och skulle hon fortsätta längta dagarna i ända tills han kom hem, så hon kunde stå för sig själv i duschen någon liten stund. Samtidigt som hon ofta tyckte att Martin var överflödig. Det var hon som var mamma. Det var Sara som visste vad Nils behövde. Hon och Nils var allt. Sammansvetsade för alltid. Den tanken spred ett leende i anletsdragen samtidigt som magen fylld av ansvar nästan vände ut och in på sig själv.