En kommentar på Astas inlägg då, som var svar på min fråga!!

Tack till dig Asta, för ett helt inlägg på min fråga!

Utifrån att min kommentar blev väl lång..... så valde jag att skriva här istället. Så att jag kunde skriva ännu mer! Det är intressant såna här diskussioner.

Min fråga var då:

"Jag har ju förstått det så att du i allmänhet brinner för att utjämna orättvisor, att vi ska ha en jämlik syn på människor/att vi ska vara lika mkt värda....men jag är nyfiken på vad det är som gör att du är extra intresserad...blir mer upprörd vad gäller invandrarfrågor/rasism än andra jämlikhetsfrågor i samhället. Ja bara nyfiken!/Kram Millan"

Det var intressant Asta, att veta att du själv växt upp i liknande områden. Segregerade områden. Sånt ger en annan förståelse och träffar djupare. Och kanske att man då lägger lite mer krydda i det hela, än i annat. Även om jag förstår hur du menar. Det är ju ren och skär galenskap, att ränna runt med järnrör, och uttala sig om människor som de gör. Det är inte klokt rent ut sagt. De spelar i en egen division Sverigedemokraterna. Det är vansinnigt. Det är svårt att beskriva med ord. De pratar dumheter. Det är så jävla dumt hela deras resonemang. Absolut.

Jag har egentligen ingen erfarenhet vad gäller att leva i fattigdom under uppväxten, eller att bo i segregerade eller invandratäta områden. Jag har växt upp i ett typiskt medelsvenssons kvarter. Vi bodde i lägenhet tills jag var åtta år sen flyttade vi till hus. Vi var de första som byggde nytt hus i ett område, som mest bestod av skog strax utanför stan. Området exploderade snabbt och det blev flera villakvarter med ungar överallt i ganska lika ålder. Vi spelade fotboll i stora lag och hade ishockeymatcher på dammen, som låg mitt emellan kvarteren. Ett område som var väldigt bra för barn.Vi var inte rika, men inte fattiga.

Pappa ställde upp helhjärtat vad gällde mitt fritidsintresse fotboll och blev fotbollstränare. Familjens semestrar utgick från mitt intresse. Så mkt har snurrat kring mig.

Jag (och min syster)  har inte fått allt vi velat men mer än tillräckligt.

Men det är klart. Jag ville ha en häst. Fast det får man anse som lite lyxvara som barn. Och jag löste det hela själv. Jobbade som tusan redan som 14 åring, och hästar har jag ju haft och hållit på med sen dess. Det är inte fel att få lära sig att ta ansvar och tjäna pengar själv. Det har aldrig varit synd om mig på det sättet. Jag har inte varit fattig, även om jag tack vare hästintresset fått vända på vartenda öre. Paradox.

När jag började på Socionomutbildningen, så märkte jag att jag skilde mig en hel del gentemot andra elever i klassen. De flesta hade växt upp ganska fattigt, i mindre bra områden och ofta känt sig stämplade. De hade en ilska gentemot klassamhället som jag inte då förstod innebörden i.

Jag hade ju bara haft det bra ja. På alla plan till och med. (Trodde jag då?)

Men jag lärde mig om klassamhället, dels via undervisning, men framförallt genom praktik på Socialförvaltningen i ett utsatt område. Väldigt invandrartätt och fullt av fattigdom. Mkt fattigt. Jag kommer fortfarande ihåg loftgångarna i det dåliga skicket, hålen i väggarna i lägenheterna. Madrasser på golvet. För att en del av människorna inte förstått, att man kan söka bidrag till säng och en del andra möbler.

Jag mötte vilsna människor, starka människor, människor med stark ångest. Människor som tyckte den svenska byråkratin var helt oöverskådlig. Människor som inte vågade lita till sin tur i kön. Att de inte behövde muta sig fram, tjata sig fram utan bara våga vänta på sin tid. Sin tid om det inte gällde rekvisitioner då=snabbare hantering.

Kontoret var som Fort knox. Dock. Tyvärr. Stängda, låsta dörrar. Dels pga svårigheten hos de hjälpsökande i att vänta. Mkt pga en händelse med en yxa strax innan jag började. Den hade skrämt personalen. Framförallt de i receptionen. Säkert av andra outtalade orsaker med.

Så såg det inte ut på de andra socialkontorens lokaler. Där var det öppet. Lärde jag mig senare.

Sen jobbade jag ju några år med barnfamiljer/missbrukare och såg mkt fattigdom där med. Eländen. Livsöden. Men där var inte personer med invandrarbakgrund överrepresenterade.

Så utöver jobbet, så vet jag inte hur det är att vara fattig. Jag och Challe levde förvisso på knappt inga pengar alls, under de år jag läste i gymnasiet och universitetet. Men jag räknar mig själv ändå inte som fattig då. Det var självvalt att flytta hemifrån så tidigt och att inte välja studielån. Förvisso inte självvalt att det inte fanns några riktiga jobb för Challe. Det var ett jäkla kämpande. Men vi var så unga då. Och det var under några år. Fem år förvisso. Hade det varit i tio år, så hade det blivit sanslöst jobbigt. Men fattig på riktigt. Nä.

Men efter att ha blivit sjuk, så riskerar jag förstås, att bli ganska fattig var tredje månad under en väldigt lång tid, eftersom det genomförs nya prövningar av Fk var tredje månad. Förstås. Något jag inte kan välja bort eller göra någonting åt. Och det färgar mig. Men det som färgar mig mer är synen på såna som mig. De som är sjuka. Vi som är friska innerst inne. Trots allt. Fuskare. Lögnare.

Vi som kanske ser friska ut- men är sjuka. Vi som är mindre värda. Inte pga hudfärg utan pga att vi inte jobbar. Sen kan man i det sammanhanget se, att det blir än värre då, att både vara sjuk och komma från ett annat land. Absolut.

Jag har haft det bra under min uppväxt rent ekonomiskt. Praktiskt. Men bakom väggarna har det varit en katastrof många gånger. Där hjälper inte alltid bra bostadsområden. De kanske till och med spär på det dåliga. När det inte finns några yttre tecken. När allt ser bra ut. Man har det ju bra. Trots allt.

För att knyta ihop det hela, så vill jag egentligen inte ställa utsatta grupper, emot varandra i samhället.

Eller säga vad som är värst.

Men Sverigedemokraterna, väcker mindre rädsla hos mig, än vad Moderaterna gör. Just för att de är så öppet genomdumma. För att det Moderaterna gör är osynligare. Och jag anser att Moderaterna bär stor skuld till Sverigedemokraternas frammarsch, genom att de ökat klyftorna i samhället.

För mig handlar det inte om, att tex Moderaterna har ett "annat sätt" att lösa problem på i samhället. Strategin bygger på en hemsk elitistisk ideologi. Jag tycker att de säger tyst detsamma om sjuka, som Sverigedemokraterna säger högt, om människor med invandrarbakgrund.

Men att just det "subtilare" gör ondare i mig, beror kanske på att jag växt upp som jag gjort, och att det som är subtilt och lite osynligt/inbäddat, är förenat med större skräck. Ja samt att jag är sjuk då, och är direkt utsatt för deras ideologiska tänkande.

/Kram!!

En konstnärssjäl

Pyrets lärare menade igår på utvecklingssamtalet, att Pyret nog kommer att bli författare när hon blir stor, utifrån hennes enorma fantasi.

Pyret var ju nöjd förstås eftersom hon vill bli konstnär. Måla, göra skulpturer och skriva.

Vad tycker mamman då tro?

Det är mitt barn, så jag tycker således att Pyret är fantastisk. Snäll, omtänksam, klurig och smart.

Men angåenden fantasin då.....

Jo. Den där fantasin som Pyret har, den lever vi med. Oftast är den bara en tillgång, men är hon i en jobbig utvecklingsperiod eller så...så kan det bära av. Mycket kan man tänka ut med en rörlig och känslig hjärna.

Jag försöker lära henne, det jag aldrig fått lära mig. Det är att stoppa tankar när det bär av. Bara snurrar på helt i onödan.

Fantasi berikar livet, men den kan också begränsa, om det går för långt åt rädslehållet.

Sen tänker jag på en sak, som en terapeut sa i teve för ett par år sen, som jobbade på psyk..någonstans i Sverige.

"Att idag får många problem som egentligen inte har så stora inre problem från början i egentligen. Men samhället har blivit så prestationsinriktat, att de mer känsliga, kreativa unga personerna får det svårt i den här typen av samhälle. Vi tar inte längre tillvara på vår tids konstnärer. Det finns inte riktigt plats för dom och de trivs inte i det höga tempo vi lever i"

(Fast vem trivs i dagens livstempo egentligen?)

