Tämligen oförberedd för uppdrag förälder

Ibland tror man att man går på sin egen begravning, när man egentligen går vidare. Går mot förändring.

Jag hade väl mina aningar. Pyret håller på och blir stor nu. Snart tio år och åren som liten tös börjar ta slut. Hon går in i en annan fas och är ganska full av separationsångest. Möter livet på ett annat sätt. Funderar över död och liv. Hur hennes och min relation kommer att vara framöver. Hon pratar ju om allt Pyret.

Man går ju inte för inte i terapi. Och den var så lägligt lagd till igår kväll. Hon hade inte svårt att tyda drömmen. Begravningen jag beskrev i förra inlägget var tydligen ett sätt för mig att bearbeta mina egna känslor av det här. Sorgen över att hon blivit så pass stor, och glädjen över det som komma skall framöver. Känslan av sorg samtidigt som jag är stolt över henne och tror på henne. Jag tycker att hon är stark. På sitt sätt.

Och jag tyckte om styrkan i ljuset jag såg på näthinnan. Känslan av hopp och omfamning. Men jag grät under stora delar igår på kvällen kan meddelas, över att tiden går så fort.

Sen att jag själv utvecklats med under den här tiden och även nu under den här delseparationen. Jag känner mig lite friare som människa. Lite mindre av ett psykiskt tungt ok på mina axlar, och det har i sig inte mkt med att göra att Pyret blivit äldre. Jag har under många år bearbetat somliga saker. Det gör ju många tänkte jag säga som har barn. Man följer sitt barn i dess åldrar och får på så sätt möjlighet att reparera de skador man själv åsamkats eventuellt.

Men så oförberedd jag var på vad det innebar att bli förälder. Jag tänkte på praktiska saker och själsliga saker som att hon skulle få uttrycka sina känslor, få vara sig själv, värderingar man ville ge henne. Men det som det handlat mest om har ju varit att följa, gå nära, separera en bit, gå nära igen för att åter separera en bit.

Närhet och separationer.

Jag hade lite missat det innan uppdraget.

Man behöver egentligen inte göra så mycket utan mest finnas där. Kanske är just det-det allra svåraste.

Hursomhelst är det ett äventyr det här med barn. Otroligt att man kan älska nån så oerhört mycket.