Sluta pika pga vikt

Tror det var Asta som tog upp det här med vikt häromdagen.

Att det är ett känsligt ämne och att skönhetsidealen är skeva. Men att det inte heller är okej att proklamera för övervikt.

Håller fullkomligt med henne i det. Det får lov att vara balans i diskussioner kring vikt.

Det jag personligen främst är matt på, är att det gärna ska pikas, göras ned, vare sig man är smal eller överviktig.

Det är inte bara ett problem i samhället att vara överviktig.

För det kommenteras väldigt mkt om man är smal med.

Pikas. Tjatas. Påpekas.

"Men herregud vad smal du är. Har du inga ben? Världens smalaste smalben. Vad klen du är. Äter du inget. Du kan ju tydligen äta hur mkt som helst du utan att gå upp i vikt. (surt)."

Eller "ska du aldrig ta det lugnt. Du behöver väl inte hålla igång jämt. Rida och ut och gå med hundarna etc."

Alltså. Jag är en sån där som under lång tid varit för smal enligt somligt folk. Tydligen.

Det tyckte jag själv med när jag var tonåring. För då var jag riktigt spinkig. Trots hela GB-en litersglass var och varannan dag utöver all annan mat.

Ville aldrig stå längst fram i ledet på fotbollskorten, iklädd den där stora tröjan och de där pinnbenen i de stora fotbollsshortsen. Jag vet egentligen inte varför vi alltid valde så stora storlekar för.

Men den riktiga klenheten gick över i högstadiet, då kroppen växte ifatt mig. Jag är förvisso fortfarande rätt klen i benstommen, men jag har ändå inte varit så klen i vad jag orkar kroppsmässigt.
Jag blir aldrig stor eller muskulös när jag tränar...utan snarare senig och lätt...Alltså nog kan man slänga upp fler höbalar med större armar...så det hade varit mer praktiskt numer med hästeriet. Men det hade kunnat vara värre.

Men sen då efter trettio års ålder, så har väl vikten skiftat en del. Efter en medicin för ett par år sen, plus hundra dajm, så vägde jag helt plötsligt tio kg mer än tidigare.

Då var jag obekväm, kände mig jävlig, inte som jag.

Och jag tror det var det som var problemet, att det där inte var jag. Trots att jag känt mig klen och ful, så kände jag nu inte igen mig.

1.72 lång och och vägde då ca 69 kg. Inte tjock alls alltså, men inte jag.

Hursomhelst när jag slutade med den där medicinen, så mådde jag så illa av utsättningsbesvären, så jag gick ner till mina ursprungliga 58-59 kg igen.

Sen skiftade det uppåt med nästa medicin igen och sen ner igen då....

Nu ligger jag stadigt på 58-59 kg igen och där är min trivselvikt. Och jag ser inte särskilt smal ut. De flesta har inte märkt viktnedgången, eller märker inte när jag går upp en sju kg heller för all del.

Men skit samma....

Det jag inte trivs med nu är dock att jag är så förbannat otränad. Hela kroppen är som en sopsäck i styrsel och arbetsförmåga. Jag mår bra av att träna, känna att kroppen fungerar. Att jag åtminstone kan lita till den som stått sig stark, när psyket faljerat skapligt ofta.

Att vara lite tränad är att känna sig lite mer hälsosam, ha mer energi, ja helt enkelt må bättre. Endorfiner i blodet. Lugn. Åtminstone för en stund.

Så för att knyta ihop det hela så...ja vikt är ett känsligt ämne...men det är inte helt lätt att vara den smala sorten heller. Jag kanske inte tycker att man förtjänar pikar, vare sig man är överviktig eller smal. Det är lätt att lägga ut förakt på den som är smal, bara för att samhällsidealen ser ut som dom gör, och att man inte själv tycker att man lever upp till kraven.

Men får jag också påminna er om något ni som pikar....jag bär normal storlek på kläderna för min längd 1.72 längd. 38/40. Inte 34/36 eller mindre som de 1.80 långa modellerna bär...så ingen fara på taket. Jag varken svälter mig eller är sjukligt smal, och är ni missnöjda, så istället för att hiva över skit på andra, så ta itu med er situation eller analysera och konstatera att samhällets ideal är sjuka.

Var och en har sin personliga matchvikt, som är passande för ens kropp.

Sen finns anorektiker och människor som lider av fetma. Och det är inte bra. Inget av dem. Men varje människa får ta ansvar över sitt, så pikandet kan vi väl stå över och försöka vara behjälpliga isådanafall om vi anser att det behövs och om det efterfrågas.

Men visst utseendegrejer är inte lätta.

Jag är som sagt var inte någon övermänniska, utan jag bryr mig ju också om hur man ska se ut. Inte vara för smal, för tjock. Rumpan som hänger gillar jag väl inte egentligen om jag ska vara ärlig......alltid är det saker man trivs mindre bra med med sig själv.

Och när Pyret ryckte fram nåt gammalt kort från badstranden som är taget för x antal år sen, då blir det ju tydligt att kroppens förfall är här. Det var lite mer stuns i den då. Och det är med lite sorg att man åldras liksom. Att man ser ett kvitto på det, och det är väl inte bara fåfänga förvisso.

Men det är känsligt med kroppar, för Pyret var nära att buslägga ut det där bikinikortet på fejjan...vilket jag hann att förhindra...Man passar sig för att visa upp sig själv inpå bara bikinin. Det är uppenbart det.

Men som sagt var...pikar..det kan man hålla inne med.