Troligtvis ett resonemang som sviktar

Nä.

Det blir ingen dikt idag. Det blir endast arga ramsor. Jag orkar inte tänka rätt eller konstruktivt. För jag är mest förbannad. Jag försöker ju tänka så som man bör, om inte annat för att underlätta för sig själv. Ja som att det här jäkla återfallet i sjuka vad gäller utslag och rygg snart är över. Varit glad åt det som hitintills inte inträffat. Nyligen tänkte jag att men tja...huden har i alla fall inte trillat av än. Det är bra grejer det. Nu ska jag kvickt dra tillbaka det där, för att efter varje sån tanke så har nämligen nåt hänt som jag hitintills sluppit. I morse var jag glad över att det kändes bättre och att ryggen inte dragits sned. Totalt ur led. Det är så jävla smärtsamt att gå omkring som Quasimodo.

Men vad hände idag då exakt 13.43, jo ryggen havererade helt. Jag blev snurrig i huvudet och mkt annat ovanpå det. Jo jag får nog användning av Osteopattiden nästa vecka trots allt. Pffffffffff.

I övrigt så är världen jobbig. Vi lever i klinsch rätt mycket. Challe går här hemma och gnäller över allt han gör. Så möter han motpolen som skulle ge upp halva mig, bara för att kunna orka som han gör. Jag tycker att han borde uppskatta hundpromenaderna, mockningen ja till och med att hänga med huvudet i vattenbrunn. Nu gillar han ofta promenaderna, men han måste ändå berätta hur långt han gått etc. Sen har han numer för olat till vana, att räkna upp allt han gjort varje kväll under dagen. Man mår bra av att höra sånt när man ligger för ankar.

Det är väl så att livet inte är ultimat för varken honom eller mig. Han gör för mkt jag kan göra nada.

Balans?

Men dock såna här kommentarer:

- Nä jag förstår verkligen att du är under isen för nu är det kaos på hela diskbänken. (upprört)

-Jomen man tackar för infon.

-Jamen jag sa så för att visa att jag förstår att du mår dåligt.

Men för i helvete.

Karlar.

Sen orkar jag inte med yrkesfolk. Vare sig de säger bra eller dåliga saker tror jag. Så de behöver väl inte ta åt sig av det här. Men jag fixar inte när tex psykologen tycker att man ska tänka i positiv anda och att hon "hör" vad jag säger. Ja och att hon visst förstår att det blev besvärligt med ett smärre bakslag men att det nog blir bättre. "Dra inte iväg så mkt".

Alltså säger hon jag "hör" vad du säger en gång till så briserar jag. Ja, jag vet. Värre saker sägs, men såklart att hon "hör". Hon är ju inte döv. Sen "tänk positivt, gärna anteckna varenda symtom".  Jomen visst. Men nu råkar man rätt ofta ha rätt mkt jobb med att baraförsökaståututanattskrikarättutför attdetärsåjobbigtochgörsåjävlaont.

Det är ungefär som den där barnmorskan sa under förlossningen i all välmening och klokhet:

- Jamen gör det så ont så att du gärna vill svimma, då går allt enligt planerna.

Men då var det ju nåt positivt på gång, så jag kunde ta det.

Sen antar jag att det snart kommer nåt om "att du är nog väldigt trött". "Det är nog därför som du tänker negativt. Gå ut och titta på snön. Gör nåt kravlöst. Lägg ingen värdering i det du gör." Jo. Det är nog ett uns av den där flunsatröttheten som får mig att löpa amok. Men överlag är det verkligheten. 1 1/2 års orörlighet, smärtor, hud som flagnat av, svullna slemhinnor, konstanta influensasymtom och muskelkramper. Och jag tål inte en jävla ynklig värktablett. Har tamejtusan blivit allergisk mot allt.

Vad gäller sjukdomssymtomen så tror jag vården har fått dom nu. Jag har inget mer att säga. Så mkt nytt har liksom inte inträffat. Sen huruvida de tänker sig ta till sig den infon eller ej - och vad de gör med infon- det råder liksom inte jag över i nuläget. Men lägg gärna nån extra sten på de där fulaxlarna.

Alltså. Kan det få anses normalt att i någon form få löpa amok, när man haft det så här såpass länge.....?  De där ärtiga och käcka små tillropen just nu gör mig galen. Det gör mig till en ociviliserad människa som vill dunka grejer i väggen. Det är tamefan som att tända på dynamit.

Det är inte rätt - jag vet. Jag försöker mana mig själv till samling.

Men jag tänker inte glo på snölyktor och njuta på beställning. Livet är inte heller kravlugnt. Det fortlöper i vanlig anda. Jag tycker själv att jag var rätt mkt Mrs Tapper och kände mig stark det första skitåret. Men nu är det värre med den saken.

Sen är jag inte sämre än att jag begriper att man inte kan nära sig med negativa tankar hela tiden - för det tar en massa kraft som jag i dagsläget inte har. Men för tusan. Ibland måste man väl få lacka ur och det ordentligt?

Ja. Det här är väl ett sånt här inlägg som jag kommer ta bort när jag kommit till sans. Troligen kommer jag att tycka då, att mitt resonemang sviktar en aning.

Nä nu blir det bokbål. Lika bra att bränna upp hela psykologibokssamlingen. "Att välja glädje" går först.