En somlig text

Det var tomt. Tyst. Angenämt, även om det brast ut gråt i tystnaden ibland. Det var sorg som rann genom strupen. Galenskap som satt fast med kroknande fingrar. Halsen som ville spy. Muskler som krampade av själslig sörja och smärta.

Jag hade varit på flera möten hos Arbetsförmedlingen. En kvinna i femtioårsåldern som kallade sig coach. Agneta med stora tjocka ögonbryn. Coacher var alla numer med eller ingen utbildning. Jag skulle coachas ut i arbetslivet. I min egen takt sa hon samtidigt som hon åter poängterade att det inte var bra att gå hemma, och att de hade sina tidsramar.

Det var tre månader till en början i utförsäkringens anda och sen fick vi se. Tre månader. De inledande samtalen hade tagit några månader. De skulle bedöma min arbetsförmåga grundligt på Arbetsförmedlingen. De med. Skriva utredning till Försäkringskassan som redan gjort utredningar. Jag skulle åter vändas ut och in på. Ifrågasättas. Synas. Prövas.

Jag sa att jag inget kunde göra, att jag var ledsen, så förtvivlat ledsen för att det var så. Men det var så det var. Jag sa att jag behövde bearbeta och sörja. Försöka läka mig själv. Vila på samma gång. De båda sakerna var svåra nog.

Agneta sa att jag skulle gå i rehabgrupper, mest för att träffa folk, och lära sig vara bland folk igen. Därefter kunde jag börja jobba igen. Prova lite.

Men jag sörjde, bearbetade, hjärnan gick på hög eller lågvarv. Övervarv. Bortom all sans. Bortom någon ork. När man inte ens orkar prata med de nära. Hur ska man då kunna umgås med okända i stor grupp. När man inte ens orkade gå på kalas pga ljudnivån. Eller handla utan att huvudet gick av. När man låg och skakade efter var gång man handlat mjölk och limpa i timmar. Inte orkade svara i telefonen något mer den dagen. Eller laga mat till sig själv.

Hur skulle jag klara att träffa okänt folk, när jag kände mig som tre år gammal ibland. Ibland äldre. Tio. Den där bortglömda tioåringen som var skräckslagen. Rädd för sin egen skugga. Livrädd för allt. Jag var tvungen att passera de där åldrarna igen. Även om jag i ärlighetens namn aldrig mer ville beträda de där markerna igen, eller kännas vid barndomen. Hur skulle jag klara att genomgå sorg, skräck och förtvivlan och samtidigt fungera? Men utan att möta det där barnet så skulle jag aldrig mer fungera. Det hade jag förstått. Jag skulle förbli känslomässigt handikappad, ångestförföljd och sjuk. Det var så att logiken dansade rumba mitt framför mina ögon. Rehabiliteringskedjan. Lekte med den sista uns av ork jag hade. Drog i benen och slog på fötterna. Hamrade i tinningarna.

Hon på arbetsförmedlingen satt lyckligt ovetandes, om att hela jag höll på att sparkas ur banan, när hon gick igenom blanketterna, som skulle fyllas i från den tjugonde till den nittonde varje månad. En Coach. En väldigt närvarande sån.Någon som satt och vek mina nerver i fack utefter regler och förordningar som inte var anpassade för människan.

Nej här skulle jag gå bet och det riktigt ordentligt.