Det känns väl också lite som så, att ju mer man reflekterar i det här samhället, ju svårare blir det. Till viss del. Det är ju svårt att inse att människan idag, allt mindre ses som människa, och alltmer som något i nåt slags produktionsled. Men det kan också vara bra att vara medveten, så att tillvaron blir mer begriplig, och att man för sig själv kan göra så bra val som möjligt.

Men angående Pyrets kreativitet och fantasi, så får jag lov att se den som en tillgång. Såsom hon gör. Livet är i princip aldrig tråkigt i hennes ögon, eftersom hon ofta har projekt på gång. Antingen gör hon figurer, pysslar, målar eller skriver. Eller så filosoferar hon stilla och gör ingenting. Och är glad och nöjd.

De där få stunderna när fantasin skenar, de får hon jobba med, och jag tycker det tar sig redan.

Sen får jag lov att ha tillit till, att hon klarar sig framöver med de medel hon har. Livet är inte lätt mot någon. Men inte heller bara svårt.

Bo på sjukvården

Pyret har varit så duttig för hon har tagit blodprov i armen idag.

" Mormor jag har brutit armen, för jag har ett stort bandage i armvecket"!

Nja.

Challe var med henne, fast uppstyrd med ett fullskrivet a4 papper om vad som skulle sägas. Bättre med en stum pappa med papper i hand, än en pratig mamma, som inte klarar av att se på när det sticks på andra.

Däremot är jag ju själv van vid att bli stucken kanske fem ggr på en dag. Tänk hur man resonerar.

Tja.

Pyret har ju varit mkt förkyld under ett tag ihop med lite oförklarliga blåmärken, så jag tyckte det behövde kollas upp ordentligt med ett redigt blodprov.

Jag brukar inte nojja ihop över Pyrets fysiska hälsa men nu gjorde jag det. Man må kolla upp det som oroar hursomhelst. Jag har ju ingen statistik över antalet blåmärken, men magkänslan säger mig att de är fler och ser lite annorlunda ut.

Sen anledningen till det kan ju vara så enkel som virus, men man kan ju inte famla i blindo eller bara tro om sånt.

Men:

Jag tycker kanske i allmänhet att jag bor på sjukhus, sitter i telefonväxlar, pratar med sjuksystrar, doktorer, sjukgymnaster och annat.

Ja och nu Pyret med då.

Som Challe säger..." Ring du för du är ju van med den där sjukvården."

Jo.

Och munlädret och skrivlädret är smörjt särskilt när det gäller Pyret.

Vi fick en remiss till öron, näsa, hals av läkaren. Inte för att halsmandlarna såg stora ut, men han tyckte de kunde kolla ner i svalget med nån grej.

Lycka till. Pyret är inte den stabila när vi kommer till sjukvårdsgöra. Fast hon fixar ju mer än vad hon faktiskt tror. När jag var i hennes ålder....och även 10+ så hade jag panisk sprutskräck. Jag kommer ihåg hur man satt på led i sjuksysters väntrum och väntade på sin tur att få spruta.

Nä det var det jävligaste.

Hellre sprang jag intervallpass, eller slet mig strött på "Idioten" på fotbollsträningarna.

Fast det sprängde i musklerna, fötterna dog och andhämtningen gick bärsärk och spyan låg nära.

Det vänjer man sig vid. Men det är ta me fan helt fel att få nåt isprutat in i kroppen.

Det är bakvänt det.

Men tack vare intervallträningen.....så har jag väl orkat gå på nu och tränat när det burit emot.

Jag blir verkligen väldigt besviken de dagar när jag blir svimfärdig och spysjuk efter ansträngning, men jag är ju inte rädd för det så att jag bangar nästa dag.

Sen har det gått mkt bättre efter besöket hos Osteopaten. Jag har ju inte legat som ett kolli ute i stallet efter mockning nåt mer efter det. Det var ju omöjligt att verka i den kroppställningen förstås.

Hjärnan har också hållit sig skapligt lugn, vilket också är ett måste tydligen för att kroppen ska fungera.

Men jag försöker ta en dag i taget och nuta av att det blivit bättre. Fast jag är egentligen mest förbannad på hur det har varit och att jag inte funkar ordentligt än.

Men nyligen kunde jag ju knappt gå....så....va fan.

Igår förutom sjukanbesöket, så handlade vi ju en sväng på Ica Maxi, och därefter mockning/stallgöra och jag var nada trött i kroppen efter det.

Idag har jag röjt runt i stallet och fixat klart, och nu ska jag ut och trampa i skogen med hundarna. Det gick bra sist att göra båda grejerna hursomhelst på samma dag....så det ska det nog göra nu med.

Wish med luck.

Alltid är det nåt

Jag har onekligen varit på underredskontroll.

Men ärligt talat bryr jag mig inte längre.

Efter att ha fått barn och folk kollat upp i det allra heligaste med ficklampa så ger man fan i det.

Men jag brukar som vanligt inför sjukanbesök tvaga mig, raka benen och annat samt ha hela strumpor. Men det fick bli herrstrumpor idag som man drunknade i.

Ja. Den prion har jag oftast även när hälsoläget är akut. Smart.

Hursomhelst.

Jag har ju haft hormonproblem de senaste två månaderna och underrredet har varit ur fas. Klockan har hängt upp sig och Gud har gett fan i befruktningsordningen.

Men jag har liksom haft lite annat att tänka på ju. Såsom Satan till exempel.

Fast nog var nåt fel.

Tydligen hade jag en polypjävel som störde vilket kunde ge problem.

Den knipsade de bort också sänds den till analys. Men i 90 procent av fallen så är de godartade såna där.

Alltid är det nåt.

Pyret ska på kontroll på sjukan imorrn, och ska få lämna diverse prov på min begäran.

Hon har ju haft så mkt infektioner och annat. Så åtminstone för att jag ska bli lugn så får det kollas upp ordentligt.

Men om jag nu får som jag vill, så blir det blodprov taget i armvecket, och Pyret är fruktansvärt spruträdd. Vet inte om jag ska med. Ibland funkar det bättre med bara Challe, för hon blir blödigare så fort jag är med, av nån anledning.

Good luck. Hursomhelst.

Har införskaffat Emblaplåster, men nu sa nån jäkel att blodådrorna drar ihop sig då.

Moment 22.

Jag vill ju också ha bort halsmandlarna på Pyret, så hon ev kan få luft igen. Och slutar snarka. Och börjar andas igen på nätter. Andningsuppehåll är ju inget man ska vandra runt med.

Jag har skrivit en remiss själv som jag ligger på, och den kommer hivas iväg om läkare inte skriver nån. Jag vet såpass numer att läkare går inte att lita på. Man får i hög grad vara med att diagnosticera och älta sig fram på ett lagom avancerat sätt. Tycker man för mkt för tydligt eller aggressivt då blir det helt tillstängt.

Och är det stängt så är det stängt.

Sen utvecklingssamtal efter denna prövning då.

Challe tyckte jag skulle stanna hemma och vila. Ja vi har ju redan fått hem alla skriftliga omdömen på papper, och hon har redan klarat kunskapsmålen för årskurs tre. Hon går ju i tvåan så den här årskursen har hon ju fixat bra då, fast det är en termin kvar. Och med tanke på att hon varit sjuk då.

Pyret är smart. Men det visste jag ju redan för det är ju mitt barn....mohahahahahaha....

Nämen sen kanske jag känner att vi inte är helt synkade jag och läraren. Pyret tycker att hon ofta är arg och grinig, men kan också vara bra. Jag har bara telefonpratat och vi personmatchar inte varandra. Men det är säkert inget (större) fel på henne. Hon är ambitiös, klassen funkar, barnen är goa mot varandra och det är arbetsro.

Jag har synpunkter på alla förhör, men har också förstått, att de enligt Björklöjls regler är ålagda att göra en massa diagnostiska prov osv.

Jag tror det är bra om jag ligger lågt och låter smilfink Challe sköta snacket. Jag kommer bara inte kunna hålla mig för att ställa obekväma frågor, och det kanske inte är bra för Pyret. Sånt kanske man också kan ta på föräldramöten.

Jag och Pyret skickade iallafall sist med en kommentar om att läsläxan/läroboken är så trist. "Kan hon få nåt spännande att läsa istället?"( ------Bajsbok....skrev jag också och Pyret vred sig av skratt...ja det suddade jag bort naturligtvis. Man är ju så mogen.)

Läraren skulle tänka på saken skrev hon.

Så jag har en regelbunden kontakt med lärarna via läxorna, eftersom man som förälder alltid ska kommentera dem......och ofta får man nån kommentar tebaks då.

Jag skriver samma ungefär varje gång.......Första ggr vägrade jag skriva nåt för jag vill inte ge Pyret omdömen men det var inte alls ok, ja, ja...nu skriver jag att hon läser bra och svarar bra på läsförståelsefrågorna. Varje gång samma sak.

Man får väl rätta in sig i leden.

