Lycka kring Jul

Jag minns knastrande juldagsmorgnar i stallet. Ljudet efter termoridstövlarna i den ruffa snön. Det dunkla mörker innan morgon. De svaga lampors sken. Lyktors lysande ljus. Granriset i stallet. Kransarna på stalldörrarna. Knäckebrödet och morötterna som hästarna fick i julgåva.

Jag hör galoppstampen i snön. Frustande näsborrar. Känner takten i galoppen. Djup orörd snö på ännu inte skottad väg. Vi hann före. Fortsatt galopp in på stigar och flyga över några stockar. Jag ser mina vänners röda kinder, de snöiga halsdukarna. Snön som fallit av på våra axlar då vi ridit under grenar.

Känner doften av svettig häst på vägen hem. En ny skimrande morgon. Nöjda hästar med utsträckta halsar. Vi likaså. Idag säger vi inte så mycket. Vi som brukar prata så fort vi skrittar. Idag är förväntansdag, med rimfrost i hästars skägg, med snö på våra kläder och ärligt frysande fötter.

Vi har ingen tjusig varm klubbstuga. För vi hyr in hästarna så billigt vi kan. Ingen av oss har hästkunniga föräldrar. Vår värld i stallet har vi byggt själva, med hjälp av kunnigare och äldre stallvänner. Vi firar med varm choklad och skinksmörgås i det utrymme vi har. Sitter bland filtar och plädar. Skrattar. Här bryr sig ingen om hur dyr ens häst är. Om man ens äger den. Man struntar i fina sadelmärken. Bara grejerna passar. Vi delar på stallpass och sällan blir vi oense. Särskilt inte på julafton. Vi sitter tacksamma för att vi trots allt har häst. Tänker för stunden inte på alla ansträngningar det innebär. Alla tidiga mornar, allt cyklande, allt försakande vad gäller andra grejer. Vi vänder på varenda krona.

Ingen är ledsen i de röda kindernas rum. Vi är fortfarande lite andfådda efter ridturen. Ögon tindrar likt glitter och snart är vi inne hos hästarna igen. Jag känner på kransen som hänger på boxdörren. Strävheten under fingrarna. Avbryts av rörelser. Hästarna har torkat och vilat klart. Långa smäckra halsar sträcker sig ut över dörrarna. Hon har julgrimman på sig som hon fick året innan. Den är mjuk och bra, samt röd förstås. Hon vill bli kliad bakom öronen och ha huvudet en stund på axeln. Då försvinner världen för en stund. De andra väntar. Jag tar henne och går ut. Hon är brun och vacker som en dag. Hon kan springa i en oändlighet. Egentligen skulle hon gått häcklöp, men en skada kom i vägen. Annars hade vi aldrig träffats.

Vi var två olyckliga som möttes. Hon rastlös och väldigt stressad. Båda smala och långbenta. Du var faktiskt sjukligt mager. Jag stressad med ett lugnt yttre. Olycklig över felaktigt skolval. Jag blev hennes fodervärd likt jag varit på så många andra hästar. Hon var inte helt lätt, det lär gudarna veta, om än snäll. Vi tränade idogt och hade just blivit uttagna till att rida lagdressyr när ägaren plötsligt ville ha henne tillbaka. Jag fick kliva av. Försöka gå vidare.

Du stod plötsligt på för lite spån, jag var rädd för att hovarna skulle ruttna. Du som så lätt blev sjuk jämt och fick tio hovbölder per år. De andra sa att du magrade igen, och åter var stressad. Så kom din ägare över till stallet mittemot där jag var en dag och sa; "Jag ger upp." "Hon vill inte vara med mig. Det går inte ens att fånga henne i hagen." Jag fick ta pengarna mina föräldrar sparat till mig, som skulle gå till framtida möbler o dylikt, och köpa dig för dom. Du fick nytt spån och jag ett liv igen.

Jag tänker på dig var jul. Minns tiden i just det stallet. Där ingen tog någonting för givet och där hästen man hade var allt. Vi var tonårsbarn. Olika förstås. Både i ålder och humör. Men vi gjorde det vi brann för, och det höll oss samman. Jag ser glitter och röda äpplen. Hör åter trampet i snön. Ser er rulla er i hagarna och därefter skaka er. Vi ungdomar for hem i klunga. Några åkte moped. Jag cyklade. Ljuset var klart, luften hög och frustandet ljöd i mina öron ihop med knäckebröd och hötuggande. Fullständig lycka.

     
                                                                "Fiona"

Och nutidens lycka- de här tre bla. Jag kan tillägga att den i brunt påminner mycket om just Fiona.