Fighting mood

Jag har målat naglarna svarta. Det betyder fighting mood. I vila. Genom modd. För nu behövs vila.

Jag är ändå tacksam för att kroppen känns bättre vad gäller muskler och ryggrad. Jag har inte lika ont längre om än att jag förstås inte gör så mkt. Förkylningen har ännu inte helt släppt greppet och Pyret hade kompis som sov över häromdan och som hostade. Ja nu hostar jag. Astman är kass. Orken kass.

Det är också som om när det värsta smällen är över, då står man där och ler i all sin eländighet, och tycker att allt är så mycket bättre. Glad över det. Men då slår också sorgen och ilskan en i ansiktet över hur det varit - och kommer det bli likadant igen.

Jag kan inte med ord förklara hur överjävligt det har varit med kramper i muskler som konstant slitit isär den där ryggraden. Gjort så axlarna känts som om de varit lösa. Ja det knakar och brakar ännu i dom är jag rör på dom. Men hör och häpna. Jag sov för första gången en bra stund på vänster sida/axel i natt. Gjorde inte lika ont. Det är nog första gången sen jag blev dålig förra hösten.

Sen så är jag ingen storkonsument av kylbalsam längre. Synd för Apoteket förvisso.

Hursomhelst är Challe ledig den här veckan och Pyret är ledig. Visst slår sorgen en i ansiktet att jag just inte kan följa med dom på några äventyr direkt. Pyret klarar sig förvisso aktivitetsmässigt men det är drygt att inte kunna åka hemifrån som familj.

Pyret såg på hästfilm i går. En sån där rätt dåligt gjord film, men som jag alltid grinar när jag ser på i alla fall. Det ingår så mkt jag känner igen från det jag växte upp. Kampen över att överhuvudtaget komma intill och få hjälpa till med nån annans häst. Den enorma längtan. . Jag brukade gå från mormor och morfar på landet långt på grusväg till ett hästställe. De hade en vit ponny gåendes där i hagen som jag tyckte var magiskt fin. Som jag drömde om och ville ha. Jag och en kompis kravlade oss också in i ett stall, alldeles olagligt, ganska nära min mormor för att klappa de där två nordsvenska hästarna.

Därpå foderhästar som man fick leja nån annan än föräldrar att hämta, för att de inte tyckte man skulle ha nån. När man väl på sin artonårsdag köpte häst så köpte man förstås inget halvblod. Då var man fel på tävlingsbanan och fick höra både det ena och det andra. Dressyrfolk är överlag inte trevliga på tävling -inte då i alla fall. Snorkiga jävlar utan social kompetens. Man hoppas att det blivit bättre.

Men jag råkade vinna två klasser på höga poäng på ridskolan här i stan med den där angloaraben. Då satt de och klappade händerna allt vad de orkade vid prisutdelning och ärevarv, bara för att de upptäckte att hästen blev rädd av allt klappande.

Nåja. Där fick de i alla fall.

Pyret som gärna vill ha en ny ponny tittade på filmen och sa när tjejen fick instruktioner av sin tränare under ridpasset. "Så där gjorde du med mig mamma. Jag fick träna balans. Då hade du inte ont i ryggen. Jag önskar så att det där med din rygg aldrig hade hänt."

Ja det önskar jag med. Men nu får jag se framåt och hoppas att det fortsätter att bli bättre. Då ska jag sitta här på nybyggd altan, medan jag hjälper Pyret med ridningen på volten, som vi ska anlägga intill.

Fighting mood.

Och se framåt.