Pyret gillar ju iallafall läget och är jätteomtyckt av hjälplärarna och Pyret gillar dem med. " De säger till på ett lugnare och snällare sätt"

Den ena hjälpläraren var vansinnigt avundsjuk på min mamma, som hade Pyret som barnbarn. Hon tyckte Pyret var den allra snällaste och goaste ungen. Att hon var alldeles underbar!

Jo. Snäll är hon och nä hon är ju ingen mobbare precis.......hahhaha.....

Nätshopping

Jodå humöret har varit bättre idag, även om förmiddagen gick i depressionens anda.

Jag hade ett snack med mig själv, nån annan på telefon, och sen beslutade jag mig för att nätshoppa julklappar.

Tog ett tag men nu är Pyrets klappar klara.

Challe han vill ju tydligen ha slalompjäxor han...när han nu har tänkt att  åka...men jag har väl inget att sätta emot de där dyra dojjorna med tanke på hästarna då. Vilket han påpekar.

Särskilt inte nu när jag vill ha ett uppvärmt vattenkar till hästarna så de har ljummet vatten att dricka på dagarna/nätterna.

Kan ju underlätta när man har modell lösdrift. Slippa vara upp sent inpå nattatimmen för att hälla i det sista av varmvatten så det ska dröja innan det fryser,

Näej.'

Det får väl bli min julklapp det.

Sen har jag kollat lite på hjälmar med. Jag har ju en tämligen ny lättviktshjälm med bra ventilation i....sitter som ett smäck. Så det var egentligen så att jag letade åt Pyret, som jag kom fram till redan hade en passande hjälm.

Det har gjorts hjälmar ihop med karolinska som ska efterlikna hjärnans förmåga att ta upp stötar vid baluns. Särskilt om man får en smäll i huvet snett eller ifrån sidan. Alltså hur ofta ramlar man rakt ner.

De är dyra. 2000 spänn. Och hur mkt bättre är de egentligen? På riktigt? De är ganska tunga med i jmf med den hjälm jag har nu.

Men just nu rider jag ju inte förvisso ens...men det räcker ibland med hanteringen då hjälm behövs...

Sen då..

"Ska man rida med den sköna eller den tunga"?

Ja jag vet ju vad jag hade sagt till Pyret om hon red ordentligt och på riktigt.

Rid mindre bekvämt men säkert.

Men jag som redan har pajat hjärnan en gång för mkt tänker väl mer så här......det ska vara trivsamt att rida....typ.

Nä nu ska väl hundarna ha mat, hästarna och Pyrets läxa ska kollas. Det handlade om fritidsaktiviteter idag. Hoppas det inte omfattade oss föräldrar som det gjort tidigare.

Svaren brukar bli lite pinsamma då.

Är på ett jävla humör

Ja jag vet inte, men jag har ett jävla humör just nu.

Har lust att skrika rätt ut när nån beter sig illa.

Eller när nåt går sönder- och sönder går det.

Vill skrika sådär helt utan eftertanke. Eller hyfs. Utan sans.

Stampa som Kalla Anka eller sparka på skåp som Gordon Ramsey.

Inte bra.

Fast det är inte bra att folk beter sig illa heller.

Inte när saker sviker heller. Jag har inte råd att bara köpa nytt. Tid att laga, mental eller fysisk styrka att knåpa ihop grejer, till nåt sorts ursprungsfungerande skick, ståendes i tjock lera i nåt sorts bältessvart balansprov.

Normalt sett skulle man nog kunna stå i timmar på plankan där i Robinsson och veva, för att man är så van vid att stå och balansera och knepa och knåpa på de mest jävliga ställen. I skitväder. Eller bland broms. Just nu mörker, regn och blåst.

Men nu har jag ju problääm med balansen så det tär på en såna däringa övningar.

Så no plankövningar just nu. Vi kör hållfasthet i ben i djup lera istället.

Less.

Jag är less på folk. På några iallafall.

Fast igår kände jag mig ensam och ingen att umgås med.

Men jag var visst inte ensam.

Och det var fel det med.

Tycker att somliga bryr sig för lite, somliga för mycket.

En del är griniga och andra bara lama.

Det är väl bara att inse att man inte är på humör helt enkelt.

Inte alls på humör.

Jag är trött på människan som sådan.

Det är inte många som har förmåga att säga rätta sakerna.

Näääej.

Jag är knäpp. Tolkar snålt. Tjurigt. Tror mig veta vad andra tänker.
--------------------------------------------------------------------------------------------

Så tills det vänder så ska jag vila, för jag tror jag är alldeles för trött, och därav den korta stubinen.

Men folk kan väl också tänka sig för eventuellt. Åtminstone lite.

Nu ska jag hiva i mig en kaffekopp och strunta i folk och gå ut till Fjanten med mamma.

Det blir nog bättre.

Trots Fjants eskapader, så blir jag inte så arg i det fallet, utan har mer tålamod.

Han vill ju inget illa. Inget är elakt uttänkt eller utstuderat.

Han har goa näsborrar, en liten gullig mule och brun ullig päls.

Ingen som tjatar om en massa jöns.

Fjant han är bara vild, galen och alldeles underbar.

Carpe Diem

Med anledning av en annan kär bloggares inlägg, så valde jag att börja mitt blogginlägg för dagen, så här.

"Carpe Diem", "Fånga Dagen" . ( Ni som använder er av dessa uttryck och de har en bra innebörd för er....skit i vad jag säger)

"Carpem Diem." God tanke i sig kanske, men jag tänker annorlunda.

Jag brukar tänka att om man måste "fånga dagen" så är man illa ute. Är man här och nu så finns den där per automatik.

Sen klarar jag inte riktigt av klämkäckheten i det uttrycket. Särskilt inte när man sliter för att ta sig igenom dagen, utan att ha grävt tusen gropar med hjälp av tänderna, av ren och skär frustration i gräsmattan på gårn.

Det andas prestation i hela den där frasen tycker jag.

Måste man fånga dagen när man redan har fullt upp?

Full av allt. Alla intryck. Bra eller/och dåliga.

Kan man inte bara få vara ifred?

Från saker man ska göra som somliga dagar är ouppnåeliga.

Kanske man upplever det någon dag i veckan.

Vackra färger, skimrande stenar, och ståtliga högväxande träd.

Kanske kan man inte njuta hela dagen. Men nån gång. Det kanske kan få räcka i prestationssamhället.

Man ska ju ha sex med och njuta kors och tvärs. Njuta. Så mkt att man kan få dåligt samvete när man inte har lust i perioder.

"Fånga sexet".

Är det nästa slogan.

Jag hukar mig inför tanken.

Jag stod ute i stallet igår. Stirrade på leran och snackade högt för mig själv.

Uttnyttja den här dagen nu när du mår så bra i kroppen som du gör!

Mår så mkt bättre än på länge.

Men vad händer då?

Jag kunde inte annat än förvånas över djupet i leran, allt grus som skulle behövas, gödslet som snart borde köras bort och vattentunnan i stallet som behöver fyllas på ideligen.

Så tänkte jag att jag skulle förmå mig att uppskatta hästarna mer. På ett annat sätt.

Men jag gillar inte att mocka. Kände ingen ro igår,  utan huvet gick som en trumvirvel var gång. Likt var gång jag dammsuger. Måsten som är tråkiga.

Men jag älskar ju mina hästar. Lukten, andetagen, näsborrarna, kliandet, klappandet, diskussionerna, dispyterna, ridturerna. Lukten av läder. Hästtramp.

Det ger mig ro.

Men inte alltid.

När jag slutade tänka igår där i stallet så småningom. På allt som jag borde uppskatta och fånga.

Då blev jag nöjd och lugn. För en stund.

För kraven på att fånga, hämta, jaga- det tar knäcken på mig.

Jag blir bara less.

Men så går det inte heller att helt omvända en Ior.

Grundstämningen finns och den är jag, men nog kan jag uppskatta livet väldigt stundtals.

----------------------------------------------------------------------




Nu hör det till saken att just här fick jag avbryta inlägget, pga en viss hästFjant, som lyckats hoppa över häststaketet 1.20 m högt. Typ stillastående. Underlag lera. Ut i pyjamas och storstövlan för att få tag på hästen bredvid otäck väg.

Carpe Diem my Lord.

Nervig men bestämd

Den här dagen är skev och sned men jag ids fan inte förklara varför.

Ja jag kan väl nämna såpass att psyket är finurligt.

Kommer ihåg saker vid dess exakta tipunkt, trots att det är länge sen.

Men det vill till att komma på sambanden, innan man går under jord och äter sig igenom tio tjocka plank, bara för att man blivit mer än lovligt galen.

Det är lättare att leva galen om man förstår varför man löpt amok.

Kanske man kan hitta hem igen.

Nog om det som jag inte skulle prata om.

