Jag bläddrar bland rader. Läser om Mia skäringer och om hennes knepiga förhållande till mat, vilket späs på i dessa diettider. Jag läser om hur hon skurar handfat o spegel medan hon går på toan. Det gjorde jag också när Pyret var liten. För att jag skulle hinna med allt. Vi är kanske lite lika ändå hon Mia och jag. Vi har väl båda det där vemodet i oss...vi är ju från Värmland....ja också skurar vi båda speglar och handfat medelst kissning.
Jag ligger faktiskt här i sängen och glor frustrerat på när Challe gör en sak i taget utan någon som helst struktur." Varför tar han inte med handdukarna som hänger på stolen när han ändå ska in till badrummet?"
Inte för att jag är pedant men någon gång ska saker göras. Å det är fan att jag inte kan göra nåt.
Vad gäller dieter och ätstörningar så är jag rätt befriad. Visst har jag vägt i överkant ibland. Nog har jag också gnällt över för trånga byxor...men inte har jag bantat med pulverpappsoppor odylikt. Jag ids inte. Sen är det väl skillnad om man har en ohälsosam vikt, men soppor och pulver, nja, icke för mig sånt självplågeri. Å andra sidan har jag väl plågat mig själv genom livet på andra icke matmässiga sätt. Sprungit i ekorrhjulet.
Den där 5:2 dieten är lurigast tycker jag. Ät som fan och sen halvsvält dig i två dar därefter. Härligt med både bulimi och anorexi i ett paket. Även om det är light. Ja ursäkta mamma mfl jag vet att ni tycker det funkar men jag är skeptisk till vad man förmedlar till de yngre.
Sen tänker jag så här när det här med kroppshetsen beskrivs, att snälla ni drabbade kvinnfolk......kan ni inte bara skita i dom där kraven? Skita i vad reklamskyltarna säger? Är vi runt 40 inte vuxna nog att kunna sålla på vad som är vettigt att lägga kraft på eller inte. Hur länge ska vi fortsätta skylla på reklamen? Eller på männen?
Jag begriper att det är svårt om man lider av ätstörningar. Men alla andra där ute? Vi har såvitt jag vet ett liv och det ska vi ägna åt att banta, tycka att vi inte duger.
Ehum.
Annars så ska jag fortsätta att ligga här och vara förbannat oduglig för det är det enda jag klarar numer. Men det duger för mig. Sen om det är för att man som sjuk verkar bli rätt impulsiv i användandet av frontalloben eller om det är sprunget ur klok insikt-det vet inte jag.
2 kommentarer:
Håller med om mycket.
Sedan samtidigt tänker jag på det där med utseende. Att vi i många lägen trots allt döms efter det. Jag får rätt ofta kommentarer om att jag ser lite yngre ut än mina 51. Jaha. Och hur tolkar man det egentligen? Heja mig som har fått icke-rynkiga gener! Men det sägs i positiv ton, som att jag ska vara stolt. Och sedan alla dessa vårdbesök man springer på, där utseende och kläder noteras i journalen och slutsatser dras. Hela tiden blir man ett objekt. Jag har svårt att helt släppa självgranskningen. Något att jobba på.
Bra. Att du skiter i dieter. Det gör jag med. Har samma funderingar kring det. Och jag tycker verkligen att vi borde vara vettigare. Jag skiter i vilket. Jag pyntar mig inte. Jag tycker att jag är ful - men saken är den att DET ÄR INTE VIKTIGT FÖR MIG ATT VARA SNYGG. Jag vill var en bra människa. PUNKT. Mitt utseende är som det är - en mix av gener, miljö och livsval. Punkt. Jag strävar efter en vacker själ.
Skicka en kommentar