Vobbel vid helvetesgapet

Nä jag har inte så himla mkt att säga.

Därför har jag icke bloggat på en hel dag eller två.

Vi är förkylda. Pyret förhandlar om veckpeng. Vägrar städa. Jag ger upp. Går och lägger mig. Går upp. Vandrar runt. Slänger på mig liniment och hoppas att jag blir smidigare i rocken snart.

Dillen trasslar ideligen in sig i granen och granbelysningen.

Tur man har grejer som håller.

Men sitter han inte fast i granen, så sitter han fast i datorkablarna.

De håller inte för matchningen.

Fjant har provat träns nån mer gång och är duktig.

Vi överlevde fyrverkierna trots allt.

Även prickarna och hästarna. Fast prickarna sov i våra sängar natten efteråt.

Man duger ibland särskilt mkt om man säger som så.

Vid sjukdom, olyckor och andra vedermödor.

När gräshopporna intagit kvarteren och jordens undergång är nära.

Sen när faran blåsts av så vill de ut och gå med husse. Fjäskar som fan och ligger på rygg.

Ja, ja.

Dagen strapats har bestått i läkarbesök.

Jag sa att jag inte fixade läkare i allmänhet. Framförallt inte de som har jobbat länge. Framförallt inte män som är läkare och är i 55-65 årsåldern.

"DE KAN ALLT UTAN ATT HA NÅN HÖRSEL."

Ja, ja hon höll med sin överläkartitel till trots. Men hon är kvinna iallafall.

Också beklagade hon hösten. Min höst. Tack.

Sen då...

Medicinen jag har ska höjas. Mkt i dos för att vara mig. Lite för nån annan vanlig helmänniska.

Inte halvmänniska som jag är. Jag tål bara hälften eller en promille av det som ska tålas.

Jag är inte tvingad eller övertalad på nåt sätt, utan mer pga att nåt behöver hända.

Jag tänkte väl gå "all in".

Satsa det mesta. När det ev inte kan bli värre. Eller?

Antingen så blir det bättre och hjärnan lugnare och kanske musklerna smidigare.

Eller så går det åt fel håll. Och då vet vi att den där medicinen är en del av boven i dramat. Och att det mesta är åt helvete.

Men jag skulle försöka hålla ut i några veckor...tydligen.....

Mnaej...veckor.......host..host...likkistan är inte klar än. Den i plåt. Jag vägrar trä. Det är för löjligt. För mjukt. För nedbrytningsbart. Man ska inte göra det lätt varken för Gud eller för naturen.

Määän.

Ikväll blir det ingen ökning för jag står nåt dygn till på stupet och vobblar.

Dräller sten och hör ekot av dem ljuda där nere i avgrunden.

Glyser ner mot helvetesgapet och funderar på när jag ska hoppa.

Men det måste ju vara så, att man får se de där blesyren man får på vägen, såsom avhuggna ben och armar, som små skrubbsår om man nu bara klarar livhanken.




Det där lät väl väldans dramatiskt.