Livet går mig på nerverna

Jag vet inte, men det är lite som att livet går en på nerverna just nu.

En stor nervklut har bestämt slagit sig ner i nackjäkeln och tänkt sig stanna där. Har ni nån gång fått som en elstöt som går från nacken längs med ryggraden, alternativt rätt ut i vänsterarmen när ni böjer huvet framåt? Eller att det stränar i ryggraden.

Nä. Man får passa huvudhållningen.

Jag var hos sjukgymnasten igår i stan,  dit sjukhuset remitterat mig efter inläggningen på neurologen då. Nä. Han tycker att mina problem ligger bortom hans kompetens, så han ville inte göra något särskilt med min nacke.

Han flyttade den lite framåt och bakåt och konstaterade att jag blev likblek, så han gav fan i det och jag fick lägga mig ner en stund.

Så nu har jag bokat en tid hos en positivt omtalad osteopat som jag ska till te veckan. Utöver mötet med försäkringskassan då.....HA!

Hoppas jag icke är i samma skick vid försäkringskassemötet, som en annan dag, då jag var med Pyret till läkaren. Hon har ju varit förkyld i flera veckor nu. Den som är mest hysterisk är hennes lärare som gapar om att hon kommer sååååå mkt efter. Böcker och uppgifter ska göras fast hon är sjuk. Dra åt helvete. Sånt hon dessutom redan kan. Fint.

Nåja när vi var på läkarbesöket så orkade jag knappt sitta i stolen i väntrummet. Tack o lov så dröjde det inte förrän vi kom in på ett rum. Jag la mig på sängen till Pyrets förtret, som inte tyckte man kunde göra så. När doktorn kom in, så tittade han lite förvånat på mig och sa "jasså men var det inte barnet som var sjukt" Jo. Jag tog mig i kragen och vi fixade provtagning och annat. Snackade till oss en annan allergimedicin, så hon ska slippa skakningar som man får av Bricanyljäveln. Den här ska också vara långtidsverkande.

Nä det är jobbigt att må fan själv, och ta hand om ett barn med astma, som får panik och löper amok för att hon får kväljningskänslor och annat. Vi har varit vakna halva nätterna. Jag har haft migrän samtidigt nån natt när hon varit som mest upprörd. Ja pappan då tänker ni nu. Nja. Hon blir än värre med honom och han har en förmåga att gå i sömnen när hans sömn blir störd.

Normala familjen.

Pga all dårskap så var det underbart att få sminka sig som en zombie i helgen. Äntligen få se ut som man känner sig innerst inne. Mamma skrämde jag slag på när hon kom in. Hon var rädd att blekheten var äkta. Morsan.....suck....hon har det inte lätt. Syrran som fick cancer när hon var 30 år också jag då....eh....

Hursomhelst när Pyret vaknade imorse, och började gråta över att hon saknade Rapunzel, som hon drömt om så höll jag på att gå loss. Funderade på att kasta mig i ledningen som går utanför sovrumsfönstret alternativt bara.....ja jag vet inte. Men när Pyret sa att hon grinade efter Rapunzel för att hon var mkt roligare att umgås med än mig, och därefter drog fram sina barbiedockor för att vi skulle designa dom inför en modevisning ikväll, då brast jävulen lös. Två alldeles för roliga saker på en och samma gång. Pyrets barbiedockor ser inte ut som alla andras. Den hon först tog upp hade bara ett ben tex. De är klippta färgade, målade på, och en och annan arm är borta. Satan till modevisning det skulle bli.

Nä jag låg och skrattade i sängen i en halvtimma efter det. Nä. Vetja om man börjar på att bli gränspsykotisk.

Åtminstone har det varit för mkt på alla plan.

Men nu har jag varit ute och gett hästarna mat. Fjanten ska alltid sura och jävlas när han fått mat av Challe några gånger, så det fick bli en jävla uppsträckning. Så nu är jag på banan igen. Om man bortser ifrån illamåendet då för att jag råkade göra en minimal ansträngning.

Äh.

Tack och lov för bråkiga hästar. Då måste man vara skärpt.