Nu har jag smällt i mig en Coca cola, fem tomteskum och en apelsin.

Ja jag vet.

Det enda vettiga jag har gjort idag, är att lämna in bud på mark, som vi vill köpa för att ha ridbana och hästhage på.

Var tvungen att motivera mig, men jag är väl rätt övertygad om att några andra får det hela.

Tuvär.

Men man kan inte ge sig utan att ha försökt iallafall.

Livsmotto.

Jamen mockat och fodrat hästar har jag ju också gjort. Det måste väl räknas som nåt vettigt.

Nä.

Jävligt ovettigt egentligen. Vem vill när det kommer till kritan hålla på och baxa skit.

Nu står valet och kvalet mellan att gå ut med hundarna eller terrorisera Fjant.

Han är rätt kul att härja med. Man får svar på tal också inser man att grundpsyket man har, består av järnmurad stålbalk i tremeterstjock vägg, i jmf med hans i papp.

Nä nu var jag elak.

Fjant är bestämd med och det är lite därför han blir extra besvärlig när han blir rädd.....för han tänker minsann inte vara med om en del grejer han inte......

Det tror jag han har fått från stoet. Lycka till. Nervig men bestämd. HA!

Tack och sladdrig, brinnande kropp

Pyret tackar så mycket för era kommentarer från igår, även om det egentligen inte var så viktigt tydligen, eftersom hon bara har kul när hon skriver.

Ja. Det viktigaste är ju att ha kul.

Jo.

Hon menar också på att hon inte bryr sig värst mkt om vad fröken tycker heller, så länge hon får en stjärna på sina läxor. Får hon inte det så kommer hon bli förbannad.

Okej.

Sen då....Jo man har ju ojat sig över diverse skriftliga matteförhör i skolan. Hon går ju bara i tvåan trots allt Pyret. Men så kommer hon hem efter senaste skrivläxan.

"De flesta skrev bara att de tyckte skolan var bra på frågan. Inget mer mamma. Men du tyckte jag skulle skriva och förklara vad som var bra och dåligt. Det blev två sidor istället för en mening det!"

Nu är då frågan. Ligger kraven högst från hemmet eller från skolans håll? Äh. Det är skillnad på kunskapsförkovring/tänkande och förhör

Nog om detta.

Jag klarar inte av Malou i teve.

Inte ens när hon intervjuar Åkesson för Sd utan att lyssna.

Det blir liksom inget bra.

Låt folk prata. Även de som man vill sätta åt. Ju mer folk pratar desto oftare försäger de sig och visar vilka de är på riktigt.

Men det är synd med Malou på ett i övrigt bra innehåll i programmet.

Har de inget annat spöke än henne att ställa ut i teverutan?

Nu går det ju inte att se det där programmet med allt hobbypsykologiserande och avbrytande mitt i folks berättelser.

Det krävs en viss kompetens att förmå sig avbryta folk, just när det börjar framkomma nåt bra och spännande, bara för att hon vill vinkla så hon får de svar som hon vill.

Varför pratar man om nån som Malou då, som man inte mäktar med.

Jo kanske för att man inte orkar med en kropp som värker, bränner och svider.

Vaknade igår natt av att det modell brann i hela kroppen, med fördel för väntersidan som varit avkopplad i två månader.

Det är då också lysande med mardrömmar i det där, och en sömntablett som man får hallucinationer av, om man råkar vakna trots den.

Hade jag orkat vaknat ordentligt, så hade jag satt på mig tvångströjan och tagit den vita bussen in till de smala vita korridorerna.

Fast de har väl dragit in bussarna antar jag.

Telefonerna med.

Vetja om de jourhavande prästerna är kvar?

Gud eller inte Gud. Satan eller jävulen. Vem styr den här jorden?

Risken är väl överhängande att vi blitt oense jag och prästen om det hela.

Slutsats.

1. Undvik sömntabletter. Men sov ändå.

2. Tillåt inte en sida av kroppen vara avstängd i flera månader. Det händer saker med nerver och muskler.

Men jag anlitade Challe igår eftermiddag för massage, när kroppen fortfarande stod i lågor. Tydligen är vänstersidan nu stenhård. Innan Osteopatbesöket var den slapp och livlös. Men den reagerar kanske nu på blodflödet och ansträngning eftersom den vilat helt ett tag.

Ja, ja.

Sen får man ju höra ett och annat nåt från träningsfascisten Challe. Han är ju 42 år men ser likadan ut som när han var trettio i kroppen. Stenhård och fettprocent liten. Äter ta mig fan jämt. Men så tränar han med.

"Du har två grejer här längst ner på ryggen som inte behövde vara här. För att inte tala om tyngdlagen fram. Jävlar vad otränad du blivit. Inte konstigt att du har ont. Du får börja träna ordentligt."

Det är märkligt att han överlevde de där kommentarerna.

"Ursäkta men nyligen kunde jag knappt gå. Ska jag hiva vikter nu och ligga i löpspåret eller? Kanske lägga om taket på huset själv och bygga ett nytt stall på en vecka. Grusa upp hela gårn för hand. Nåt mer?"

Äh.

Det är högt till tak här. Och jag vet att han gillar mig hursomhelst den jäkeln. Till och med när jag såg ut som ringaren av Notre dam här för en vecka, sen så var han ju intresserad. Även när jag i somras vägde tio kg mer.

Men man måste ju ändå säga sitt när han klagar. Även om han är vältränad så är han ju som en cylinder i formen. Rak i överkroppen när det är snyggt med V-form.

Det tyckte jag att han kunde jobba på.

Men han påstår att det bara blir sex en gång om året iallafall. ?.

Problem tydligen.

Men som av en händelse plockade jag ihop lite kort som var gamla, där det råkade vara en bild på mig själv när jag låg och solade.

Typ tio år sen.

Jodå bröst som inte hängde och en slimmad kroppsform.

"Men har jag sett ut sådär, jag som aldrig tyckt att jag sett vettig ut ens."

Tänk att man inte ens förmår uppskatta sig själv när det finns läge för det. Nu har kroppsspåret nämligen gått. Man får väl nöja sig med att glo på kort nån gång varannat år, för att påminna sig om att jo " saker och ting har inte alltid hängt eller slängt."

Sen undrar jag väl lite över varför bilderna under den där Turkietresan till stor del bestod av mig fotad i bikini.

Challe han är väl inte riktigt hundra han.

Karlar.

Pyrets lilla spökhistoria då!

Över till Pyret!


Jag lovade ju Pyret att hon skulle få låna den här bloggen för en dag, med sin korta spökhistoria, som hon nu tydligen justerat upp. Lite mindre av det goda och det kanske var lika bra det.

Pyret var heller inte mer oäven, än att hon stolpade in till fröken med den där historian i Måndags, och läste upp den för alla i klassen. Hon blygast. Samma tös som inte vågade vara själv på skolan förra Måndagen. Ni som läst bloggen vet hur det var då.

Ja. Ni får väl tänka på när ni läser, att det är en liten åttåring som skrivit den helt själv. De håller ju mest på att lära sig skriva hela meningar för närvarande.

Damdididamdam!!!!!!




En spökhistoria skriven av Pyret.



Den svarta skuggan!


Det var en gång en skugga som var kolsvart.

Den gillar att skrämma folk.

Den gillar att skrämma en tjej som heter Sara.

Hon är tio år.

En dag ska skuggan gå hem till Sara.

Sara leker inne.

Nu smyger skuggan in i Saras hus.

Sara ser skuggan.

Hon blir rädd.

Hon springer ur huset.

Hon springer till skogen.

Skuggan följer efter Sara.

Nu ser Sara skuggan.

Nu hämtar Sara en yxa.

Hon springer tillbaka till skogen med yxan.

Skuggan är kvar i skogen.

Hon tar yxan över skuggan och dödar skuggan.

Nu är skuggan död.

Nu kommer Sara aldrig bli rädd mer.

Eller?

Det vet man i framtiden.


/Pyret 2012, åtta år gammal eller ung.

"Pyret med pricksyskon. Trudelutt med suddig nos som vanligt. Det är omöjligt att vara stilla vid korttagning. Tydligen."

Terapi

Ja jag vaknade och var rastlös i morse.

Jag anade oråd direkt.

De senaste månaderna har man lärt sig att allt kan hända.

Låg på helspänn i fem minuter och undrade om satan satt på fönsterbläcket och hånade mig.

Men nä.

Bara de två gamla blommorna som endast sporadiskt får vatten, trots högarna av vattenglas som jag samlar på mig i sovrummet, stod där och glodde.

De gamla vanliga solblekta lila gardinerna.

Fjants fötter förvisso som trummade nedanför fönstret.

Det är ovanligt. Han brukar sällan springa numer när de går på lösdrift.

Men ändå.

Nä en märklig förmiddag.

