Allt eller inget.

Jag vet inte om jag uttrycker mig slarvigt eller om jag är otydlig, med tanke på de kommentarer jag brukar få, när jag skriver just om barn och gränser. Det blir som att jag uppfattas vara för inga gränser alls. Tror jag. Jag tycker att man ska vara trevlig på kalas, men inte för att det är kalas, utan för att man överlag förhoppningsvis är trevlig mot andra. Både som barn och vuxen. Om nån håller tal så vill jag inte att Pyret ska avbryta den personen. Det tror jag inte att hon skulle göra heller. Och skulle hon det så hade jag sagt att hon får vänta med det viktiga hon har att säga. Pyret alltså.

Jag skulle dock aldrig säga till Pyret som mina föräldrar till mig "att nu sköter du dig". Varför skulle inte Pyret bete sig väl på kalas för? (Är det nån jag möjligen skulle vilja säga det till så är det Challe den spjuvern.) Pyret kan för det mesta vänta på sin tur, och blir hon uttråkad så lurar hon med sig nån vuxen i nåt annat rum och spelar spel, leker, pratar med. Pyret älskar kalas till skillnad från mig. Och hon går inte dit med trasiga kläder eller brunskitiga fötter. Dock är hon nödvändigtvis varken nyduschad, polerad, klädd i finaste finklänningen eller skrubbad för att duga. Hon bestämmer själv och ibland är det klänning och ibland jeans. Är det några man kan ha synpunkter på så är det snarare vuxna på kalas. Jag tycker det kan bli rätt skapliga diskussioner ibland....

Varför jag skrev förra texten, är för att vi för ofta har ett vuxenperspektiv tycker jag, och när man refererar till "förr" och tänker tillbaka på hur föräldrar uppfostrade sina barn då, och tycker att det var bättre. Nä. Det kan jag inte gå med på. Därmed är inte jag guds ängel. Jag har hojtat för högt till Pyret till ingen nytta, och hon hojtar här inne inte allt för sällan. Däremot höjde jag inte rösten åt henne när hon var liten och jag har aldrig ens kommit på tanken att vara hårdhänt mot henne. Precis som att jag aldrig skulle gå fram till nån vuxen och rycka, slita, klämma eller dra. Om man går så långt så tycker jag att man som vuxen får söka hjälp. För sitt barns skull och för att det faktiskt är olagligt det man gör.

Jag ser brister i min generations föräldrauppställning. Laget är väl inte komplett. Vi har blivit uppfostrade på så vis att vi har blivit för anpassningsbara, har svårt för att sätta gränser, vill känna att vi gör bra saker, gärna få beröm etc. Ränner runt med håven och vill vara så förbannat bra och duktiga. Det här gör säkerligen att vi sätter för få gränser, är för otydliga, vet inte riktigt hur vi ska göra för att det ska duga etc. Men det viktiga är att vi är på väg bort från våld, förtryck och att barn har ett sämre värde. Vi vuxna idag får försöka hitta vårt egna värde, och kunna säga ifrån till våra barn, vara obekväma, om än på ett respektfullt sätt.

Det är inte svart eller vitt för mig. Men jag har inte ägnat många promillesekunder till att tala om för Pyret hur hon ska vara, bete sig eller uppföra sig gentemot andra. Det sköter hon så bra själv. Möjligen att hon kunde säga ifrån lite mer gentemot kompisar. Sen är barn olika. Pyret är en betraktare av rang och rätt känslig, ett annat mer impulsivt och utagerande barn må man kanske vara mer aktiv med att styra upp. De flesta barn är ändå inte dummare än att om de själva bemöts med respekt i vardagen så levererar de respekt tillbaka.

Angående det här med gränser, så är jag inte själv klar över hur mkt gränser jag sätter. Jag räknar inte. Det är något som bara finns i vardagen. På ett sätt har väldigt mycket kretsat kring Pyret eftersom hon är enda barnet, syrran har inga barn, och kusinerna är äldre så deras barn är redan stora. Pyret är således julens höjdpunkt, kalasens höjdpunkt, en jäkla viktigt figur/filur i släkten. Hitintills verkar hon mest njuta av det. Sen är det så att Pyret är uppväxt i en flock av djur. Hästar ska skötas, hundar ska promeneras, mat ska ges, nån har sår som ska tvättas etc. Pyret var med och mockade redan en vecka ung i Januarikylan. Jag hade henne i en sele på magen. Lite senare i vagnen. Även om jag varit föräldraledig har jag haft tider att passa med utsläpp/ fodringar och annat. Challe har jobbat väldigt mkt halvårsvis, så jag har varit själv då med henne. En vardag hon fått hänga med i. Man kan tänka sig att det lite per automatik blir gränser i en sån vardag i stigande grad allt efter ålder. Det är klart att hennes behov ändå gått först. Man sätter ju inte en hungrig unge i vagnen för att man ska släppa ut hästarna...typ sex stycken som det var då...täcken, benlindor och allt som ska av och på. Men hon har fått hänga på bland stallfolk, bönder, djur, hovslagare, veterinärer och annat fuffens. Det gick friktionsfritt de första tre åren, därefter följde nåt år av stök och lek i vattenpölar med följdverkningar. Tänkte inte lyssna på säkerheten kring hästarna etc. Där fick man jobba lite, för säkerheten är inte förhandlingsbar. Inte heller kan jag lämna hästen jag håller i omedelbart för att hon åter blivit blöt. Det var drygt att få ihop ett tag. Men man har haft god hjälp av stallvänner.

Jag tycker att hon är skapligt tålmodig ändå och nu är hon ju tio år. Hon åkte med Challe till Dalarna i somras för att hämta hem den gode Fjant, som dock ville stanna kvar hos sin fyrbenta flickvän/flickvänner. Dryga tre timmar dit, se på lastning i en halv dag i ökenvärme och sen hem utan häst. Hon grät väl halva vägen hem för att hon saknade Fjant. När det var dags för nytt försök så hängde hon på igen. Och då gick det vägen och hästeländet kom hem. Hon är inte helt oäven tycker jag. Det är inte så lätt med djur för det är mycket krångel med grejer som händer, vilka man inte räknat med. Inte ens alltid lätt för en som är vuxen att hantera. En jäkla berg och dalbana.

Pyret är bra hursomhelst. Men det är knappast min förtjänst.