Det var tomt. Tyst. Angenämt, även om
det brast ut gråt i tystnaden ibland. Det var sorg som rann genom
strupen. Galenskap som satt fast med kroknande fingrar. Halsen som
ville spy. Muskler som krampade av själslig sörja och smärta.
Jag hade varit på flera möten hos
Arbetsförmedlingen. En kvinna i femtioårsåldern som kallade sig
coach. Agneta med stora tjocka ögonbryn. Coacher var alla numer med
eller ingen utbildning. Jag skulle coachas ut i arbetslivet. I min
egen takt sa hon samtidigt som hon åter poängterade att det inte
var bra att gå hemma, och att de hade sina tidsramar.
Det var tre månader till en början i
utförsäkringens anda och sen fick vi se. Tre månader. De inledande
samtalen hade tagit några månader. De skulle bedöma min
arbetsförmåga grundligt på Arbetsförmedlingen. De med. Skriva utredning
till Försäkringskassan som redan gjort utredningar. Jag skulle åter vändas ut
och in på. Ifrågasättas. Synas. Prövas.
Jag sa att jag inget kunde göra, att
jag var ledsen, så förtvivlat ledsen för att det var så. Men det
var så det var. Jag sa att jag behövde bearbeta och sörja. Försöka
läka mig själv. Vila på samma gång. De båda sakerna var svåra
nog.
Agneta sa att jag skulle gå i
rehabgrupper, mest för att träffa folk, och lära sig vara bland
folk igen. Därefter kunde jag börja jobba igen. Prova
lite.
Men jag sörjde, bearbetade, hjärnan
gick på hög eller lågvarv. Övervarv. Bortom all sans. Bortom
någon ork. När man inte ens orkar prata med de nära. Hur ska man
då kunna umgås med okända i stor grupp. När man inte ens orkade
gå på kalas pga ljudnivån. Eller handla utan att huvudet gick av.
När man låg och skakade efter var gång man handlat mjölk och
limpa i timmar. Inte orkade svara i telefonen något mer den dagen.
Eller laga mat till sig själv.
Hur skulle jag klara att träffa okänt
folk, när jag kände mig som tre år gammal ibland. Ibland äldre.
Tio. Den där bortglömda tioåringen som var skräckslagen. Rädd
för sin egen skugga. Livrädd för allt. Jag var tvungen att passera
de där åldrarna igen. Även om jag i ärlighetens namn aldrig mer
ville beträda de där markerna igen, eller kännas vid barndomen.
Hur skulle jag klara att genomgå sorg, skräck och förtvivlan och
samtidigt fungera? Men utan att möta det där barnet så skulle jag
aldrig mer fungera. Det hade jag förstått. Jag skulle förbli
känslomässigt handikappad, ångestförföljd och sjuk. Det var så att logiken dansade rumba
mitt framför mina ögon. Rehabiliteringskedjan. Lekte med den sista uns av ork jag
hade. Drog i benen och slog på fötterna. Hamrade i tinningarna.
Hon på arbetsförmedlingen satt
lyckligt ovetandes, om att hela jag höll på att sparkas ur banan,
när hon gick igenom blanketterna, som skulle fyllas i från den
tjugonde till den nittonde varje månad. En Coach. En väldigt närvarande sån.Någon som satt och vek mina nerver i fack utefter regler och
förordningar som inte var anpassade för människan.
Nej här skulle jag gå bet och det
riktigt ordentligt.
1 kommentar:
Det är vid sådana här tillfällen de troende säger att "herren ger dig inte mer än du orkar med". Jag är inte troende. Och jag hade strypt den som sagt så. Skickar kramar till dig. Som om det hjälpte.
Skicka en kommentar