Kände mig skapligt energisk och led brist på social kontakt.

Trots utflykten igår till grannstan, Maxbesök och fikat hos mamma och lite annat.

Ja Maxbesöket igår ska vi väl inte tala om kanske. Kastade i mig salladen på nolltid och satt och lusläste reklamskylten utanför, för att inte helt försvinna in i en annan värld, och drypa omkull.

Instabilt värre.

Jag sa ingenting under tiden vi åt, vilket Challe kommenterade i efterhand.

" Du sa ingenting du heller."

"Nä vi åt ju," blev Challesvaret.

Karlar.

Men om vi återgår till den här dagen då så.......pratade i telefon halva dagen om allt och ingenting.

Funderade därefter va fan det är som är fel.

Hur kan jag vara lite pigg, fast jag känslomässigt/mentalt känner mig skör, vill helt plötsligt träffa folk varje dag, och springa runt med djuren. Hur kan jag ens känna mig skaplig efter maratonloppet jag kört i nån månads tid?

Nu funkar ju inte springandet sådär värst bra men ändå.

Det vill till att fundera kring allt.

Men eftersom jag lessnade på att käka tomteskum och fundera, så gick ut och kastade boll med Trudelutten på gården. Hon hade definitivt lessnat på mig, för hon hade suttit och dragit mig med sina tänder i mitt hår, när jag pratade i telefon en bra stund

Ideér.

Man får inte vara oäven att säga ifrån inte här inne om man vill ha ett eget liv.

Ja, ja. Därefter fick jag ägna mig åt Fjanten som höll på att via hundgrinden ta sig in på gården.

Får göra en stabilare variant, annars står han snart på trappan.

Fick stimulera hästen och mig litegrann. Borstning, tvagning och hovvård. Därefter fick han en resårtäckesgjord fastspänd på sig. Hade bara tänkt lägga den på ryggen och dra den lite under magen, men det gick så bra att det funkade att knäppa den.

Jag har nu vunnit massor av tid, för just den här övningen trodde jag skulle ta ungefär tre månader, att genomföra så jag ligger på plus.

Det finns många plus förvisso med Fjanten överlag.

Känslomässigt med för jag måste vara så lugn när jag är med Fjanten. Han har ju nerverna utanpå och ju oroligare han blir desto lugnare och mer fokuserad blir jag. Han är alltså den bästa medicinen för mig just nu.

Tur att han är till hjälp för dyr är han att ha. HA! Här gills inga landstingets högkostnadskort inte.

Efter att ha stått i stallet under ett bra tag då, så kände jag mig vettig och klar, och utan en massa märkligt tänkande.

Äh. Då kan väl hälsotillståndet inte helt vara på tok.

Nämen vetja vad man ska göra nu då?

Käka skumtomtar och fundera på hur mkt pengar, som behöver läggas undan till Pyrets kommande terapikostnader i vuxen ålder.

Jag tror vi får sälja hus med tak och allt.

Hahahahahaha!!!!!!!!

"Nä jag hör och ser att du inte mår bra"

Nä. Vem är normal egentligen? Troligtvis ingen.

Om man nu ska ta vid efter mitt förra inlägg.

Men det pratas ju så mkt om, vad som är normalt och inte normalt, när man har kontakt med sjukvården.

Som jag har fått höra de gånger jag når fram. Får komma in. Det skiftar ju, med vilken person, man pratar med.

För ett tag sen, så hade jag hjärtklappningsproblem och bröstsmärta, när jag ansträngde mig. Ringde till sjukvårdsrådgivningen när det inte ens gav sig efter längre vila, och de sa att jag skulle ringa ambulans. Det var inte normalt att reagera så på ansträngning.

Jag skippade ambulansen och valde att åka in med Challe. Väl vid akutintaget, så blev jag näpperligen insläppt av den luttrade receptionisten.

"Hjärtklappning kan man ju ha ibland. Det är helt normalt."

Normalt.

Inte vad som är frisk eller inte friskt.

Nu har jag haft en extraslinga i hjärtat tidigare, och det ansågs dock av recpetionisten som onormalt, vilket gjorde att jag fick tillträde, trots att tidpunkten på dygnet, var högst onormal för att söka hjälp på.

Så blir man undersökt.

"Hjärtats EKG ser ansträngt ut. Det ser inte normalt ut."

"Det är inte heller normalt att ha en vänstersida som är svagare. Det är något som inte stämmer."

Märkligt för den svaga vänstersidan har jag inte märkt av. Den har känts normal.

"Den är inte normal."

Oj. Är man kanske rent av sjuk, tänkte jag?

När man gjort hundra tester, och inget framkommit av värde, så är man definitivt onormal.

Trots att man är frisk.

"Hjärtats slag ser onormala ut, men fungerar ändå normalt trots allt."

Men okej. Jag är normal. Känner mig normal i hjärtat.

"Men vänstersidan din hänger onormalt, trots att allt ser normalt ut".

Jag vet. Har märkt det nu. Att musklerna är svaga, balansen är skev, orken är svag.

Känner mig inte frisk.

Icke fungerande fast frisk.

Man är frisk fast hjärnan fungerar inte normalt.

Får man höra.

Jag får berättat för mig, att jag måste säga till hjärnan, i varje rörelse hur den ska tänka. Så ska allt bli normalt igen.

Träna, träna och anstränga sig.

Så kommer man hem från sjukhuset. Men inget funkar. Spyr och svimmar under den där träningen, som ska vara normal.

Träna när man går omkring som Ringaren av Notre Dam, med inslag av andra skelettaktiga snedheter. Nervtrådar som är korsade av muskler, som krampaktigt tvinnats som ett elektriskt garnnystan runt kroppen.

Lutande tornet i Pisa, som ska försöka sig på en förflyttning.

Nä.

Men det man själv tycker verkar onormalt är då normalt.

"Få se här, hela ryggen och nacken ser helt rak ut. Det ser helt normalt ut", säger sjukgymnasten som läst i hundra år på universitetet.

Men eftersom man känner sig jävligt onormal och allt är omöjligt, så tar man annan hjälp av en yrkesperson, som i den ordinarie sjukvårdens ögon anses onormal.

Ingår inte i sjukförsäkringens omfattning av högkostnadskort. Trots att hon i grunden är sjukgymnast, arbetat länge på sjukhus, och läst sex år till utöver det. Plus praktik.

Det är riktigt onormalt det.

Någon med helhetssyn, när det ska vara antingen eller.

Nä. Hu vale.

Så har man en normal kropp, bäcken, rygg och nacke som man med skam kommer dit med och visar upp.

Tystnad. (onormalt?)

"Det här törs jag nog säga var det värsta och jävligaste jag någonsin sett. Förstår att du känner dig och mår som du gör. "

Jävligaste. Värsta. Jävligaste.

Jag känner på dom orden.

Det var ju onormalt att uttrycka sig så, om man arbetar med sjuka människor.

Fast där slapp man iallafall orden normal eller onormal.

Tror faktiskt jag ska hålla mig till sjukvårdspersonal, som anses vara onormal.

För här var det nån som förstod att jag inte mår bra.

Normal eller ball?

Vad är normalt.

Gränsvärdet?

Skriker man tillräckligt högt. För lågt. Eller ligger man på överljud.

Hur är farten?

Är man slö, uppdriven eller bara avslagen.

Är man galen?

Om man tänker fort, eller långsamt istället för lagom.

Vem är lagom?

Ett ord, en klump eller resultat av för mkt glys i naveln?

Är man lagom.

Tillräckligt full, inte tom, eller överfull.

Vilka är dragen?

Introvert, utåtriktad eller bara vanlig.

Vanlig vad är det.

Det som är nytt, gammalt eller bara snyggt.

Medelvärde.

Är det ett, två eller tre?

Hur slår hjärtat?

Av bara farten, hackigt eller rytmiskt.

Benen hur går de?

Haltandes, hastigt eller taktmässigt.

Huden?

Kall, varm eller ljummen.

Vad är normalt.

Om man nu är en brokig skara av allt.

Där man ofta ligger i ytterkant.

Långt ifrån ljummen.

Kall eller varm.

Hur är man då?

Normal, onormal eller bara ball?

Idiotfamiljen

Det började sjungas "Ja må hon leva" av Challe imorse.

Inga ljus men frukost på sängen.

Men ingen fyllde år.

Det var bara en övning.

Som i det militära.

Utan att skjuta förbi utsatt mål ändå.

Pyret hinkade Läkerol pga ännu en vända förkylning.

Jag åmade mig i skräck för kommande sjukperiod, skrik och skrän.

Fem minuter senare gapar hon över en läxa, hon gjort i första klass, som blitt fel. Pga av mina felaktiga instruktioner.

Det kostade Pyret en stjärna i boken i läxboken. ? . Sen när började hon bry sig om dom. Numer skriver hon ju mest spökhistorier. Skrivläxan görs i förbifarten. 

