Skrivet av en numera "Självpatient". En avskedsansökan inlämnas till vården.

Ja ungefär så -och nu känns det som om jag kan sluta skriva på det här inlägget redan innan jag börjat. För att jag har sagt allt.

Det var det här med läkarbesök. Dialogen. Lyssnandet.

Jag säger inget mer än att jag nu har bestämt mig för att bli självpatient. Ta hand om mig själv. Försöka hitta mitt sätt att må bättre på.

- Jag har inte råd med fler behandlingar från er läkare, skrev jag för ett tag sedan.

Det stämmer. Man får gå i kristerapi och hos Osteopat för att ni dräller in mediciner som ställer hela kroppen på avigsida.

Tack vare den eminenta psykologen får jag visserligen hjälp med terapipengar numer. Mycket tacksamt faktiskt. Det finns de som hjälper till - men de vandrar inte i landstingets lokaler om man säger som så.

Sen ska jag förstås vara tacksam, över att jag nu ska lämna ytterligare tusen prover. Jag skulle dock vilja att ni lyssnade på vad jag sa också.

Det är vackert om ni vill gå till botten med mina muskelbesvär av betongart. Naturligtvis ligger det så även i mitt intresse att försöka klura ut, om det finns fler underliggande faktorer till den flanerande ohälsan. Det är bra om diagnoserna blir rätt eventuellt.

Men jag tror redan nu att jag hajar var vi hamnar. Till sist. Och om det skulle visa på nån sjuka som hitintills inte visats ett spår av, alla blodprovstagningar till trots, så har medicinerna gjort allting mycket värre. Hursomhelst.

Men hanteringen av den frågan, uppföljning, beslut, utvärdering av just medicineringen som pågått under väldans många år nu, vill väl ingen ta ansvar för. Förstås. Det är ju bara mitt liv som ni fullkomligt har havererat.

Då kanske det passar bäst med en ny "hittepådiagnos" såsom den där fina "Funktionella symtom" vilken hägrade häromsistens.

Den stämde inte riktigt. Men ni kan ju prova att sätta den igen då. Till ingen nytta för mig dock.

Jag tänker just nu att jag ser tiden an. Lämnar blodprov och avvaktar. Jag har så sakteliga blivit allt bättre ju. Så pass rutinerad är jag vid det här laget, att jag vet att utsättning av mediciner och biverkningar tar just tid att läka ut.

Det förstår inte läkare. Man stoppar i sig piller som gör om hela hjärnan och därmed också kroppen. Ställer de till problem så syns det de första veckorna. Inga problem då, så tål man dem ypperligt hur reaktionerna än blir sen. Sen blir det kris och patienten måste hiva ut dom utan utsättning i lagom takt. Ja hjärna och kropp blir först lättade oftast. Sen kommer en smäll till senare då utsättningsbesvären kommer. Därefter kan man utvärdera ordentligt och förhoppningsvis pusta ut.

Kroppen är ingen jävla myntapparat som det kommer tuggummi ur för en krona om man vrider på vredet. Den är lite mer avancerad än så.

Kanske kroppen mår bättre av på sikt att slippa bli nedmejslad av en massa piller. I alla fall när pillren på olika sätt fått motsatt effekt än förväntat.

" Det viktigaste för dig är sömnen, sa de och skrev ut en medicin som gjorde det omöjligt att sova."

Äh. Numer sover jag. Tack o bevars.

Men nu ids jag inte dravla i det här, utan jag tänker ta en dag i taget. Jag skulle så önska att jag faktiskt klarade mig utan mediciner, och utan dessa läkarbesök som fullkomligt tar musten ur en.

Ni får ursäkta vården men jag tänker ta "time out". Ni kan pusta ut för en stund. Jag orkar inte bli kränkt på ett tag nu eller bli mer nedlusad med fel vita piller.

Behöver jag akut hjälp kommer jag nog att söka på djursjukhuset. Där råder sunt förnuft nämligen.