Själslig död och mänsklig vilja

Känner ni er döda ibland?

Någon gång?

Konstig fråga förstås. Udda med.

Men ändå.

Jag menar inte bara döda, utan också bortom randen av sluthet.

Långt bortom vad man själv trodde var möjligt.



Ser era ögon glasaktiga ut någon gång?

Ögon som blir öde. Kalla. Den blå färgen mattad.

Det mesta blir suddigt och oklart.

Andra tycker man är okontaktbar.

Kanske är man också okontaktbar för sig själv.

På ett sätt man aldrig trodde var möjligt.



Känner ni er sjuka någon gång?

Inte förkylda, utan så in i märgen sjuka.

Känslan av att man är döende.

När själen kvider och andas ytligt. Helt utan precision.

Kroppen skiftar mellan skakningar och fullkomlig stillhet.

Där armarna följer kroppens rytm och sjuka andning.

På ett sätt man aldrig trodde var möjligt.



Har ni nån gång känt mikrostunder, då kroppen gått upp ett litet hack i energi.

Då själen snuddar vakenhet-  finns det nåt som driver i all sjuklighet.

En vilja att ställa sig upp och gå. Ut på grusgårn. För att man bara ska ta sig till postlådan.

Precis som om posten vore det viktiga. Innehållet. När det är vägen dit som räknas.

Vila men inte ge upp.

En vilja som håller i ben som inte bär, som gör att de går, som man inte trodde var möjligt.



Har ni nån gång känt att ni bara måste gå hundra meter. Eller stå utomhus i iallafall tio minuter.

Vistas några minuter i normalitet. Få klar luft. Innan kroppen lägger sig ned igen.

För trots allt så vill drivet och viljan vidare.

När jag är sådär trött så är jag inte trött på livet.

Jag känner mig döende men vill desperat bara leva.

Så som man aldrig trodde att det skulle kännas, om man hade en utmattningsdepression, eller vad det nu kallas.



Har ni känt att ni både sett klarare och intensivare färger.

Blandat med mörker av svärta, som kväver nästan vart liv.

Om vartannat.

Där viljan, trots allt mörker och alla oregelbundna avbrutna andetag, vill gå mot klar hög luft.

Väcka de döda ögonen, och gå vidare.

Med rak rygg och med steg som håller.

Även när man halvligger i duschen i ett hörn, och undrar hur man ska ta sig upp.

Aldrig trodde jag man skulle kunna tänka så motvalls.



Har ni känt att krav kan döda?

När andetagen redan är sköra och livsfattiga.

Trots att viljan jagar klar luft och ögonen ljuset.

Att krav just i dessa stunder kan lägga en filt över alltihop.

Kväva och trycka ner den där viljan som faktiskt finns.

Det trodde jag aldrig att någon skulle ställa orimliga krav, när viljan man inte ens kunnat räkna med, höll allt i en skör tråd.



Har ni tänkt på att krav i fel situation, kan göra så att viljans ögon helt släcks.

Att ögonlocken kan slutas, lungorna krympa, och störa andhämtningen alltmer.

Där samhället med instanser bestämmer sig för att dämpa istället för att skjutsa.

Mota, hota och krångla, istället för att bära och hålla om den som inte orkar mer.

När man redan kämpat för länge.

Aldrig hade jag trott att de som skulle hjälpa till liv, istället driver människor djupare in i själslig död.



Har ni fått berättat om Fas 3 när ni varit sjuka?

Blivit utförsäkrade och blivit av med jobbet. Pga sjukdom.

Otaliga ifrågasättande försäkringskassemöten med olika handläggare var gång.

När man knappt orkar sitta och svara på frågor.

Man får tacka viljan för att den finns.

På ett sätt jag aldrig trodde den skulle finnas.





Vi ska nu ut en guldstund med hundarna i skogen. Träningen ut till postlådan och tebaks har gett resultat. Man ska inte ropa hej, men jag är glad över den halvtimman, som jag kan busa och gå med de prickiga i skogen. Jävulen den som ger sig.