Dårhus.

Sen gick packet ut. Trånga luftvägar behöver rensas i ren skogsluft.

Min kropp behövde prövas.

Tre hundar och tre människor- det gick i allafall jämt upp.

Nåt som stämmer.

Ett hundbyte efter vägen. Den med svag sida fick ta yrvädret Trudelutten, medan Pyret bytte upp sig till Dillen. Han går en mil om dan inomhus och letar mat, så han är den enda som är lugn vid promenader. (Senildrag- han är 12 och ett halvt år).

Min kropp tuggade på bra utan kugghjulsinslag, gamnacke eller slagsida.

Pyret beklagade sig HÖGT över mindre vattendiken för att hon inte ville bli blöt.

Hon var tyst i en minut, tills hon fick nåt i foten. Då skrek hon. Igen.

Nu var den med lam kropp trött på skrik och ojande, så hon sa gå. Gå!!!!! Det är nog inget som dödar hursomhelst. (Bit ihop för fan unge och gå för i helvetes fan=sa jag aldrig högt)

Sen sa samma person när hon besinnat sig att....vetja du kanske fått ett barr i foten. Det gör ju faktiskt ont.

Rätt diagnos. Den som skrek hade heller inga strumpor på sig.

"Gruppbild på "The Fockers"



Hemma.

Mockning, höbalar, kraftfoder, vatten, lera och annat.

Slut på kroppsvilan.

Ganska trött.

Vi går in.

Vi slåss om resterande Thaimat ifrån igår. Pyret går segrandes ur striden gällande chipsen och jordnötssåsen.

Fast hon frågar sen snällt, om jag vill ha, trots allt.

Precis som om man skulle sno från ett barn.

Nu bloggar jag som ni märker och hinkar kaffe utöver det.

Challe och Pyret bygger berg o dalbanor framför datorn. De är oense om byggnadsstrukturen.

Samt planering av biljettförsäljning, ingångar och fallhöjd.

Jag frågar vem som är chef?

"Det är jag så klart."

Klart jag visste att det var Pyret.

Agendan själv.

Nu sjunger de där inne. Challe lirar gitarr och Pyret tjoar.

Tack och pris.

Okej oljud, men allt är bättre än skrik.

Nästan så man kan unna sig en chokladboll till i lugnan ro.

Fast näeeeej.

Nu spelar nån jävel "Sankta Lucia" på orgeln på övervåningen.

Jag ger fan i det här.

Öm och brist på samhällsömhet

Öh.

Jag är öm i kroppen. Vänstersidan har fått liv efter att ha legat i träda nån månad, och i övrigt är ju det mesta i kroppen omflyttat.

Så idag är det värktabletter också gick jag på med hästliniment som det visst var karenstid på såg jag.

Tja.

Hoppas man slipper slaktas inom den närmaste tiden.

Dessutom var det kylande innan det var värmande. Undrar om det var ett bra tilltag. Använder ju dessutom så himla sällan liniment på hästarna så jag vette fan vad det är jag har i medicinlådorna.....

Men man tager vad man haver.

I övrigt så är jag lite less på det här med diskussionen om Sverigedemokraterna.

Orkar egentligen inte riktigt engagera mig pga mitt egna mående.

Men ändå då.

Tycker diskussionen är för snäv. Sd är ju extrema och den där videon som nu visats så.......ja blev jag det minsta förvånad? Näej. Den levde helt upp till mina förväntningar.

Men på nåt sätt är det ändå bra att det är tydligt. Att det kommer ut. Det blir lättare att debattera då. När det är så absurt. Sen kan man eventuellt undra över hur folk kan rösta på det där partiet. Det blir man inte klok på. På ett sätt. På ett annat sätt kan man lite begripa varför det går åt helvete.

Vi har ett stort problem milt sagt framför ögonen på oss i det här samhället.

Man ska ha klart för sig att de där som har rasistiska åsikter, finns det gott om även i andra partier. Skillnaden är kanske bristen på järnrör då. Och knogjärn. Kanske även språkbruk.

Vi har ett samhälle som blir alltmer uppdelat. Fattiga barn, fattiga föräldrar, psykiskt sjuka som inte får hjälp, folk som blir utförsäkrade, invandrare som får leva på socialbidrag i en jävla evighet för att de aldrig får komma in i samhället. De får leva i långvarig, ständig fattigdom i en stress som kör dem i botten.

Det är lätt att skylla samhällsproblem på sjuka, dysfunktionella familjer eller invandrare. För att ekonomin inte är bättre, folk mår dåligt, bristen på jobb, bristen på margarin i affärerna eller de dåligt utrustade lekplatserna.

Här finns inga nyanseringar.

Klart man har rätt till en sprillans ny båt, utöver resan till Aruba man nyligen gjort. Man är ju en av de där som gör rätt för sig.

Dåliga arbetsvillkor gör inte människor vänligare. Pressade människor försöker överleva på sitt sätt. Vill inte dela. Nåt ska man väl ha för sina onda axlar, strejkande rygg och onda händer.

Några tycker de ska ha för att de ska ha. Pengar är allt. Prylar ett måste. Andra får skylla sig själva. Och man är ju lyckad när man har pengar i det här samhället. En bra människa och det vill man ju vara.

Stereotypa förklaringar javisst.

Men man ska ha klart för sig att den moderata politiken har drivit fram de här ökade klyftorna. Ett ökat samhällshat. Ungdomar som inte får jobb. Som är missnöjda. Invandrare som inte får hjälp. Hur många av de människor som kommer hit, lider inte av posttraumatisk stress och annat elände. Värk som satt sig i kroppen, sömnsvårigheter som gör dagarna omöjliga. Ångest, ångest och ångest.

"Om De lär sig svenska så ordnar sig allt."

Men om De inte ens vågar dra upp persiennerna på morgonen, så blir det jävligt svårt att ens gå ut. Ta in information. Klara vardagen med myndigheter, pappersexercis som behövs bara för att få socialbidrag. Bo i en jävla loftgång med hål i väggen.

Det är ett komplext problem där grupper inte behandlas som människor eller individer. Ett samhälle där alltfler ska kontrolleras istället för att få hjäp. Klyftor leder till samhällshat, depression, ungdomar vars uppväxt går åt helvete när föräldrar inte orkar. Gäller både svenskar och invandrare.

Ett samhälle där människor som inte får hjälp, får bära skulden för utgifter och samhällsproblem.

Till sist då. Okej. Reinfeldt och hans gäng går inte runt och hotar med järnrör på nätterna. De är slugare än så. För på ett subtilare sätt så slår de järnrör i nacken på väldigt många i samhället idag.

Ibland skulle det kännas lättare att de nån gång sa rätt ut vad de tyckte. "Tärande grupper är tärande och såna vill vi inte ha. Vi har för avsikt att använda oss av utsortering.

Med det sagt menar jag inte att Sverigedemokraterna är mer än lovligt galna. Och extrema. Förfärliga.

Sen utsatt grupp eller ej, dåligt mående,okunskap, ett pressat liv, taskig inställning, sjuklig upphöjning av sitt eget värde, så har man ett ansvar, och det är att rösta så att vi människor alltmer får ett lika värde. Det ansvaret kan ingen ta ifrån någon, även om man kan se mekanismerna bakom att det som sker faktiskt sker.

Osteopatbesök och en sjukvård som lämnar överigt att önska

Får börja med att tacka er för era kommentarer igår. De värmde verkligen. Ni är så himla stöttande och det betyder mkt. Även om jag känner mig långt ifrån nån fantastisk mamma. Men jag hoppas jag är "good enough" åtminstone.......igår var jag säker på att jag inte var det.

...........................................................................................................................

Men igår var igår. Idag styrde vi kosan mot Karlstad till en Osteopat med gott rykte, som bedriver egen praktik ihop med några kollegor.

Jag känner rätt många som går hos henne, så jag tänkte ge det ett försök trots att läkare och sjukgymnaster på sjukhuset, tycker att jag sett normal ut.

Challe var ju med in för att assistera min berättelse och för att han är så intresserad av anatomi etc pga hans yrke som golfpro. Det är mkt med kroppsrörelser, vinklar, leder och ja annat för att folk ska kunna vrida sig rätt, så det blir en bra sving. Tydligen.

"Det går väl bra om jag följer med in, du har väl ändå bh på dig därinne."

Men va fan, är vi gifta eller......nä nu har det gått långt. BAH!

Ja jag tyckte ju trots allt att jag var mycket bättre nu då, när jag kom dit. Inte samma nervsmärta alls, sover ju igen, men trots allt kände jag mig lite sned och nackstel, ofta huvudvärk och jag har ju märkt att det går åt helvete när jag anstränger mig. Mockningen har ju gått sådär.

Nä hon var noga och vi diskuterade läget. Helhetsläget.

