Trots att jag sa nej.
Trots att fler sa nej.
Det fanns inget stopp. Ingen skylt som gällde. Inga ord som träffade. Allt rann av.
Jag rann ut. Rakt ut på trägolvet, ner i springorna rätt ner i grunden.
Jag frös, kröp, låg och darrade.
Ilskan slog lågor i cementen och det pyrde i trägolvet.
Jag ropade, skrek, ville ut. Bryta upp trägolvet, sprida röken så att du iallafall skulle hosta.
Pyras ut.
Ville ha avstånd, luft, eget område, åtminstone på ett par löpmeter.
Jag ville att du skulle tystna och jag bli fri.
Jag bände golv och hostade. Men kraften var inte nog. Du stod och blåste röken tillbaka in bland springorna.
Jag blåste tillbaka för allt vad jag var värd.
Ville få dig att gå.
Du var tvungen att gå.
För att jag skulle få leva.
Men jag fick gå.
Via grunden och ut.
Men jag lämnade åtminstone rummet du besatt.
3 kommentarer:
Uff. Även om det är läskas så tycker jag om dina suggestiva dikter. De uttrycker så mycket jag känner igen och på ett sätt som jag inte kan skriva.
Kram pårej.
Du beskriver så målande att jag känner brandröken ....
Usch! Det knyter till i magen när jag läser, riktigt otäck maktlös, panik känsla.
Kan inte hjälpa det, men jag undrar vad det är som ligger bakom orden...
Kram
Skicka en kommentar