Det var bättre förr.

Du säger att det var bättre för. När barn visste att respektera vuxna. När de visste hur de skulle ta i hand. På den tiden då barn kunde föra sig.

Menar du när barnen satt vid sitt bord och fikade och inte vid vuxnas. Inte för att barnen hellre ville det, utan för att vuxna var värda lite mer. Det var deras samtalsämnen som dög, dina tankar, era tankar fick stanna vid barnens bord. Barnen delade drickan med exakthet emellan sig. Millimeter räknades och ingen åt mer än av en sort i taget. För all del, sju sorter på kalas.

När vi blev äldre fick vi vara med runt vuxnas bord. Med vita knästrumpor dragna upp till knäna, håret nytvättat och naglarna skurade så att skinnet var ömt. Helt och rent. Ordning och reda. "Nu sköter ni er" sa dom innan vi gick in. Lustigt att säga så till barn som visste att inte springa inomhus, tala väl, ta i hand, lyssna och svara trevligt. Jag var så trevlig att jag la bort hela spontana mig på de där kalasen. Det bad ingen mig om någonsin, men om man ska sköta sig, så måste man väl vara på ett visst sätt. På så sätt att tanterna nickade och log och mina föräldrar log tillbaka över de fina barn de hade. Så fick man spela piano för alla. Ont i magen om man spelade fel. Men farmor applåderade och tyckte allt var bra som alltid. Jag dög jämt. Tänk om hon sett på sina barn med samma ögon.

Du säger att det var mycket bättre förr. Dåtidens föräldrar var inte så veka, veliga och osäkra. De förstod att det här med barnuppfostran inte var nåt märkvärdigt. Lite hårda tag har du heller aldrig farit illa av säger du. Nån örfil, hårda händer i armen. Ingen som brydde sig om vad du sa eller tänkte. Vad gjorde det? Egentligen? Barn behöver ju lära sig.

Hade du tänkt likadant om en stor man tagit sin kvinna i armen, när hon inte lyssnade på honom. Om han skrikit åt henne och ryckt till. Klämt med stora händer om hennes arm. För att hon inte lyssnar. Tror du den kvinnan känner respekt mot sin man och tror du hon känner sig respekterad. Blev hon rädd? Gör det överhuvudtaget något? Vilket dålig jämförelse tänker du nu. En relation mellan man och kvinna ska vara jämlik medan vuxna måste få bestämma över sina barn. Jo, den vuxne har i en barnrelation ett mycket större ansvar för relationen samt att ta hand om och skydda sitt barn. Men är barnet mindre värd eller är relationen mindre viktig att bygga på respekt. Tänk 1.70 lång vuxen och ett barn på 1 meter. Betänk det när det skriks och stora händer knyts om. När det hotas? Gör det något?

Du säger att det var bättre förr när man inte ältade så mycket utan bara gjorde.  Idag läser föräldrar faktaböcker och är så rädda för barnets väl och ve och krånglar till allt i onödan. Det är inte heller bra att skydda barnet så mycket, för då bli det bortklemat och får svårt att klara sig. Livet är inte snällt, alla kommer inte att lyssna på det där barnet när det blir stort. Det får inte vara för perfekt.

Tänker du ibland på relationen till din man. Eller på relationen till din egen mamma eller dina vänner. Ältar du detta fram och tillbaka? Funderar på varför de agerar som de gör och om du kan göra något annorlunda? Det gör du troligen för att relationer är komplicerade och kräver ett visst ältande och bearbetande. Om du dessutom ska förvalta det allra bästa du har, så kan det vara värt att reflektera kring hur du gör det. Vilken förälder är mest vilsen? Den som ignorerar barnets tankar och rycker det i armen för att det ska lyssna, eller den som läser faktaböcker, diskuterar och funderar. Kanske har den som funderar en unge som löper loss på Mc Donalds. Men lyssnar barnet bättre om det är så att man måste rycka det i armen för att lösa situationen. Är man mer mogen och säker som vuxen om man löser relationer med våld?

Vilket liv är perfekt? Nämn ett barn som växt upp och bara fått se livets fina sidor. Man kan omhulda hur mycket som helst som förälder, men barnet kommer i alla fall möta sorg, skilsmässor, dödsfall, sjukdom, orättvisor, bli besviken i kamratrelationer. Som förälder kommer man dessutom att göra ett antal fel varje dag- hur ambitiös man än är. Risken för att någon skulle växa upp med en perfekt barndom är obefintlig. Däremot är en förutsättning att hantera sorg och motgång att man är i kontakt med sitt känsloliv och känner ett visst mått av trygghet. Få föräldrar mobbar sitt barn hemma, med utgångspunkt i att det behöver härdas, för att barnet på så vis ska klara av mobbing i skolan på ett bättre sätt, när det kommer utsättas för det. De flesta tänker på att ge trygghet och uppmuntran istället för att barnet ska stå starkt. Klokt.

Jag skulle vilja att du som är förälder i min generation i dag, stryker dig över kinden, för att du duger. Knästrumpetiden är borta och du får vara skitig och ful om du vill. Du behöver inte vara till lags jämt. Varken på jobbet eller hemma. Det går bra att ha skit i hörnen och säga nej till barnen ibland om de vill bli skjutsade. När du känner att du inte orkar. Det är okej att ha behov, som tex att vila. Även om man är förälder. Tiden är förbi då du skulle vara som alla andra. Vad det nu var. Du har rätt att sätta gränser runt om dig utifrån den person som du är. Du får lov att säga nej till både vuxna och barn. Det som var då var då, och det som är nu är nu.





Ovanstående är inte skrivet till någon särskild person även om jag valt att skriva Du. Det här är allmänna uppfattningar om barn/synen på barn och föräldraskap som jag reagerar på. Helt enkelt.