Dockan
Hon stod bredvid det stora skötbordet snickrat i trä. Stabilt
med kanter och hyllor några meter från toaletten. Sådant som hon och Martin
planerat för och gjort tillsammans. Man skulle vara förberedd. Sara snusade på
lillens hår samtidigt som hon vaggade honom i famnen. Sådan oemotståndlig doft.
Sådant ihärdigt skrik på samma gång, vilket fick hennes hjärta att bulta. Var
det magen på honom igen, eller gjorde hon något fel? Var han otrygg med henne?
Sara kände hur hjärtat slog en kullerbytta ihop med maggropen som plötsligt
kändes som en potentiell sprickbar ballong.
Hon svepte med blicken längs de grönmålade väggarna i
sovrummet. Det kändes för mycket. All oro ihop med alla ensamma nätter.
Nätterna som ännu oftast var mer vakna än sovande. Det hade hon vetat förstås.
Innan. På pappret. Läst om i Vi föräldrar. Hon hade läst mycket förvisso, men
ändå missat första dygnet med all tarmbeck som skulle ut. Skrikandet ihop med
det. Det lilla barnet som hade sett ut som en oförarglig liten docka i den där
plastvagnen på patienthotellet. Dockan som vid midnatt hade vaknat och börjat
skrika fullständigt ohämmat. Tagit för sig allt vad den kunnat.
De hade firat med pizza efter förlossningen. Martin hade
hämtat medan hon hade suttit och tittat på tv, med en ny liten krabat bredvid
sig. Tv:n som hon fick stänga av. Det var om svält. Nyheter på tv som hade
slagit ner med en blixt av skräck i henne. Precis som om svälten stod utanför
hennes dörr. I tystnaden hade hon därefter med lugn, åter suttit fylld av
förundran och tittat på den lilla.
När de ätit pizza malde dåliga tankar om mat till den där
dockan. Han låg och sov. Hade gjort så i timmar. Han hade ätit ganska direkt,
när han kom fram ur skärselden, så att säga. Eller mer ur dimman, som hon hade
befunnit sig i. Legat på hennes nakna bröst och skrikigt medan hon låtit tårar
av eufori rinna. Det tog 45 minuter innan den lilla slutade gråta och började
äta, och lika länge innan hon själv hade fått stopp på tårarna och kunnat börja
prata. Det hade varit ett sådant där euforiskt tillstånd som i den bästa av
filmer. Såsom hon hade önskat men ändå inte ens kunnat föreställa sig.
Hon hade känt sig duktig, bra och bäst som hade fött fram den
där människan, som hon så länge undrat över vem den var. Som hon längtat efter,
då hon snusat i nyköpta barnkläder. Föreställt sig lukten. Sara struntade i att
toabesöken sved eller att bloden flödade nedtill. Hon var lätt, molnen var
borta och solen hade varit framme om det bara hade varit dag och inte snöfall.
Hon hade somnat i en fjäderlätt känsla. Flutit bort i drömmens värld. Avståndet
hade känts behörigt bekvämt till den lilla i plastlådan. Sparkdräkten var stor
- men vit och ren. Den var korrekt könsneutral. Mössan satt på plats.
Penseldragen hade målat världen i all sin perfekthet.
Vid tolvtiden hade larmet gått. Hon hade ställt sig upp och
tänt lampan, knappt vaken. Martin satt på sin sängkant och glodde rätt ut i
luften med håret på ända. Dockan skrek. Han skrek i fem timmar den natten.
Tarmbecket trycktes stötvis ut. Den noggrant utvalda sparkdräkten var inte
längre vit, och fötterna höll sig ogärna där de och benen skulle vara.
Vid femtiden somnade lillen. En suck av lättnad lämnade
hennes kropp då. För vad gör man med en unge som bara skriker? Mer än byter
blöjor, kläder, samt ger mat vid behov. Men han var inte något vidare hungrig.
Sara verkade ha fått ett barn som inte ville äta. Hon hade ju kunnat fråga de
där barnmorskorna om det förvisso. De som bara var en knapptryckning bort. Men
det var ingen expert som skulle tala om för Sara, hur hon skulle ta hand om
sitt barn, eller vad hennes barn behövde. Dagen därpå hade började barnet att
hacka med huvudet mot hennes bröstkorg. Hon behövde aldrig mer fundera över
bristen på matlust. Barnet åt jämt.
De hade de uppmanats att delta i ”amningsundervisning”.
