"Tänkte förvånande nog krydda inlägget redan i början med ett klokt citat."
Den gnatar inte på sin psykolog som samtidigt får bra hjälp därifrån. Äh. Ibland går man sig lack. Hon är säkert stundtals matt på mig med. Ibland blir det fel ord sagda. Även från henne, eller att jag missuppfattar. Nämen pratade med henne om meningen med livet idag på telefonen. Ja bristen på att kunna leva ut det man vill snarare. För vad händer med meningen med livet när man står utanför det, inte deltar, utan passivt får glo på? Det liksom lite pyser luften ur det.
Det är så jag känner det nu vilket en av mina vänner kvickt uppfattade häromdagen. Man kan ju känna sig utesluten eller vid sidan av, pga olika skäl. Inte bara hälsomässiga sådana. Man kan ha noll i pengar tex. Då pratar jag inte om lite halvtaskigt ställt utan stressande dåligt så att livet blir väldigt beskuret. När man får svårt att försörja sig själv. Pengar betyder inte allt, men som Leif GW Persson sa nyligen så är det : förbannat praktiskt att ha. Åtminstone tillräckligt mkt så man slipper stressen över att överleva, att man kan unna sig något ibland och slippa vrida på varenda korvöre. Sen kan man ju sitta som hon Maria, Moderaten med bakåtslickat hår, och klaga över att det är så dyrt att leva i Stockholm även med hennes fantasilön. Suck.
Nåja om vi ska återgå till mig och det där samtalet så förstår jag lite bättre nu varför jag är så ängslig över hästarna, att jag ska bli av med dom etc. Varför jag dras så väldigt till just hästtankar nu. Det är på ett annat sätt, mer i en tonårings anda om ni förstår. Jag vill göra julkransar i stallet, sitta och fnittra ihop med jämnåriga och på det gå Luciatåg.
Har inte jag hamnar i fel ålder så säg. För er som inte går/gått i samtal, pluggat psykologi och sluppit trauman så kan det här låta flummigt. Men saken är den att man gärna följer sitt barn i den åldern som det är i. Tankar väcks omedvetet upp från den tiden. Hur det var då. Rena rama ofrivilliga terapin att få barn egentligen om man är lite öppen för det. Jag råkar i alla fall bli frontad av både positiva och negativa känslor som jag själv bar på i den åldern som dottern befunnit sig i.
"Pyret och Fjant"
Hur såg livet ut då jag var nio? Jo min morfar som var mitt allt dog hastigt och gården med häst, gris, kalkon och släktgemenskap såldes så småningom. Jag slet för att hitta tillbaka till nån sorts gemenskap och trygg miljö åren efter. Min största önskan var att som stor kunna köpa mormor och morfars hus så att allt blev som förut igen. Dock att morfar inte skulle återuppstå förvisso. Det fattade jag. Jag tjatade hemma om att få gå på ridskola för jag saknade hästarna så, men de tyckte ridning var olämpligt att hålla på med. När jag blev en 12-13 år så var vi dock fyra tjejer som började umgås allt mer, och hittade ett stall endast nån km från skolan där man hyrde ut hästar. Vi började hyra, till sist fick vi låna om vi skötte hästarna. En kallblodstravare och några fjordhästar. De var väl inte de smidigaste att lära sig att rida på, även om vi alla kunde lite grann. Ja sen fortsatte det med att vi lånade hästar på foder tillsammans etc.
Jag var åter på landet i miljön jag älskade och fick hålla på med häst. På den tiden tyckte man att det var direkt magiskt med stampet av hästhovar bakom sig när man ledde. Som vuxen har man väl sällan tycket att leda häst är jättekul. Då satt man också högtidligt rak i ryggen i bilen med vetskapen om att man hade en häst i släpet bakom. Livet var heligt. Idag kanske man mer ojar sig när man ska ut och köra. Man vill inte att nåt händer, eller tycker mest att det är ett bök.
Kontentan är ändå att jag förstår mer nu varför jag vill ut och pynta stall, leda häst bara vara med hästarna. Jag är inte 39 år om dagarna utan pendlar mellan 9-13. Hard work. Det är inte ens läge att fundera på eller ta nåt beslut ang hur vi gör med hästarna framöver. Jag tänker att det ordnar sig med dom och att vi har dom kvar.
Nästa inlägg så kommer jag lägga ut en novell som jag skrivit tidigare, och som en del av er har läst. Men den beskriver förlusten av morfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar