Törs man säga att det är lite bättre...

Jo jag satt/halvlåg ute igår. För första gången på många månader. Jag gick ut för egen maskin dessutom. Halleluja. Den som blev omåttligt glad var Challe. Jag kände mig inte lika glad som jag trott att jag skulle. Nog hade jag föreställt att jag skulle känna mig religiös av frisk luft och fågelsång.

Nja. Jag frös och sen svettades jag. Därefter kom solen fram och brände. Alltså det bränner ju ännu i min hud. I förrgår flagnade huden av på fotsulorna och bröstkorgen är fortfarande illröd. Men det som ändå var väldigt skönt var att kunna gå ut utan att känna sig som gele i benen eller att lungorna drog ihop sig i kramp och extrem andfåddhet. Det är rätt skönt att kunna hämta sig mat i kylen och en gaffel och kniv. Slippa få panik när man tappar nåt viktigt på golvet som man inte förmår få upp etc.
Det är skönt att kunna lyfta huvudet ordenligt, kunna göra sig te och kunna sitta samtidigt. Orka prata.

Det har varit väldigt illa och det är ännu dåligt. Ibland slår mig tanken hur det ska gå egentligen. När det var som värst i januari så undrade jag faktiskt om jag skulle klara det här. Skaplig dödsångest. Jag känner mig inte alls på säker mark nu heller. En infektion eller nåt annat så ....pja. Jag blir ju knallsjuk av kemikalier och därmed mediciner. Det har blivit ett fullkomligt överslag. När man inte längre har astmamediciner som fungerar då känns det inte tryggt. Det är farligt det här med när det blir brännskador både i hud och slemhinnor. Skulle jag åka på nån inflammation i lungorna så skulle det ju funka sådär med penicillin...eh..not. Kortison är inte att tänka på-det ger värsta reaktionerna.

När jag mår bättre så njuter jag av det för det mesta. Eller njuter....jag tar till vara på en lugnare stund. Jag har fått gräva så långt inom mig som det gått när det varit som värst för att orka. Jag har försökt att hålla fokus framåt, ta en stund i sänder, och tänka "att jag ska klara det här". Det här med dödsångest fyller in funktion när det är skarpt läge. Man lägger in en extra växel helt enkelt-den man inte trodde fanns.

Sen blir det ju som det blir förstås ändå i slutändan.

I övrigt så är det ledsamt att omgivningen får lida så för att jag är så pass kass. Challe trodde ju inte jag skulle reda ut det här efter jul, flera av mina vänner bara grät när vi pratades vid. Pyret har varit livrädd för att jag ska försvinna.

Jag gör vad jag kan och som det är nu så är jag glad så länge jag orkar lyfta huvudet, använda händer och gå inomhus kort sträckor. Fruktansvärt hemskt och bli sådär svag.....så man bara ligger och knappt vet var man är. Jag har känt klaustrofobi många gånger både för att kroppen inte orkat röra sig och för att hjärnan släckt ner dessutom. Det har känts som om jag legat i en kista. Modell levande begravd....

Nåja, så i jmf så är det rena paradiset förstås. Man anpassar sig ändå rätt bra till situationen tycker jag. Jag ligger ju inte här heller och är rastlös. Det känns som om jag sprungit ett maratonlopp i månader. Hursomhelst ska jag göra vad jag kan. Jag äter grönt och nyttigt. Rensar kroppen på ev tungmetaller och annat. Dricker mkt vatten och vilar. Till veckan ska jag till allergiläkare. Det räcker gott för nu.