En kommentar på Astas inlägg då, som var svar på min fråga!!

Tack till dig Asta, för ett helt inlägg på min fråga!

Utifrån att min kommentar blev väl lång..... så valde jag att skriva här istället. Så att jag kunde skriva ännu mer! Det är intressant såna här diskussioner.

Min fråga var då:

"Jag har ju förstått det så att du i allmänhet brinner för att utjämna orättvisor, att vi ska ha en jämlik syn på människor/att vi ska vara lika mkt värda....men jag är nyfiken på vad det är som gör att du är extra intresserad...blir mer upprörd vad gäller invandrarfrågor/rasism än andra jämlikhetsfrågor i samhället. Ja bara nyfiken!/Kram Millan"

Det var intressant Asta, att veta att du själv växt upp i liknande områden. Segregerade områden. Sånt ger en annan förståelse och träffar djupare. Och kanske att man då lägger lite mer krydda i det hela, än i annat. Även om jag förstår hur du menar. Det är ju ren och skär galenskap, att ränna runt med järnrör, och uttala sig om människor som de gör. Det är inte klokt rent ut sagt. De spelar i en egen division Sverigedemokraterna. Det är vansinnigt. Det är svårt att beskriva med ord. De pratar dumheter. Det är så jävla dumt hela deras resonemang. Absolut.

Jag har egentligen ingen erfarenhet vad gäller att leva i fattigdom under uppväxten, eller att bo i segregerade eller invandratäta områden. Jag har växt upp i ett typiskt medelsvenssons kvarter. Vi bodde i lägenhet tills jag var åtta år sen flyttade vi till hus. Vi var de första som byggde nytt hus i ett område, som mest bestod av skog strax utanför stan. Området exploderade snabbt och det blev flera villakvarter med ungar överallt i ganska lika ålder. Vi spelade fotboll i stora lag och hade ishockeymatcher på dammen, som låg mitt emellan kvarteren. Ett område som var väldigt bra för barn.Vi var inte rika, men inte fattiga.

Pappa ställde upp helhjärtat vad gällde mitt fritidsintresse fotboll och blev fotbollstränare. Familjens semestrar utgick från mitt intresse. Så mkt har snurrat kring mig.

Jag (och min syster)  har inte fått allt vi velat men mer än tillräckligt.

Men det är klart. Jag ville ha en häst. Fast det får man anse som lite lyxvara som barn. Och jag löste det hela själv. Jobbade som tusan redan som 14 åring, och hästar har jag ju haft och hållit på med sen dess. Det är inte fel att få lära sig att ta ansvar och tjäna pengar själv. Det har aldrig varit synd om mig på det sättet. Jag har inte varit fattig, även om jag tack vare hästintresset fått vända på vartenda öre. Paradox.

När jag började på Socionomutbildningen, så märkte jag att jag skilde mig en hel del gentemot andra elever i klassen. De flesta hade växt upp ganska fattigt, i mindre bra områden och ofta känt sig stämplade. De hade en ilska gentemot klassamhället som jag inte då förstod innebörden i.

Jag hade ju bara haft det bra ja. På alla plan till och med. (Trodde jag då?)

Men jag lärde mig om klassamhället, dels via undervisning, men framförallt genom praktik på Socialförvaltningen i ett utsatt område. Väldigt invandrartätt och fullt av fattigdom. Mkt fattigt. Jag kommer fortfarande ihåg loftgångarna i det dåliga skicket, hålen i väggarna i lägenheterna. Madrasser på golvet. För att en del av människorna inte förstått, att man kan söka bidrag till säng och en del andra möbler.

Jag mötte vilsna människor, starka människor, människor med stark ångest. Människor som tyckte den svenska byråkratin var helt oöverskådlig. Människor som inte vågade lita till sin tur i kön. Att de inte behövde muta sig fram, tjata sig fram utan bara våga vänta på sin tid. Sin tid om det inte gällde rekvisitioner då=snabbare hantering.

Kontoret var som Fort knox. Dock. Tyvärr. Stängda, låsta dörrar. Dels pga svårigheten hos de hjälpsökande i att vänta. Mkt pga en händelse med en yxa strax innan jag började. Den hade skrämt personalen. Framförallt de i receptionen. Säkert av andra outtalade orsaker med.

Så såg det inte ut på de andra socialkontorens lokaler. Där var det öppet. Lärde jag mig senare.

Sen jobbade jag ju några år med barnfamiljer/missbrukare och såg mkt fattigdom där med. Eländen. Livsöden. Men där var inte personer med invandrarbakgrund överrepresenterade.

Så utöver jobbet, så vet jag inte hur det är att vara fattig. Jag och Challe levde förvisso på knappt inga pengar alls, under de år jag läste i gymnasiet och universitetet. Men jag räknar mig själv ändå inte som fattig då. Det var självvalt att flytta hemifrån så tidigt och att inte välja studielån. Förvisso inte självvalt att det inte fanns några riktiga jobb för Challe. Det var ett jäkla kämpande. Men vi var så unga då. Och det var under några år. Fem år förvisso. Hade det varit i tio år, så hade det blivit sanslöst jobbigt. Men fattig på riktigt. Nä.

Men efter att ha blivit sjuk, så riskerar jag förstås, att bli ganska fattig var tredje månad under en väldigt lång tid, eftersom det genomförs nya prövningar av Fk var tredje månad. Förstås. Något jag inte kan välja bort eller göra någonting åt. Och det färgar mig. Men det som färgar mig mer är synen på såna som mig. De som är sjuka. Vi som är friska innerst inne. Trots allt. Fuskare. Lögnare.

Vi som kanske ser friska ut- men är sjuka. Vi som är mindre värda. Inte pga hudfärg utan pga att vi inte jobbar. Sen kan man i det sammanhanget se, att det blir än värre då, att både vara sjuk och komma från ett annat land. Absolut.

Jag har haft det bra under min uppväxt rent ekonomiskt. Praktiskt. Men bakom väggarna har det varit en katastrof många gånger. Där hjälper inte alltid bra bostadsområden. De kanske till och med spär på det dåliga. När det inte finns några yttre tecken. När allt ser bra ut. Man har det ju bra. Trots allt.

För att knyta ihop det hela, så vill jag egentligen inte ställa utsatta grupper, emot varandra i samhället.

Eller säga vad som är värst.

Men Sverigedemokraterna, väcker mindre rädsla hos mig, än vad Moderaterna gör. Just för att de är så öppet genomdumma. För att det Moderaterna gör är osynligare. Och jag anser att Moderaterna bär stor skuld till Sverigedemokraternas frammarsch, genom att de ökat klyftorna i samhället.

För mig handlar det inte om, att tex Moderaterna har ett "annat sätt" att lösa problem på i samhället. Strategin bygger på en hemsk elitistisk ideologi. Jag tycker att de säger tyst detsamma om sjuka, som Sverigedemokraterna säger högt, om människor med invandrarbakgrund.

Men att just det "subtilare" gör ondare i mig, beror kanske på att jag växt upp som jag gjort, och att det som är subtilt och lite osynligt/inbäddat, är förenat med större skräck. Ja samt att jag är sjuk då, och är direkt utsatt för deras ideologiska tänkande.

/Kram!!