Angående Curlade barn -så kallade bortskämda ungar

Camilla Läckberg har på sistone uttryckt; att barn blir curlade i för stor omfattning, och att de inte alltid behöver stå i centrum. Den här "Curlingdebatten" har pågått länge och jag gillar till en början inte Curlingordet, för att det blir stort och diffust, och många blandar in så mkt konstigt i det där begreppet. Det gör debatten otydlig tycker jag. Det finns somliga som tycker att man curlar om man inte låter sitt barn skrika sig till sömns, om det ammas för ofta etc. När barn är små ska behoven uppfyllas, enligt min mening. Sen kommer gränserna efterhand. Barn behöver olika saker utifrån personlighet och utifrån åldern barnet är i. Jag tycker ändå i grunden att det är positivt att barns åsikter och integritet tillmäts större betydelse idag än förut.

Det finns de som tycker att man curlar om man stöttar sitt barn. Eller för all del skyddar sitt barn. Det var nån som tyckte att jag curlade Pyret som liten, när jag var med henne bland rutschkanorna på Astrid Lindgrens värld. Det är som hus att krypa in där med trappor och gångar där barn släpps vind för våg, medan föräldrarna äntligen får ta igen sig en stund, och dricka kaffe i nån sorts form efter en dag fylld av aktiviteter. I det läget tycker jag snarare, att jag tar mitt ansvar och försöker styra upp verksamheten lite. Det kan inte vara så att de barn som knuffar omkull flest barn får åka mest och åka först. Dels för att andra barn kan bli skakade i de där trapporna, dels för att man inte beter sig så!

Jag har också ett barn som är försiktigt av sig. Var väldigt blyg som liten, och är väldigt rädd för att göra andra illa, tycker det är obehagligt att bli knuffad etc. Alltså, jag som vuxen vill inte heller bli knuffad så att jag ramlar omkull!!

När Pyret var mindre tänkte jag mycket på hur barn fick hålla på; " Ta för dig så mycket du kan och gärna på andras bekostnad. För då klarar man sig." Jag funderade mkt över varför vuxna inte i situationer med andra barn var med och styrde upp mer. Lärde barnen att vänta på sin tur och bete sig snällt mot andra. Men jag tror det har mkt med att göra att man vill att ens eget barn ska klara sig i livet, och som det var då(nu) skulle man ta för sig - samhällsandan är ju sån! Sen kräver det ju närvaro av den vuxne med, om såna situationer ska kunna styras upp. Det är lite som att det ska aktiveras, skjutsas, grejas så till den grad att det inte längre finns tid över för närvaro och nödvändiga samtal.

Nu tycker jag att Pyret har kompisar som är snälla, men ändå törs uttrycka sina åsikter etc. Så vi har det överlag inte så här hemma. Respekten barnen emellan är också i stort bra i hennes klass. Så mina observationer gällde nog mer förskoletiden och de däringa parkerna för barn då. Astrid Lindgrens värld tyckte jag slog alla rekord.

Barnen här ute i buschen hittar på saker och ting själva i stor utsträckning, även om de skjutsas mkt. Eftersom vi bor på landet med avstånd kompisar emellan, så har man just inget val. Pyret sysselsätter sig själv ofta med diverse projekt hela dagarna (sen har hon förvisso fritidsaktiviteter två ggr per vecka i stan). Men det beror nog egentligen på att hon är som hon är som person. Inte pga hur vi agerat som föräldrar. Pyret har alltid gillat lugn och ro. Inte velat leka med kompisar så mkt eller att det ska hända saker jämt. Hon har tyckt att det snarare blir för mycket ibland och säger till då. Livet på landet är förvisso också annorlunda mot i stan. Här finns inte sysselsättning jämt. Åtminstone inte en serverad sådan.

Sen tror jag personligen inte att man gör barn till osjälvständiga personer, om de inte får hjälpa till så himla mkt i hemmet eller om de skjutsas mycket. Inte mer än att är bra för hälsan att cykla och röra på sig. Jag har upplevt båda delarna under min uppväxt och det har inte direkt påverkat mig. Det är upp till varje familj att få till en balans in vardagen. Jag tror mer att det handlar om respekt sinsemellan och synen man förmedlar till sitt barn, om det är hjälplöst eller ej.

Hursomhelst så har pendeln slagit bort från att barn ska hålla tyst, anpassa sig och göra rakt av som vuxna säger. Nog är jag jätteglad att vi är på väg bort från den synen. Jag tänker att vår generations föräldrars uppgift är att få ihop; att barnen ska få framföra åsikter, värna om sin integritet, men att vi samtidigt ändå måste sätta gränser på ett respektfullt sätt. Vi måste också låta våra barn få känna det de känner. Stå ut med att vi inte kan fixa allt. Livet innebär motgångar och barnen måste få vara ledsna, arga etc. Däremot menar jag inte att vi som föräldrar ska tycka att det är ok att barn mobbas etc. Då måste man agera naturligtvis. Vi måste dock vara närvarande, lyssna, öppna upp för samtal och vara ett stöd. Jag tycker själv att det allra svåraste är att höra hur Pyret ibland tex blivit ledsen i skolan. När hon var ledsen över att vara så mkt sjuk förra våren. Jag går nästan sönder själv. I tusen bitar. Men jag vet att hon måste få känna, så jag gör så gott jag kan. Hur långt det nu må räcka.

Jag tänker också på de här "överdrivet bortskämda barnen"  - där omsorgen blir sådan att barnets förmåga sänks istället för att stärks. Inte bra. I samma tanke känner jag att; " inte är dessa barn bortskämda, utan snarare osedda". De är inte sedda med de resurser som de faktiskt har. De kanske får en massa grejer - men får de vuxnas närvaro och stöd? Tror nån att de förmår något? Är det inte så att vuxna sätter sina behov före när de ger grejer - kanske pga dåligt samvete. När de inte låter barn få separera och bli självständiga etc? Är inte det uppfostran utifrån föräldrarnas egna behov?

Det viktigaste vi kan göra för våra barn, är trots allt att se dom som de är, med de styrkor och svårigheter som de har. Vara ett stöd och finnas där, och låta dem utvecklas i sin takt efter förmåga. Det tror jag aldrig att man kommer undan. Fina ord.

Sen kan man lägga ett samhällsperspektiv på det här. Inte många vuxna har balans i sina liv idag, pga av egna val, eller pga hur samhället ser ut. Det finns hursomhelst ingen vinst i det för våra barn; att så många går arbetslösa medan andra jobbar extremt hårt och mycket. Somliga så hårt att de jobbar sig sjuka. Det blir inte lättare att se sitt barn, när ens egen balans är rubbad. Det vet ju jag som själv är sjuk. Jag har lejt ut skjutsandet till Pyrets aktiviteter. Mormor och morfar hjälper turligt nog så gärna till. Sen har jag ju Challe med. Så visst har jag oftast ork över - tack vare anhöriga. Somliga har inte den hjälpen som jag har tillgång till. Det ska gudarna veta.



.