Mäktigt

Har suttit inne hos Fjant och glott. Rastat hundarna i hästhagen. Fjant tittade på. Suttit och glott på tv.
Ut i stallet igen och kramat på Fjant. Känt på stoets ben och kollat henne. Hon är ännu inte helt bra från hovbölden. Sexhundra kg på en varböld, och jag klagar på huvudvärk och kramp i musklerna.
Nu har ju hovslagaren lagt dränage så hon är ohalt idag. Vi får se om det håller i sig.

Sen masserade jag nosborrarna på Fjant. Satt i en hörna i stallet och masserade även öron och huvud.
Samtidigt så skällde råbocken högt många gånger strax utanför hagen. Efter att tag blev hästhalsarna spända, och de liksom jag undrade vad han varnade för?

Gick ut och kollade så han inte fastnat i nån tråd i hästhagen. Det brukar de aldrig göra de viga djuren. han stod där när jag kom. Flyttade sig inte. Tittade på mig i mörkret. Såg bara ögonen. Han vek inte av. För mig är rådjur vackra, spänstiga men sköra djur. Den här såg inte skör ut. Han skällde en gång till. En annan svarade från andra sidan vägen. Var det ett kontaktförsök.

Därefter sprang han iväg och lät några gånger till. Därefter var skogen tyst.

Det är mäktigt att bo som vi gör. När vi inte har rovdjur på gården eller hundra grävlingar. Men oftast har vi inte det.

Det räcker med att gå ut och se himlens valv uppe på höjden vid hästhagen mot skogen. Höra djurens läte. Jag saknar promenadera. Med både häst och hund. Jag får väl lägga mig i hästhagen och se hundarna springa. Då är jag nästan i skogen. Se råbockar i ögonen ibland. Man får göra det man kan.