Såg ni solen gå upp?

Såg ni solen gå upp i morse? Det gjorde inte jag. Jag hade snott täcket från dottern och låg och sov. För numer kan jag sova. Det känns ljuvligt. Jag låg i drömmar om att de som betyder mycket skulle flytta. För att livsbetingelserna hade ändrats. De viktigaste av drömmar gick i krasch. För dem.

Jag förstod ändå inte varför. De skulle lämna huset de älskade, för att flytta in till storstan. Mannen jag lever med tyckte också att en flytt var lämplig. Även för vår del.Till stan. En bakgård bekant med rabatterat pris på lägenheten. Sprutor och tabletter till förbannelse i städskåpen. De trillade ut ur sina lådor när jag öppnade dem. "De ingick i den reducerade hyran, för att du är sjuk", sa min man.

Jag ville tillbaka. Sökte mig tillbaka. Till det hus vi bott i. Men det verkade upptaget. Grannen hade flyttat in och hennes hund hade kissat överallt på golven. "Det gör inget, sa jag."

Jag såg solen när jag väl kom upp. Jag kände askan pyra inuti ryggraden. Orkar inte gå. Igår hostade jag som en Jude. En Jude. Opassande att säga säkert. Men vi sa alltid så i vår stad i Värmland där jag växte upp. När man gjorde något ordentligt. In i absurdum. "Jag sprang som en Jude." Kanske menades det som att "Jag tog i allt vad jag kunde, sprang fortare än vad jag kunde. För att det krävdes."

Judar har fått ta i mycket mer under årens lopp, än vad en människa normalt sett tål. Vi behöver inte orda mer om det.

Jag går nerför trappan och tar fram frukosten. Fil, hård macka och kamomillte. Idag även en Stesolid så att kramperna ska lugna sig och en Bamyl brus. En stadig frukost. Hur kunde jag bli den här ostadiga människan, vars kropp vinglar och tvekar. Viker sig. Blev gammal innan jag blev gammal.

Jag är hes. Det brinner i halsen. Men inte så hes som farbrorn som brukade hälsa på mormor och morfar. Han hade en apparat tryckt mot strupen för att ens höras. Det var märkligt tyckte jag.

Hostar slem gör jag lika mkt som den där andra gubben som harskade sig jämt. Hos mormor och morfar. Han med långa ögonbryn och stor haka. Sån där skulle jag aldrig bli tänkte jag. Jag får väl gå och ansa ögonbrynen då. Det är det minsta man kan göra. När lungorna brinner.

Jag går ut och går, för att jag behöver frisk luft. Känner mig som en skadad kråka. Inte alls som en skadeskjuten sparv. Utan en kråka. Jag är sned, och inte så snygg precis. Inte sådär vackert skör. Utan mer rejält haltandes, lite girigt hungrande efter något gott. Kraxande klagoläten.

Går förbi Dillens grav i trädgården. Den blommar. Tittar till vänster där ljuset vid ett tillfälle kom ifrån. När de vita blombladen samtidigt föll för vinden på hans grav. Jag känner inte död utan liv. Förtröstan. Och lugn.

Jag ska tro andra om gott. Även om de drömmar jag har är uppslitande. "Våga gå nära och riskera att bli sviken. Eller vara för sig själv." De är valen. Jag ska göra som Dillen. Släppa efter, även om jag aldrig kommer att lyckas bli sådär obekymrad, som han.

Haltar in mot huset på grusgången som innehåller allt mer ogräs. Det stör mig. Påminner mig om förfallet. Men det kommer nya år, med kanske mindre förfall. Om man ser ljuset. Vänder blicken mot solen.

Jag går in via den vita trädörren, och ser samtidigt den gula lekarstugan flyttas. Det är med vemod jag i tanken, ser några sammanbitna personer framför mig. Det kändes som om hoppet föll nu när den gavs bort. Alla drömmar blir inte uppfyllda. Inte ens de allra viktigaste.