Surr. Barnhjärtan. Sjukhus. Helt slut

Långt inlägg bevare mig väl.


Det är inte utan att man tycker att livet är hårt.

När man just börjat glädjas över att man mäktar med att gå med hundarna i skogen, och verkligen njuter av det. Ja då ska även den upplevelsen krånglas till.

På Pyrets födelsedag som firades i all enkelhet här hemma i Söndags, eftersom vuxenkalaset är först till helgen (hur ska jag orka det?).

Pyret hade bestämt att hon skulle ha rostat bröd med smör, varm choklad, presenter, och att vi inte skulle sjunga "ja må hon leva". Hon föreslog att vi skulle sätta på synthen istället. Finns en knapp med låtnummer så den lirar låten själv. " Happy Birthday" Sen skulle vi träda in med grejerna och oss själva till sängen.

Pyret lämnar inget åt slumpen.

Sen så var det mys på ordningen. Och lek. Jag fick ställa upp på lite docklek under nån timma.

Sen lunch, därefter utgång med hundarna. Vilket var det enda hon inte fick bestämma den dagen.

Vackert väder ute. Prickiga hundar som gladeligen sprang lösa med sina bjällerhalsband.

Dillen i koppel.

Men vid grillplatsen..inte värst långt hemifrån, så började Pyret klaga på trötthet och att hon ville gå hem och att hon behövde sätta sig nånstans.

Nu råkar det händelsevis vara så, att Pyret vid denna plats i princip alltid klagar och vill hem. Hon är inget föremål för kroppsansträngning hursomhelst.

Det blir lite som "várgen kommer, vargen kommer"...tills sist tror man inte på klagandet.

"Vi går lite till Pyret"

Varpå det gick hundra meter också började hennes hjärta att rusa.

Jaha. Försökte kolla pulsen där i kylan. Men den slog såpass fort att jag inte riktigt fick fatt på den.

Också ville vi hem förstås med henne.

Challe tog henne på axlarna och jag hundarna.

Efter ca tio minuter så gav det sig, och vi satte ner henne på en stor sten och jag kollade pulsen som då var helt normal. Så hon fick gå lite själv igen.

Challe tog över hundarna, men råkade tappa Dillens koppel i en tiondels sekund, vilket senila Dillen uppfattade och som drog iväg som skjuten ur en kanonkula.

De andra två prickiga som också hade koppel då, trasslade turligen in sig i ett träd, och Challe sprang efter Dillen allt vad han orkade. Jo han hann fatt honom vid hästahagarna.

HUND!!!! BAH. Han är tretton år och hoppar över trästammar breda diken och ränner som en jäkla tiger där i markerna. Helt planlöst.

                                                       "Galningen Dillen"

Så kom vi hem och Pyret var som vanligt igen. Pulskollning, blodtryckskollning, ansiktsstatus, allmäntillstånd.

Allt ok. Ingen het här inte. Vi är vana vid hjärtklappning.

Men jag kände att vi borde åka in, även om hon varit till läkare i veckan redan. Då hon hade ett blåsljud men ett normalt EKG. Vi fick ändå en remiss till Gripens barnläkarmottagning, trots att läkaren på VC inte trodde det var nån fara.

Men jag VET att när man plötsligt får hjärtrusning och blir påverkad, matt, blek och lite yr. Då är det ofta nåt vajs.

Hjärtklappning av oro byggs ofta upp på ett annat sätt. Och slutar sällan lika tvärt som den kommer, utan den hänger i ett lite längre tag mer eller mindre. Det är också typiskt med arytmier att de kommer o slutar hastigt om det är av sån art som jag haft. Så jag tyckte i min egenläkarskap att det var det som det lutade åt. Och det är oftast inget som ses på viloEKG. Ändå.

Challe och jag tittade på varandra. En helkväll på akuten där inte så mkt kommer att hända troligtvis. Också var det Pyrets födelsedag. Tystnad. Vi bakade kladdkaka istället och kollade på Ice Age som hon ville. I all enkelhet. Hon är bra Pyret för det behöver inte vara överflådigt eller så väldigt. Hon tyckte som helhet att dagen varit suverän.

Men visst fanns det oro i magen ang det där hjärtat. Men vi tog nåt sorts ickebeslut i att avvakta och ringa Gripen akut morgonen därpå. Så gör man troligtvis inte om man är normal, om man inte som jag skött hemsjukvård, vad gäller hjärtåkommor i ett antal år.

