Inte kasta pärlor till svin

Somliga människor/nätverk bör man hålla sig borta ifrån eller i alla fall hålla avstånd till. Även om det känns som om man sviker eller avviker. Det är svårt ju för ofta hoppas man, hoppas på förändring, hoppas igen och igen. Blir besviken hundraåttio gånger.

Har ni sett "Smaugs ödemark" del två i Hobbitserien?

Då vet ni den där alvskogen dvärgarna gick igenom på väg till berget som var sjuk. När de kom in där så började de irra och tappade riktningen, och visste inte vad som var sant eller upp och ned. Inte förrän Bilbo klättrade upp i träden och stack huvudet ovanför trädstammarna, så han fick andas friskluft, kunde han både se och tänka klart. Man ser överlag bättre om man sticker huvudet ovanför stammar och bladgrenar förvisso. Sjuk luft eller ej.

I riktigt sjuka system så fungerar det inte att säga ifrån eller förklara. Man blir ändå den som till syvende och sist anses fel och knepig. Man ska umgås med dom som man känner sig som en bra människa med. Det är en bra måttstock. Inte heller ska man ägna tid åt att kasta pärlor till svin. Det är slöseri med resurser. Det har jag kommit fram till ånyo å det senaste igen.

Det är inte bara bekanta som kan kännas övermäktiga utan även arbetsplatser. När jag arbetade på Soc så kämpade vi länge för bättre arbetsförhållanden och för att vi skulle kunna göra vårt arbete någorlunda rättsäkert. Det kan jag se i efterhand att tanken var god - men i ett sådant system gäller fly snarare än att slåss. Det gäller att välja sina strider. Det går inte att kämpa i system med diverse mellanchefer, folk som hänvisar till varandra, beslut som kommer uppifrån.....från några du som anställd inte har någon kontakt med. Det går inte att slåss om man blir ansedd som oflexibel och icke förändringsbenägen i de fall man har ett stycke verklighetsbaserad konstruktiv kritik att komma med. Det som händer är att man som personal blir sjuk. Risken är för det rätt hög i och för sig vare sig man stretar emot eller ränner med piskan efter sig. Man känner sig som en "dålig yrkesperson" som inte förmår göra det man ska och känner därmed skam och skuld.

Jag tycker att det är tragiskt att det ännu är så att många nyutbildade socionomer har de svåraste jobben på Soc. Faktumet att nya sliter ut sig redan på ett par år, att den riktiga kompetensen för svåra ärenden inte finns samt att ingen skriker högt. För barnens skull. På ett sätt förstår jag ju att personalen ger upp och försöker så gott de kan utifrån de förutsättningar de har i en sjuk organisation - där man är ålagd att göra mkt mer än vad man har resurser till. Men på ett annat sätt så blir jag ledsen för det är ingen som strider för de barn som har det sämst i vårt samhälle. Det är en massa prat om barnperspektiv men det samhället gör är att skära ner på ersättningen på a-kassan, ställer sjuka utan pengar och lägger lite resurser i skolan och på elevhälsovård. Det här ökar ju trycket på familjerna, fler faller igenom och socialtjänsten får än mer att göra med medel de inte har.

Grunden i samhället och för att människor ska ha en chans, är att det går att få ett arbete, åtminstone en rimlig a-kassa och klara sig ekonomiskt när man blir sjuk. Därutöver rehabiliteringsinsatser för både vuxna och barn. Det kommer vi aldrig ifrån. Frågan är bara hur friskt samhället är idag. Blir man tagen på allvar när man kommer med konstruktiv kritik, framför sina behov eller blir man mött som en besvärlig jävel som inte fattar det man borde.

Vi får passa oss för snart går vi väl alla omkring som dvärgarna i Alvskogen. Det borde göras något åt samhällsklimatet och jag tror inte det räcker med att var och en köper luftrenare till hemmet.



Länk till trailer

https://www.youtube.com/watch?v=SiLeH0ti8QQ