Det funkade ett tag att vara självpatient. Men kanske inte för alltid. Man får omprioritera och omgruppera sig ibland. Jag hade lite att klaga på vad gällde hälsan.
Nu kan jag ju ha fixat till det här tillståndet på egen hand. Inte förkylningarna med medicinen därtill. Om jag medicinerat bort mig en gång till- denna gång på eget bevåg- så blir jag så fan less på mig själv, och kommer överväga ett riktat självvådaskott om så visar sig vara fallet framöver.
Man har ju inte så mycket att förlora hursomhelst. Helvete som helvete.
Nä åter till manus. Jag fick tag på en läkare som jag tyckte tog mig på allvar och var trevlig, så det ska lämnas prover igen. Kul för de på byvårdcentralen. Det strulade lite sist. Men med de här generna man har så borde man väl betala nån sorts straffskatt för att man ens blivit född. Fan. I efterhand känns det tur att man jobbade livet ur sig innan man blev utbränd där ett tag. Jag gav rätt mkt till samhället då i alla fall. Men det är klart. Hur länge kan man rida på den vågen?
Man har gener att brås på. Reumatiska gener, psyksjuka gener, överkänslighetsgener.
Sist när mamma skulle göra en lite smidig operation (gallan) så tålde hon inte narkosen utan kroppen chockade. Ja vi trodde fan hon skulle dö, men så illa var det väl inte. Men nog skulle människan som enligt planen hem samma kväll. Så kom pappa och hon kunde ju inte ens klä sig. Hon hade tydligen ett extremt lågt blodvärde. Hon blev kvar trots protester. Sen fick hon morfin mot smärtorna hon fick i kroppen och spydde som en gris i en vecka av dom. Till sist ringde hon och hojtade hon skulle hem.
Tja, hon spydde väl hela långa vägen hem och var väck, farsan ringde till mig och undrade på fan. Jag ringde sjukhuset och frågade vad de skickat hem.
- Hon är ju inte direkt en sån där som klagar din mamma, sa hon sjuksköterskan.
De skickade säkert hem nån som spelade allan och som visade sig i bättre skick än hon var. Jag vet hur mamma är. Känner aldrig efter.
Men nu gick ju mamma på överlevnad när hon till sist ville hem. Så det var rätt klokt. Utan morfin så blev det bättre- det hade hon tydligen inte heller tålt. Ja och nacken fick ju Osteopaten fixa ordning på så det gick vägen sen.
Sen tål hon inte heller så många mediciner även om inte kommit upp i min ranking. Och syrran fick ju Lymfom när hon var 30 år. Skapligt.
Hursomhelst- i släkten vilar både galenskaper och åkommor så det räcker. Vi har en släkting som bott i USA som tydligen visat sig vara nån psykopat/massmördare av nåt slag.
Nu tänkte jag säga att äpplet faller inte långt ifrån trädet - men när den där mördaren nämndes så känns det lite tufft.
1 kommentar:
Fasen. Inte lätt att leva upp till allt detta. Och världens pokerfejs ovanpå det. Och hästmedicin. Det är mycket.
Skicka en kommentar