Ang Astas inlägg om dagens föräldrageneration och mina egna ickeslutsatser plus katter

Jag kom i tankar efter att ha läst ett av Astas inlägg. Hon ska ju bli mormor snart och tänkte en del kring hur det var när hon fick barn och hur det är nu. Skillnader generationer emellan. Asta och jag är väl ungefär lika gamla-jag fyller 39- men vi har ju fått barn, i olika åldrar i livet. Det här är ingen kritik mot Astas åsikter, utan bara funderingar.

Jag vet ju hur mamma hade det. Råd om amning med fyra timmars mellanrum. Tex. Något som min mamma följde och är ledsen för idag. Amningen fungerade ju naturligtvis inte. Alla dessa vägningar på det med. Vi pratar stress. Sen så struntade mina föräldrar rätt mkt i läggtider, vi var med överallt hos folk även sent på kvällarna, trots de äldres protester. Jag lärde mig att somna lite varstans. Tycker fortfarande mkt om att somna i soffan. Såsom jag ofta gjort både hemma och borta. Sen var mamma ängslig. Det skulle vara perfekt vad gällde det yttre. Mer än ren och hel, också var hon rädd för att man skulle slå sig. Mer som dagens föräldrar beskrivs.

Jag hade en sån himla bra barnmorska på alla sätt och vis. Klok, empatisk och enkel i sitt resonemang. "Barnet vet själv när det är hungrigt och hur mkt mat det behöver. Bry dig inte utan lyssna bara. Låt barnet suga på bröstet när det vill så regleras mjölkmängden automatiskt. Om hon behöver suga för att hon behöver den tryggheten så låt henne göra det." Smidigt faktiskt.

Hästar funkar också sådär tex. Föl diar också när de blir oroliga. Bara ett förtydligande. Djur ger överlag ALLT till sina småfödda. De snackar inga amningstider eller annat tjorv. De finns där helt enkelt och har ett väldigt och otroligt tålamod länge. Man borde ta efter det där som människa tycker jag. Det här med gränser mot barnet börjar efter en viss tid.

Men alla generationer har sina teser. Och inte är man befriad från sin egen generation eller från andras råd och tips. Men mina föräldrar har nog aldrig lagt sig i, utan tyckt att de har fullständigt förtroende för mig och Challe. Och jag litar på dom när hon är hos dom. Märkligt smidigt där. Kul att nåt går smidigt.

Sen så har man ju stött på andra i sin omgivning som tycker förstås. Mest de i min generation som tycker det är fel att man sovit med sitt barn, ammat för ofta/för mkt, haft för lite rutiner, drällt med henne överallt. Även på fester då hon varit liten. Hon har också fått vila och somna där hon är.

Det där klaget oss emellan, vet jag inte om det är typiskt "vår generation". Att det ska vara så perfekt och genomtänkt. Och den som inte orkar amma så länge, eller behöver en annan struktur, blir stressad för att man inte fixar det. Medan den strukturlöse känner sig lite kass, för att man lever utan klocka och utan ordning. Självkänslan stöttar inte upp en tillräckligt.

På öppna förskolan, de få ggr jag var där, så upplevde jag det som att alla barn sov så himla bra så tidigt. Gärna hela nätterna. Allt gick finfint. De satt så fort och gick så snabbt. Åt smakportioner. Pyret var förvisso kvick att prata. Sa mamma första gången när hon var sex månader. Annars var det segt. Också ville hon inte ligga i vagnen, vägrade äta mat första året, sitta i den där babysittern som alla andra välartade ungar. Fast i vår babysitter så låg det kattungar, och nån jäkel gymnastiserade alltid, med en arm där på ryggstödet. Så den var ändå upptaget. Barnstolen med. Det fick bli sele på mage ihop med mockning i stallet. Ingen jävla ordning.

"Ledaren Stripe-jävulen själv. Vi hade två kullar under Pyrets första halvår. Jaja"

Några få av våra vänners barn får knappt leka på gräset idag, pga ev fästingar eller myror. (Nollåttor)Pyret har lekt i hästskit, gyttja och damm. Klättrat och fart runt på soffkanter och levt rövare. Plockat ut varenda skåp och lekt forskare. Somnat när det passat. Fantiserat och lekt mkt själv. Blivit sönderbiten av valpar så att jag känt att nääääää. Sen har hon därpå en mamma som är ganska knäpp. Trött och på randen av galenskap i största allmänhet på det kaotiska levernet. Men så bor vi på landet också. Jag vet inte om galenskapen i sig är större här, men ungar får skita ner sig, leka galet och gå loss. Om det nu är nåt eftersträvansvärt.

Men man kanske ändå ska passa sig för att hårddra. Även generationer emellan. Och jag tycker inte alls att alla i min generation är för försiktiga med sina barn. Kanske att vi vill att det ska vara väldigt bra, och de ska skjutsas till aktiviteter in i absurdum, men ändå. Det allvarligaste felet, om vi gör det, är väl om vi inte låter våra barn vara ledsna, arga etc. Försöker skydda dom mot själva livet självt. Förstås.

Men mycket är ju bättre med. Jag begriper att råden var annorlunda förr. Men jag är glad att det idag är tydligt att det är såpass farligt, att röka under en graviditet. Jag blir provocerad av gravida som röker. Jag var också noga med vad jag åt under graviditeten, även om jag inte kände mig ängslig överlag. Men varför måste man dricka vin när man är gravid? Eller äta en viss ost. En viss fisk? Det handlar om nio månader, och där ville inte jag ta några risker. För jag är jävlar så noga när jag utfodrar mina djur under dräktighet. Varför behandla mitt foster annorlunda?

Jag har inte låtit Pyret sova på mage, för där tycker jag forskningen tydligt säger att risken för plötslig spädbarnsdöd ökar. Onödigt tycker jag. Sen har hon förvisso sovit så liggandes på min mage...men då har man ju en annan koll tycker jag.

Nä. Jag är kluven. Visst ska det funderas kring hur barn behandlas och uppfostras. Men får vår generation föräldrar rätt mått av kritik. För jag tycker den är svidande hård ibland. Och vi är olika vi i samma generation.

Till syvende och sist så tror jag att det mest avgörande, är vad vi själva har med oss i bagaget från våra uppväxter. Kanske kör dagens generation med en motreaktion, mot det slappa i att köra barn lösa i bilen? Röka fritt inomhus.

Nämen jag slåss mot mina barndomsupplevelser. Att hantera det som Pyret som barn väcker hos mig när jag var i hennes ålder. Låta henne få vara. Få vara ledsen. Må dåligt. Att hon inte är jag. Jag är inte hon. Men ändå nånstans ha med mig att reagera om hon behöver få hjälp. Svårt.

Alltså skitsamma generation, så färgar vår egen uppväxt väldigt mkt hur vi uppfostrar våra barn. Eller vad vi får slita med. Men kanske med utlopp för dessa känslor i den samhällsanda vi lever i. Och just nu är det perfektion som gäller. Ambition. Prestation. Och många av oss i min generation, har inte självkänsla eller självkännedom att stå över det tyvärr. Inte jag heller. Men så har det nog varit i alla tider....fast det förr kanske var prestige i antalet bullbak som gällde.

Nä jag vette fan. Man gör så gott man kan.