Med smällkaramellen i knäet

Trudelutten är hemma och jag njuter av det. Även om nu hennes mage inte är bra än. Men hon är hungrig, dricker och är pigg. Fortsätt vara pigg kära Trudelutt. Jag kände mig så vilsen när du var borta. Drömde om huset vi hyrde, där jag känt mig som allra mest hemma. Jag flöt omkring och behövde känna mig hemma. Någonstans.

Just nu känner jag tacksamhet även om jag vet att vi inte är i hamn med Trudelutt. Men ett steg åt rätt håll i alla fall. En dag i taget.

Jag känner mig sliten, trött och nedgången. Både känslomässigt och fysiskt. Igår kunde jag förvisso gå fram och tillbaka till hagen utan att flåsa sönder mig. Men det tar trettio meter ungefär innan flåsandet börjar.

Å andra sidan så kan man ju se det som, att för två veckor sedan så blev jag andfådd, av att prata i telefon. Progress. Har dock blivit bättre sen jag slutade knapra Ipren odyl.

Jag ska på läkarbesök idag. Inte till ansvarig läkare för min fd medicinering utan till VC. Man blir ju hänvisad och bortbollad. Vad ska jag säga? Uttrycka mig? Vad vill jag?

Må bra blir väl svaret på sista frågan.

Egentligen skulle jag vilja fråga om livet är ett skämt? Om det är meningen att man ska må så här dåligt. Och hur länge?

Om de kan göra någonting, ge några besked. Hur jag ska förhålla mig till smärtorna jag har när jag inte tål värktabletter. Hur jag ska förhålla mig till när jag känner mig slö, det kliar, andningen är rätt trång och jag inte känner mig riktigt med.När hjärtat slår för fort alternativt väldigt långsamt.

Kanske kan jag inte sitta med hela smällkaramellen själv i knäet.

Eller det kanske de tycker.

För här sitter jag med hela härligheten från topp till tå, och ingen kan svara på något.

Och jag har suttit ett bra tag nu. Ja legat då.