Måndag då. Ja, ja. Men på Gripen var den som skulle svara sjuk så ingen gick att nås. Numret det hänvisades till gick det heller inte att nå nån på. Så jag ringde 1177 och hon tyckte vi skulle till akuten och lovade faxa in att hon sagt vi skulle åka dit, den där jävla remissen till trots.

Challe som var i stan o kvickt hämtade Pyret for till Karlstad och fick sig en åthutning av sjuksköterskan, för att vi inte åkt in redan kvällen före. Jo. Man kände sig som en kass förälder. Men tacka vet jag sköterskor. De kan säga ifrån men sen gör de sitt jobb utan krusiduller. Och är bra med folk och barn.

Sen var det tjafs i en hel eftermiddag med läkarna. Om vad som skulle kollas. Fick mejla Challe om råd o diagnostik från 1177 bla. Man får jävulen vara läkare själv även på hemmaplan. Men de lyssnar ändå inte värst de där i vitrock för de vet de.

Jag vill bla  ha ett ultraljud på hjärtat. Inte för att jag tror att det är nåt fel hon har som man ser där, men för att kunna utesluta det allvarligaste, så hade det varit skönt. Och jag är ultraljudad säkert fem ggr. pga hjärtklappning. Men tydligen var det för att jag svimmat. Där ligger kvalgränsen.

Jag sa till Challe att han skulle parkera sig o vägra åka därifrån om ultraljud inte gjordes, men han fick åka till sist. Och jag talade med läkaren på telefon i en kvart, och det var nog inte hans bästa dag på jobbet. Stackars underläkare som får direktiv av överläkare på kardiologen.

Men nu är de så generösa att Pyret får en remiss till kardiologen, bla för att jag haft ett hjärta med extrautrustning i. "Så kan hon få gå med en bandspelare en dag." "Också vore det bra om ni hann in till sjukhuset när hon har hjärtklappning för registrering".

Jag var tvungen att skratta. Har jag inte hört den förut. En dag. Och hinna in när det hitintills slutat efter tio minuter. Löjl. Jag klargjorde vad jag ansåg om projektet, men vi får ta det med kardiologen då. Dom jävlarna.

Nä jag hoppas innerligt att den här hjärtrusningen berott på infektionen. Jag själv hade bra fart på hjärtat stundtals under förkylningen, så den kan ju ha påverkat.

Jag vill att hon ska kunna springa och leka, och vara barn. Och så vill jag inte hålla på och slåss igen för remisser och undersökningar som säger nåt av värde.

Pyret var askgrå i ansiktet när hon kom hem. Hade nästan svimmat vid blodprovstagningen nämlisch.

Hon sa att hon brydde sig inte om hjärtklappningen, utan det var sjukhusen hon var rädd för. Och de otrevliga överrraskningarna som alltid dök upp.

"Vad som helst kan ju hända".

Synd att man ska behöva inse det redan som nioåring.

Idag skulle hon ränna runt för allt vad tygen höll, sa hon innan hon gav sig iväg till skolan. Jag har ju velat att hon skulle ta det lugnt tills det där blåsljudet var borta iallafall. Och det är borta nu och herr doktor säger att full rörelse är ok.

Ja.

Jag orkar faktiskt inte mer känns det som.

Inte mina föräldrar heller.

Syrran som fick blodcancer när hon var 30, jag med skallskador, pisspsyke, kraschad kropp. Också Pyret med eskapader nu då.

" Tar det aldrig slut med sjukdomseländen, sa mamma i telefonen igår, som sämst klarar av när Pyret mår dåligt"

Men annars har vi varit så bortskämda med att Pyret alltid varit så frisk om man bortser ifrån segdragna virus då.

Men hon har väl aldrig ens käkat penicillin och inte varit till läkare innan det här året. Knappt inte iallafall.

Äh.

Man få la hänga i ett tag te.

Och jag tycker Pyret är modig jag. Har lärt henne hur man kan bryta en hjärtklappning osv.

" Ja jag gör som du har gjort mamma. Då går det bra."

Jovars.

Tänk om man vore på Gran Canaria och låg och jäste. Om man nu kunde jäsa förstås. På rygg.