Så fick jag ta av mig kläderna och ställa mig så att hon fick kolla på baksidan av kroppen.

Tystnad.

"Ja jag måste nog jävlar i mig säga att det där är det värsta jag hitintills någonsin sett. Det finns inget som är rakt eller rätt. Kan jag få hämta min kollega så han också får titta?"

Jovars.

Han kände och klämde och konstaterade att det var lite att göra på den kroppen.

Hon visade Challe med. Han blev matt. Ja bäckenet var vansinnigt snett, det ena skulderbladet var intryckt och det andra stod rätt ut. Den ena axeln långt nedanför den andra. Nice. Nacken åt helvete. Ena nyckelbenet satt fast så jag kunde inte andas på vänstersidan. Jo angående andningen så har jag ju märkt det.

Hon knäckte kotor och stretchade i en timma, medan hon förklarade allt hon gjorde, och Challe han var så koncentrerad och intresserad, så han satt som fastnaglad på stolen. Tydligen kunde han få gå med som praktikant nån dag med henne om han ville. För att förstå sammanhangen lite bättre.

Därefter pratade vi en del. Hon kunde inte riktigt förklara hur i helvete kroppen kunde bli så här illa. Men att hon tyckte jag skulle passa mig jäkligt noga för mediciner. Ifrågasatte nuvarande medicinering, vem som hade ansvar för vad. Om läkarna rent konkret visste hur den medicin jag nu har fungerar och verkar.

Äh. Det vet de ju inte.

Slutligen hade hon inget annat råd till mig, än att försöka lite bli min egen doktor. Läsa på utav fan på läkemedel och hur de funkar och lyssna kvickt på mig själv. Sjukvård. Egenvård. Jävla samhälle. Men det är ingen idé att gå och fråga efter en hjälp som aldrig kommer att komma.

Tyvärr ser det så ut idag att det finns ingen som det går att lita på, vad gäller psyke kombi huvudskador. Ingen vill ta ansvar och det är ett laborerande utan dess like. Ingen uppföljning eller utvärdering. Ja vi var på samma våglängd hon och jag. Svor lika mkt och hade samma åsikter om sjukvården. Båda hade brutit näsbenet med skillnaden att hon brutit rätt sin egen näsa när hon var vaken medan jag blivit nedsövd och opererad. (onödig info jag vet)

Sen så är det ju så generellt med att om hjärnan är överstressad så blir ju muskler och samordning därefter med. Det hänger ju ihop. Hon hade en siffra på hur många intryck en normal hjärna kunde hantera innan systemet brakade samman. Intressant.

För att återgå till kroppsämnet så var jag hos sjukgymnaster på sjukan häromveckan, och förklarade omöjligheten i att träna, som de tyckte jag skulle göra när jag är sned i hela kroppen. När jag har stått rakt upp och ned så har vänsterhanden hängt ca fem cm längre ned på låret än högerhanden. Det är stor skillnad. Men de tyckte jag såg helt rak ut......ja och att de hursomhelst inte tordes göra nåt då. Men de tyckte ändå att det vore bra om jag hoppade upp på hästen och red.

Osteopaten förslog att jag skulle tipsa dem om glasögon med riktigt tjocka glas i så de kunde fixa till sin syn litegrann eventuellt. Sen menade hon på att jag aldrig hade kunnat sitta på en häst i den kroppsställningen som jag kom in med.

Nä. Jag kan hålla med.

Nu är jag ordinerad vila, eftersom hon menade på att kroppen har gått för högtryck dygnet runt, pga muskel och felställningar. Troligtvis kommer jag bli väldigt trött nu när kroppen känner att den äntligen kan slappna av.

Kanske inte så konstigt att det har känts som om man gått ett och annat maratonlopp under de senaste två månaderna.

Senare ska jag försöka gå ut och gå i skogen gärna i lite ojämn terräng. Ja också skulle jag tänka lite mer som en man....göra en sak i taget. HA!

Nu mår jag lite illa och är lite yr, men det förvarnade hon mig om, bla för att hjärnan helt plötsligt får så mkt luft, efter att ha fått rätt lite under lång tid. Hon visade mig skelett och hur det ser ut i nacken. Jäklar vilka små hål/kanaler det är som går upp det. Nån nerv och nåt ynka blodkärl.

"Det var ta mej fan jämntjockt i dina kanaler du Millan."

Jo det är väl tjockt även inne i huvet då. Men det har det nog varit länge.

Ja, ja det här var väl inte lösningen på allt, men det kanske blir lättare att träna upp kroppen igen, när man är rakriktad. När musklerna får vila lite och skallen får syre.

Det känns ovant att kunna ta djupa andetag. Jag känner just nu en ro faktiskt, som jag inte känt på länge.

Från Pyret till pappa på fars dag

Pyret lånar bloggen idag så här på fars dag.

"Pappa du är världens bästa pappa.

Fast du är lite tjatig.

Jag ska städa skrivbordet, golvet och hyllan. Det blir så mkt att jag inte vet var jag ska börja.

Du är gullig, snäll och glamourös.

Du är snygg utan glasögon.

Du är knäpp fast smart. Knäpp betyder ju smart. Du är rolig med. För du leker med mig mycket.

Du hämtar och skjutsar mig och vi gör så mycket roligt ihop.

Men du är mycket på jobbet.

Jag kommer alltid ha med dig i mitt hjärta. På så sätt kommer du finnas kvar hos mig för alltid."

/Pyret


Ps hoppas du gillade marsipanbakelsen vi gjorde idag.

Konsekvenstänkande och jävla tacksamhet

Äh.

Jag är irriterad. Sur. Vill ner på stan. Köra bil. Gå i affärer. Köpa nåt roligt.

Jag vill rida. Gå ut och gå med hundarna en sväng i skogen.

Man är i olika faser när man är sjuk.

När man är som sämst går man på ren överlevnad, och det finns inte så mkt kraft eller ork att tänka då.

Ja om problemet inte är ångest då kanske, för då brukar man tänka de mest olyckliga av tankar.

Men när man legat i fosterställning som ett kolli och dreglat, så tycker man ju naturligtvis, att det är fantastiskt att orka stå längre än i en minut i taget. Kunna gå utan att ramla åt olika håll, inte behöva hålla i sig, utan att man kan stå ändå. Faktum att man orkar sitta upp i stunder och kan vara utomhus.

Alla färger är starkare. Livslusten urstark. Det är bra. Man lever ju. Trots att man fått nån diagnos som säger att hjärnan har kraschat, och man behöver dravla på sleten sjukgymnastik en längre tid.

Man är jävlar i mig tacksam.

Men det går tydligen över. Särskilt när man får bakslag, eller inget framåtskridande händer. Samtidigt finns rädslan över att det ska bli som från början igen. Hur ska man orka med det. Hur ska jag orka med det? Hur ska jag förhålla mig till det som är nu?

Jag är trött på att komma indrällandes från stallet svimfärdig med spyan i halsen, för att jag har mockat en stund. Ligga där i en halvtimma i soffan, och fortsätta lyssna på pipet i öronen, som inte tänker ge vika. Jag är trött på att resten av den dan är åt helvete.

Ilskan är ett faktum.

Jaha om man ändå skulle gå på stan då. Man kunde få skjuts in, dra med en rullstol och gå korta stunder, och sitta i den då när man inte orkar. Men va fan. Det kan ju lika gärna bli så, att jag inte orkar sitta upp så länge heller. Intressant.

"Får man ta med sig sängjäkeln in på Coop"? Om man skruvar dit hjul på den, så den inte skrapar golvet? Jo jag vet ju att ni nyligen byggt om."

Sen blir det väl intressant när man träffar folk som man känner då.

"Men vad har hänt? Du sitter ju i rullstol?" (eller ligger i en säng)

(ska man skylla på onda knän? Och armar)

Nä.

"Ja det är inget fel på benen, men huvet har flippat ur sörru. Lam i huvet inte i benen"

"Nähä hur menar du?"

"Öh. Tja. Hjärnan felkopplar."

"Jasså". Eh ja hej då då."

"Tack och hej."

Felkopplar. Jamen va fan.

Men igår kände jag att man måste försöka driva det sjunkande skeppet framåt, även om vikingahuvet längst fram i fören är alldeles för tungt, i förhållande till själva skrovet. Vem  byggde fanskapet?

"Vi gör som kungen och vänder blad, sa jag till Challe igår kväll."

"Det har vi väl gjort många gånger redan. Jag tror vi är uppe i en pixbok vid det här laget, sa han torrt konstaterande."

Jo.

Men en sak som gör att projektet känns motigare, är att jag inte får hjälp av dem jag blivit remitterad till. Sjukgymnasterna inne i stan. Mitt problem ligger utanför deras kompetensområde nämligen, och till neurologen är det tre månaders väntetid. HA!