Hon och Martin hade suttit i en ring med de andra föräldrarna. Män med
flackande blickar och kvinnor som vaggat sig till sina stolar. Det tog fem
minuter, innan både hon och Martin insett att de hamnat i Sällskapsresans sista
film, som ännu inte gjorts. De var förvisso inte vid poolen i Gran Canaria och
plockade kulor med tårna, men i en grupp där ett fulsytt tygbröst hölls upp av
ledaren ihop med en docka, vilka skulle utgöra en liveinstruktionsfilm om hur
man fick fast barnets mun i själva bröstvårtan. Det dög inte att amma som Sara
gjorde liggandes eller sittandes i sängen. Det fanns en ypperlig pinnstol
snickrad av djävulen själv att sitta på, i det i det där rummet de blivit
tilldelade. På den skulle hon sitta och amma hela nätterna, med fötterna i
marken, rak i ryggen och barnet placerad i de mest perfekta positioner som var
av gud skapade.
Nils hade legat där i hennes knä med den där filten om sig,
vilken hon faktiskt omsorgsfullt kantsytt på egen hand. Men sådana meriter
räknades inte. Det skulle banne mig vara pinnstol, och nåde den mamma som fick
barnet att ta fel grepp om bröstvårtan. Då skulle det bli sårigt och barnet
skulle inte få någon mjölk. Hela familjen skulle hamna i vånda, barnet bli utan
mat, och världsalltet skulle rasa in med fundamenten som satt i väggarna i
hemmen hos dom som nyss fått barn och kommit hem med dem.
Med en känsla av jordbävning i kroppen hade Sara bredbent
gått tillbaka till rummet med Martin i hasorna. Barnet åt, släkten hälsade på
och allt var som det skulle. Blodprov togs och barnet besiktigades. Därefter
ville Barnmorskan se på amningen. Den såg fin ut. Lika fin som det där ”Livets
träd” hade sett ut när det kom fram. Moderkakan. Barnet åt och Sara gjorde allt
så naturligt och lugnt. Barnmorskan hade sagt att barnet skulle få det så bra,
för mjölken rann och barnet klunkade och svalde girigt. Formade utan minsta
tanke munnen runt de ömma bröstvårtorna, som inte alls kände sig oberörda av
den hårdhänta behandlingen. Men det var vackert. Det kunde tydligen bli det
utan övning på pinnstol nattetid.
Nu var hon inte sådär härlig längre. Inte sådär lugn. Mest
orolig och trött. Så trött att hon hade hotat med både instängning i mikrovågsugn
och utkast via öppet fönster natten innan. Nils hade inte brytt sig. Han hade
inte brytt sig om att ligga i vaggan heller som Martin så omsorgsfullt målat i
vitt. Nils hade heller inte för avsikt att ligga i en babysitter. Inte heller
ligga en sekund vaken i den där lyxvagnen för 5000 riksdaler.
Sara la Nils på skötbordet. Tog av blöjan och log sådär
innerligt som hon sett andra mammor göra gentemot sina barn. Barn som i god
anda gett ett leende tillbaka. Så att kontakten blev magisk och stjärnhimlen
lystes upp i fyrverkerier. Det hände inte med Nils. Han skrek vid varje
blöjbyte.
Förmodligen hade han rätt. Men strunt samma skötbord, skrik, eller
att han inte villa sitta i babysitter. Sara såg framåt. På världen. På sig
själv. Vad var hon för en människa? Någon som skulle lotsa den allra käraste
hon hade ut i livet. Hon släppte ner ögonlocken i tanken på hur hennes egen
livsresa hade sett ut. Den ilande skräcken var där på nolltid. Skulle hon göra
likadant. Gå över gränsen? Ansvaret hängde som ett ok över härligheten. Skulle
Nils behöva må dåligt. Kanske bli mobbad i skolan. Bli sjuk. Ha ont i magen för
alltid. Skulle Martin fortsätta att jobba övertid var och varannan dag, och
skulle hon fortsätta längta dagarna i ända tills han kom hem, så hon kunde stå
för sig själv i duschen någon liten stund. Samtidigt som hon ofta tyckte att Martin
var överflödig. Det var hon som var mamma. Det var Sara som visste vad Nils
behövde. Hon och Nils var allt. Sammansvetsade för alltid. Den tanken spred ett
leende i anletsdragen samtidigt som magen fylld av ansvar nästan vände ut och
in på sig själv.
1 kommentar:
Mmmm.. Precis så där är det. Kan det vara. Och du - du kan ju detta. Också!!
Kram
Skicka en kommentar