Meningen med livet

"Ett riktigt meningsfullt julkort taget häromdan. Som taget ur tokarnas afton."




Natten gick av som en av de sämre i livshistorien. Tjugotvå ton slem i lungorna som skulle upp på olämplig tid. Det kändes också som om jag hade en tegelsten på bröstbenet. Det känns rätt mycket så idag med. För all del.

Men det var bra för humöret. Fick lite ångestkänslor där i natt när andningen krånglade så att det inte gick att ligga ner. Då vaknade psyket till. Fick sig en knuff. Så nu är man kopplad från klagomode till överlevnadsmode istället.

Där ser man.

Jag läste hursomhelst inne hos "Ergo Sum" om meningen med livet i natt. Jag har grubblat mycket i mina dar, men faktiskt inte över "meningen". Det var en kille i klassen som jag var tillsammans med i högstadiet, som frågade mig en gång, om det här med meningen med livet. Jag sa som det var att det inte var nåt jag klurade på...

Nu känner jag mig som Mia Skäringers liggkamrater som på den frågan svarade "slumpen."

Eh.

Förvånat sa han då "att det måste ju ändå vara att ha så kul som möjligt under den tid man lever."

Nåja. Meningen för mig har nog alltid varit att hålla på med sport av diverse slag. Tävlingar till förbannelse. En enda jäkla lekstuga där man egentligen inte behöver tänka allvar, för det värsta som kan hända är typ att man förlorar. Ve och fasa. Det är väldigt behagligt att bygga sitt liv kring sportens värld. Även om det innebär motgångar med. Mkt tränande och kämpande på sitt sätt. Under tidens gång gick inriktningen från fotboll till djuren. Där blev det mer jobb förvisso.

Sen har det alltid varit viktigt att umgås med bra och roliga vänner. Jag vill inte ha nån stor umgängeskrets och helst inga mingelpartyn. Det är inte min grej. Jag har haft tur med flera såna där bra vänner.

Också träffade jag Challe som bekant och Pyret drällde in med besked.

Jag tycker om att skriva och roar mig med det. Har ju också tragglat mig igenom en socionomutbildning som är bra att ha. Även om arbetsklimatet är surt och överhettat.

Så på pappret har jag väl alla de där ingredienserna för vad som skulle vara meningen med livet.

Jag tror det handlar om att överleva, göra saker där man känner sig "hemma", utvecklas och hitta nära relationer som man  trivs i. Åtminstone är det så för mig. Kanske annat för just dig. Vad vet jag.


Slutsats:

Så om nån kunde gipsa ihop ryggen och driva bort den eviga flunsan, så skulle det mesta vara komplett. Jag har varit målmedveten och vetat vad jag sökt efter i mitt liv. Har inte behövt leta mig fram till min grej, eller fått leta för att hitta nåt kul. Relationer är förvisso inte bara bra utav sig själva-de kräver ju ett visst underhållsarbete onekligen.

Kom vi nån vart?

Mening eller inte mening. Just nu är det allra viktigaste tiden jag har med Challe och Pyret. För att inte nämna hundarna. Ja att bara umgås helt enkelt. När man blir kass i hälsan så skalar man bort mkt av det andra och det viktigaste blir kvar.

Men sen hänger jag tätt ihop med det där hästintresset. Hur tight som helst hur kass jag än blir. Jag blir nog aldrig vuxen där. För se hästar dä ä mitt liv dä se. Där är jag hemma. På riktigt och på ett ordlöst sätt känner jag mig i mitt sammanhang. Man kan ändå konstatera i det här sammanhanget att livet hade varit enklare, om jag hade varit genuint intresserad av någonting annat. Något billigare och mindre arbetsamt. Men nu är man ju som man är. Jag är jätteglad så länge Pyret älskar att spela fiol och dansa. Två högst överkomliga sysselsättningar. Man blir inte så beroende av pengar då heller.

Sen kan man tycka att det är meningslöst att gå och bli sjuk. Det förstör så mkt av nöjet i livet. Ibland blir det så jobbigt så man undrar om det är värt det? Det är en olustig tanke - särskilt när man har barn. Men det räcker ju med en ynka natt av astma, så kopplas överlevnadsinstinkten på och jag börjar njuta av smågrejer. Men man ska nog ha klart för sig att folk kan komma dithän, att de får nog.

Jag har i alla fall inte alls fått nog än.