Sen är jag ju lite orolig för hästarna. Dels för måsten och borden med dem, men också för att jag inte ska komma på benen snart, och att Challe tröttnar. Plan B är dock att skicka dom till syrrans stall. Där betalar man och de sköter hästarna, och det ligger bara en km härifrån. Fast inge kul.

Men va fan. Pyret har ju länge tjatat om att få ta över det vita hästeländet, när Fjant blir större och ska ridas ordentligt. Har sagt ev ja, om hon lär sig rida ordentligt först, för den vita dunsar man inte på ryggen på en enda gång. Men så häromdan så lovade jag henne att få ta över den där vita, och att hon får greja med henne redan nu om hon vill. Rida när hon blivit större och kan. Så nu har jag lite stallhjälp.

Ha!

Och. Man är ju full i fan utan att tänka på det. Fruns hästar kanske man kan med att sälja, men dotterns- det blir svårare det.

Fast Challe har allt sagt några ggr att hästarna är det sista vi gör oss av med.

"För jävlar att bo och leva i samma boning som dig om du inte har dom att greja med"

Han är bra på konsekvenstänkande han Challe.

Sjunga en sång....

Ja jag skulle vilja sjunga en liten sång...lala, om en livsstil som var lite trång. (lala)
Något för få fräcka nöjen, mest omkringharvandes i rörböjen.

Ja skulle vilja sjunga en liten visa, om någon annan än olycksLisa.
Ho som trampa ner sig i gödselstan, och blev skitig, tung, jävlig och dan.

Ja skulle vilja skriva en liten dikt, en sann en istället för en fult vikt.
Men va skulle den då handlat om, hallå, hallå nån där "com"?

Ja hade velat skriva något av lite vikt, ingen jävla eländesbikt.
Men ändå nåt vettigt, utan att det blev för mäktigt.

Därför skriver ja ingenting, bara hänvisar till en saga om en ring.
Där Gollum rände runt i hundra år och ville ha, men för hans del blev de bara blaha.

"Over and out"

Have a nice day.

Livet går mig på nerverna

Jag vet inte, men det är lite som att livet går en på nerverna just nu.

En stor nervklut har bestämt slagit sig ner i nackjäkeln och tänkt sig stanna där. Har ni nån gång fått som en elstöt som går från nacken längs med ryggraden, alternativt rätt ut i vänsterarmen när ni böjer huvet framåt? Eller att det stränar i ryggraden.

Nä. Man får passa huvudhållningen.

Jag var hos sjukgymnasten igår i stan,  dit sjukhuset remitterat mig efter inläggningen på neurologen då. Nä. Han tycker att mina problem ligger bortom hans kompetens, så han ville inte göra något särskilt med min nacke.

Han flyttade den lite framåt och bakåt och konstaterade att jag blev likblek, så han gav fan i det och jag fick lägga mig ner en stund.

Så nu har jag bokat en tid hos en positivt omtalad osteopat som jag ska till te veckan. Utöver mötet med försäkringskassan då.....HA!

Hoppas jag icke är i samma skick vid försäkringskassemötet, som en annan dag, då jag var med Pyret till läkaren. Hon har ju varit förkyld i flera veckor nu. Den som är mest hysterisk är hennes lärare som gapar om att hon kommer sååååå mkt efter. Böcker och uppgifter ska göras fast hon är sjuk. Dra åt helvete. Sånt hon dessutom redan kan. Fint.

Nåja när vi var på läkarbesöket så orkade jag knappt sitta i stolen i väntrummet. Tack o lov så dröjde det inte förrän vi kom in på ett rum. Jag la mig på sängen till Pyrets förtret, som inte tyckte man kunde göra så. När doktorn kom in, så tittade han lite förvånat på mig och sa "jasså men var det inte barnet som var sjukt" Jo. Jag tog mig i kragen och vi fixade provtagning och annat. Snackade till oss en annan allergimedicin, så hon ska slippa skakningar som man får av Bricanyljäveln. Den här ska också vara långtidsverkande.

Nä det är jobbigt att må fan själv, och ta hand om ett barn med astma, som får panik och löper amok för att hon får kväljningskänslor och annat. Vi har varit vakna halva nätterna. Jag har haft migrän samtidigt nån natt när hon varit som mest upprörd. Ja pappan då tänker ni nu. Nja. Hon blir än värre med honom och han har en förmåga att gå i sömnen när hans sömn blir störd.

Normala familjen.

Pga all dårskap så var det underbart att få sminka sig som en zombie i helgen. Äntligen få se ut som man känner sig innerst inne. Mamma skrämde jag slag på när hon kom in. Hon var rädd att blekheten var äkta. Morsan.....suck....hon har det inte lätt. Syrran som fick cancer när hon var 30 år också jag då....eh....

Hursomhelst när Pyret vaknade imorse, och började gråta över att hon saknade Rapunzel, som hon drömt om så höll jag på att gå loss. Funderade på att kasta mig i ledningen som går utanför sovrumsfönstret alternativt bara.....ja jag vet inte. Men när Pyret sa att hon grinade efter Rapunzel för att hon var mkt roligare att umgås med än mig, och därefter drog fram sina barbiedockor för att vi skulle designa dom inför en modevisning ikväll, då brast jävulen lös. Två alldeles för roliga saker på en och samma gång. Pyrets barbiedockor ser inte ut som alla andras. Den hon först tog upp hade bara ett ben tex. De är klippta färgade, målade på, och en och annan arm är borta. Satan till modevisning det skulle bli.

Nä jag låg och skrattade i sängen i en halvtimma efter det. Nä. Vetja om man börjar på att bli gränspsykotisk.

Åtminstone har det varit för mkt på alla plan.

Men nu har jag varit ute och gett hästarna mat. Fjanten ska alltid sura och jävlas när han fått mat av Challe några gånger, så det fick bli en jävla uppsträckning. Så nu är jag på banan igen. Om man bortser ifrån illamåendet då för att jag råkade göra en minimal ansträngning.

Äh.

Tack och lov för bråkiga hästar. Då måste man vara skärpt.

Halloweenpartaj!

"En del av familjen, jag syrran, pyret, syrrans karl, farsan. Challe och mamma står vid spisen typ."




Nä nu har jag varit så jävla negativ så vi får piffa upp det hela med lite skräck. En såkallad uppgradering. Tack vare bästaste Pipan så har vi fått upp ögonen för Halloween. Ja på ett litet annat sätt. Man måste gå "all in" i det som är roligt. Spökligt. Skräckigt.

Så vi hade fest igår. Jag låg i migrän kvällen innan, under natten och ända tills klockan fyra då folket kom. Pyret var dock lugn: "Med ditt illröda hår och med ditt vita ansikte, så behöver du inte sminka dig. Du behöver bara ta på dig häxhatten så kan du vara häxa!"

Men jag körde inte på häxan.

Fyra Citodon+lite annat gjorde att jag kunde vara med på nåt sätt. Ett zombiesätt. Men kunde inte sitta upp av nån märklig anledning för då började det pipa i öronen och jag blev klen som en avklippt fjösstjälk. Men jag dom domderade liggandes från soffan istället. HA!

Pyret hade gjort marsipanläskigheter och benknotor av maräng. Annars Lasagne och en kladdkaka som blev hård men god.

Vi körde också pakettricket. Varje person hade inhandlat tre paket var under tjugolappen. Så la vi ut dem och de som fick ett par med två tärningar fick ett paket. När alla presenter fördelats så slog vi om igen, gick laget runt i en kvart, och den som fick par fick sno ett paket från nån....(ja inte Pyrets dock).

Det blev ett jävla liv och snöpligt för mig, eftersom jag anförskaffat mig flest paket från första omgången. Lite besviken blev jag när jag insåg, att jag slagits hårt för en fotspray innehållandes pepparmint. Vem vill lukta tandkräm under fötterna?

En sån jäkla miss. Challe hade ett framförande också och det kanske kommer läggas upp som videoklipp framöver.

 

 

 

Jag tyckte jag hängde med rätt bra i början....lite mesig nästan...... men sen blev jag grinigare efter hand.

 

 

 

 

 

 

                                   Äh. Det var bland den roligaste fest vi haft på länge.

                                                                Pyrets kreationer

Mat som är ful, brun och fet

En katt i en bur,
eller tre hundar i en hundgård,
fångenskap som fångenskap,
men katten är mer ensam eller friare.

Mat är ju mat,
lever eller kyckling,
men i fångenskap någonting annat,
det enda att se framemot.

En säng i ett sjukhusrum,
två stycken i ett annat,
alldeles ensam,
eller med nån man inte vill vara med.

Mat på bricka ful, brun och fet,
i ett sjukhusrum är mat större,
det enda man har att se framemot,
om man bortser ifrån korta besök.


Ja jag vet-det där var jävligt negativt.