"Nä jag hör och ser att du inte mår bra"

Nä. Vem är normal egentligen? Troligtvis ingen.

Om man nu ska ta vid efter mitt förra inlägg.

Men det pratas ju så mkt om, vad som är normalt och inte normalt, när man har kontakt med sjukvården.

Som jag har fått höra de gånger jag når fram. Får komma in. Det skiftar ju, med vilken person, man pratar med.

För ett tag sen, så hade jag hjärtklappningsproblem och bröstsmärta, när jag ansträngde mig. Ringde till sjukvårdsrådgivningen när det inte ens gav sig efter längre vila, och de sa att jag skulle ringa ambulans. Det var inte normalt att reagera så på ansträngning.

Jag skippade ambulansen och valde att åka in med Challe. Väl vid akutintaget, så blev jag näpperligen insläppt av den luttrade receptionisten.

"Hjärtklappning kan man ju ha ibland. Det är helt normalt."

Normalt.

Inte vad som är frisk eller inte friskt.

Nu har jag haft en extraslinga i hjärtat tidigare, och det ansågs dock av recpetionisten som onormalt, vilket gjorde att jag fick tillträde, trots att tidpunkten på dygnet, var högst onormal för att söka hjälp på.

Så blir man undersökt.

"Hjärtats EKG ser ansträngt ut. Det ser inte normalt ut."

"Det är inte heller normalt att ha en vänstersida som är svagare. Det är något som inte stämmer."

Märkligt för den svaga vänstersidan har jag inte märkt av. Den har känts normal.

"Den är inte normal."

Oj. Är man kanske rent av sjuk, tänkte jag?

När man gjort hundra tester, och inget framkommit av värde, så är man definitivt onormal.

Trots att man är frisk.

"Hjärtats slag ser onormala ut, men fungerar ändå normalt trots allt."

Men okej. Jag är normal. Känner mig normal i hjärtat.

"Men vänstersidan din hänger onormalt, trots att allt ser normalt ut".

Jag vet. Har märkt det nu. Att musklerna är svaga, balansen är skev, orken är svag.

Känner mig inte frisk.

Icke fungerande fast frisk.

Man är frisk fast hjärnan fungerar inte normalt.

Får man höra.

Jag får berättat för mig, att jag måste säga till hjärnan, i varje rörelse hur den ska tänka. Så ska allt bli normalt igen.

Träna, träna och anstränga sig.

Så kommer man hem från sjukhuset. Men inget funkar. Spyr och svimmar under den där träningen, som ska vara normal.

Träna när man går omkring som Ringaren av Notre Dam, med inslag av andra skelettaktiga snedheter. Nervtrådar som är korsade av muskler, som krampaktigt tvinnats som ett elektriskt garnnystan runt kroppen.

Lutande tornet i Pisa, som ska försöka sig på en förflyttning.

Nä.

Men det man själv tycker verkar onormalt är då normalt.

"Få se här, hela ryggen och nacken ser helt rak ut. Det ser helt normalt ut", säger sjukgymnasten som läst i hundra år på universitetet.

Men eftersom man känner sig jävligt onormal och allt är omöjligt, så tar man annan hjälp av en yrkesperson, som i den ordinarie sjukvårdens ögon anses onormal.

Ingår inte i sjukförsäkringens omfattning av högkostnadskort. Trots att hon i grunden är sjukgymnast, arbetat länge på sjukhus, och läst sex år till utöver det. Plus praktik.

Det är riktigt onormalt det.

Någon med helhetssyn, när det ska vara antingen eller.

Nä. Hu vale.

Så har man en normal kropp, bäcken, rygg och nacke som man med skam kommer dit med och visar upp.

Tystnad. (onormalt?)

"Det här törs jag nog säga var det värsta och jävligaste jag någonsin sett. Förstår att du känner dig och mår som du gör. "

Jävligaste. Värsta. Jävligaste.

Jag känner på dom orden.

Det var ju onormalt att uttrycka sig så, om man arbetar med sjuka människor.

Fast där slapp man iallafall orden normal eller onormal.

Tror faktiskt jag ska hålla mig till sjukvårdspersonal, som anses vara onormal.

För här var det nån som förstod att jag inte mår bra.