Sten som faller-den som skriker högst får mest

Ibland blir man bara less på livet, i all sin alldaglighet, eller snarare brist på förutsägbarhet.
Eller i en förutsägbarhet om skit som faller allt för ofta.

Folk som ljuger, såna som går bakvägar, skvallrar, tjattrar och krånglar, ger fan i alla andra. Bara för att de ska säkra upp för sig själva. " Den som skriker högst får mest." Demokratiska beslut som förbigås.

Feldiagnoser som ställs. En Osteopat och kiropraktor som skrattar åt neurologernas diagnoser. Där man blir beordrad träning som botemedel på en kropp som är slut och har kraschat. Mkt pga somligas felmedicinering. Något man får betala ur egen ficka för att fixa till.

Tjafs angående allt, såsom ultraljud av hjärtan av liten nioåring, som av princip vägras, av nån som inte kan uttala sköldkörtelprover  på ett vettigt sätt. Sköld..skölder...skal....

Tjat angående lärares oförmåga, där barn inte får vara sjuka, utan ska jobba igen på raster,
och sitta hemma och jobba under sjukdom. Även fast de ligger långt före alla andra.

Men till sist infinner sig inte ens ilskan, utan en märklig matthet tar över, som när man får en mattebok i näven, i samma veva som barnet hämtas från skolan mitt under en lektion, för vidare transport till akuten för koll av hjärtat. ? .

Även om det inte var jag som hämtade i det sista beskrivna fallet. Men reaktionen hade nog blitt den samma-vi delar väl utmattheten. Och förvåningen.

Jag vet. Jag låter deprimerad. Neg. Men är egentligen mest trött. Besviken. Var är medvinden? Vi får väl lov att komma igen här hemma. Men gå med hjälm och paraply under dagarna, med vetskapen om att småsten stadigt faller.

Vi får väl se när vi kan lägga paraplyjäveln åt sidan. Det känns som om det kommer att dröja.