Lite makabert kanske....

Jag gick på min egen begravning. Ni hade förstås valt nåt sorgligt. Och nåt svart att ha på er. Jag svepte över er och ni blev ljusa. Musiken ändrades. Andra toner. Jag gick till den lilla, i kyrkbänken längst fram. Tog hennes hand i min. Strök hennes tårar med pekfingret strax under ögat. Hon stirrade rätt fram.

Jag kupade handen om hennes kind. Viskade in mina ord i hennes små öron om hur stolt jag var. Över henne. Hur vacker hon var, i både svart och vitt. Vilket gott hjärta hon hade, en stark vilja att ta tillvara på. En inre kompass över sin själ. Jag blåste henne på kinden och hon vände sig om för en kort stund. La min panna mot hennes och försökte ingjuta det jag vet. Du klarar så mycket mer än du tror. Du kommer gå rakryggad och vara du. Och det är det allra viktigaste. Jag sa att jag var säker på att hon skulle klara allt på sitt sätt. Ett bra sätt. Jag sa att jag älskade henne.

Jag ville lägga mina armar, eller vingar om ni så vill, omkring er allesammans. Låta er ta del av det ljus jag skulle gå med. Hålla om. Ge förtröstan. Hopp. Höja era hakor, torka era kinder. Inte för att döden var något jag ville. Men utan för att jag ändå har det bra och för att ni reder er.

Om jag hade kunnat så hade jag släppt på er tyngd. Ert allvar. Men sorg är förstås sorg. Fast jag ville så gärna låta er se det vackra som ni ändå har kvar.

Jag lät mina händer rufsa era huvuden, klämma på era händer. Ge er lov att få gå ut i grönskan och rikta ansiktet mot solen. Få leva vidare. Starkare till och med än innan. Livet är att ta tillvara på. Färgerna. Känslorna. Upplevelserna.

Bara så ni vet så omfamnade jag er alla innan jag gick. I somligas hjärtan finns jag för alltid kvar. I den minstas hjärta klamrar jag mig för evigt fast. För henne kommer jag alltid att finnas.

<3

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja det där var ju drama. Jag kunde knappt somna igår för att kroppen gick på högvarv. Dels pga dressyren, och för att jag inte kan välja färg på tränset Fjant ska ha framöver. Svart eller brunt. Han borde passa bäst i svart men jag gillar brunt. Väl trivialt tänker ni. Jag tror det har med att inte släppa hoppet om en bättre tillvaro framöver.

Ja sen är jag dels uppvarvad för att jag mår fan. Ni vet brinner upp inifrån och ut.

I morse vaknade jag och tänkte "att jag dör". Hur ska jag ens ta mig upp eller igenom den här dagen. Det här livet. Känslan av att kroppen faller och förfaller.

Så fixade jag i koma håret på Pyret som skulle på skolfotografering idag.

Därefter återslummer, och en ytlig dröm som innehöll ovanstående begravning.

Jag väcks av telefonen. Anonymt. Kan vara både dåligt och bra. Det var en försäljare, vilken ringt mig tidigare.

"Han frågade om han störde och om allt var bra?"

Tystnad.

"Nej, det är det verkligen inte hörde jag mig säga." Intressant när man sjunkit så djupt in i dimman, att man inte ens kan hålla masken inför en försäljare.

Han var inte sen att ställa frågor. Och nog hade han haft feber i fem veckor och mådde fan. Hoppas han inte lider av hypokondri. Efter att ha fått höra om ev symtom på förstadier till den här sjukan jag har. Feber och allmänt influensamående, därefter så trillar huden av och kroppen brinner upp. He!

Hans läkare hade läst en studie om att fem veckors feber var helt normalt. Det hade utförts studier på ett gäng soldater på 40-talet. Och slutsatsen var att fem veckors feber var att kunna räkna med.

De är fulla i fan de där i vit rock.

Nåväl han hade nog råkat ut för bihåleinflammation och lite annat tror jag. Så han slipper nog Lepran och eldsvådan.

Jag köpte hursomhelst toapapper för ett par månader framöver för att det var praktiskt, helt enkelt.

Nu klivit ner här och käkat frukost vid lunch med kaffe därtill.

En släkting ringde och tyckte att jag skulle gå ut och njuta av det varma vädret, även om jag inte kan sitta just i solen.

Njuta. Hahaha. Jag mår illa bara jag ser en sol. Man tackar får den typen av hälsotips. Jag förklarade att jag njutit av EM i ridsport här i dagarna. Faktiskt varit på skapligt humör. Den sortens njutning förstod hon sig inte på.

Näej. Det är väl så. Det den ene njuter av ratar den andre. Tänk om det tänket kunde få finnas bara. Lite frihet i luften man andas.

Sen må jag ladda för dagens mästeruppgift. Hästar som ska fraktas 300 meter från stall till gräshage. 600 meter tur och retur. När jag kommer tillbaka efter en sån runda i sakta mak, så får jag lägga mig ner och andas som om jag sprungit 600 så fort jag kunnat.

Skaplig lungkapacitet.

Men enligt läkarexpertis är den väl säkert normal.

" Nästa gång-ta i lite till du när det tar emot." Den kommentaren fick jag senast i höstas, av viss läkare, då jag var inlagd på sjukan.

Jo man tackar.

Jag är också glad över tilltaget att sätta mig på en motionscykel i det tillståndet.

Humor.