Bo på sjukvården

Pyret har varit så duttig för hon har tagit blodprov i armen idag.

" Mormor jag har brutit armen, för jag har ett stort bandage i armvecket"!

Nja.

Challe var med henne, fast uppstyrd med ett fullskrivet a4 papper om vad som skulle sägas. Bättre med en stum pappa med papper i hand, än en pratig mamma, som inte klarar av att se på när det sticks på andra.

Däremot är jag ju själv van vid att bli stucken kanske fem ggr på en dag. Tänk hur man resonerar.

Tja.

Pyret har ju varit mkt förkyld under ett tag ihop med lite oförklarliga blåmärken, så jag tyckte det behövde kollas upp ordentligt med ett redigt blodprov.

Jag brukar inte nojja ihop över Pyrets fysiska hälsa men nu gjorde jag det. Man må kolla upp det som oroar hursomhelst. Jag har ju ingen statistik över antalet blåmärken, men magkänslan säger mig att de är fler och ser lite annorlunda ut.

Sen anledningen till det kan ju vara så enkel som virus, men man kan ju inte famla i blindo eller bara tro om sånt.

Men:

Jag tycker kanske i allmänhet att jag bor på sjukhus, sitter i telefonväxlar, pratar med sjuksystrar, doktorer, sjukgymnaster och annat.

Ja och nu Pyret med då.

Som Challe säger..." Ring du för du är ju van med den där sjukvården."

Jo.

Och munlädret och skrivlädret är smörjt särskilt när det gäller Pyret.

Vi fick en remiss till öron, näsa, hals av läkaren. Inte för att halsmandlarna såg stora ut, men han tyckte de kunde kolla ner i svalget med nån grej.

Lycka till. Pyret är inte den stabila när vi kommer till sjukvårdsgöra. Fast hon fixar ju mer än vad hon faktiskt tror. När jag var i hennes ålder....och även 10+ så hade jag panisk sprutskräck. Jag kommer ihåg hur man satt på led i sjuksysters väntrum och väntade på sin tur att få spruta.

Nä det var det jävligaste.

Hellre sprang jag intervallpass, eller slet mig strött på "Idioten" på fotbollsträningarna.

Fast det sprängde i musklerna, fötterna dog och andhämtningen gick bärsärk och spyan låg nära.

Det vänjer man sig vid. Men det är ta me fan helt fel att få nåt isprutat in i kroppen.

Det är bakvänt det.

Men tack vare intervallträningen.....så har jag väl orkat gå på nu och tränat när det burit emot.

Jag blir verkligen väldigt besviken de dagar när jag blir svimfärdig och spysjuk efter ansträngning, men jag är ju inte rädd för det så att jag bangar nästa dag.

Sen har det gått mkt bättre efter besöket hos Osteopaten. Jag har ju inte legat som ett kolli ute i stallet efter mockning nåt mer efter det. Det var ju omöjligt att verka i den kroppställningen förstås.

Hjärnan har också hållit sig skapligt lugn, vilket också är ett måste tydligen för att kroppen ska fungera.

Men jag försöker ta en dag i taget och nuta av att det blivit bättre. Fast jag är egentligen mest förbannad på hur det har varit och att jag inte funkar ordentligt än.

Men nyligen kunde jag ju knappt gå....så....va fan.

Igår förutom sjukanbesöket, så handlade vi ju en sväng på Ica Maxi, och därefter mockning/stallgöra och jag var nada trött i kroppen efter det.

Idag har jag röjt runt i stallet och fixat klart, och nu ska jag ut och trampa i skogen med hundarna. Det gick bra sist att göra båda grejerna hursomhelst på samma dag....så det ska det nog göra nu med.

Wish med luck.