Konsekvenstänkande och jävla tacksamhet

Äh.

Jag är irriterad. Sur. Vill ner på stan. Köra bil. Gå i affärer. Köpa nåt roligt.

Jag vill rida. Gå ut och gå med hundarna en sväng i skogen.

Man är i olika faser när man är sjuk.

När man är som sämst går man på ren överlevnad, och det finns inte så mkt kraft eller ork att tänka då.

Ja om problemet inte är ångest då kanske, för då brukar man tänka de mest olyckliga av tankar.

Men när man legat i fosterställning som ett kolli och dreglat, så tycker man ju naturligtvis, att det är fantastiskt att orka stå längre än i en minut i taget. Kunna gå utan att ramla åt olika håll, inte behöva hålla i sig, utan att man kan stå ändå. Faktum att man orkar sitta upp i stunder och kan vara utomhus.

Alla färger är starkare. Livslusten urstark. Det är bra. Man lever ju. Trots att man fått nån diagnos som säger att hjärnan har kraschat, och man behöver dravla på sleten sjukgymnastik en längre tid.

Man är jävlar i mig tacksam.

Men det går tydligen över. Särskilt när man får bakslag, eller inget framåtskridande händer. Samtidigt finns rädslan över att det ska bli som från början igen. Hur ska man orka med det. Hur ska jag orka med det? Hur ska jag förhålla mig till det som är nu?

Jag är trött på att komma indrällandes från stallet svimfärdig med spyan i halsen, för att jag har mockat en stund. Ligga där i en halvtimma i soffan, och fortsätta lyssna på pipet i öronen, som inte tänker ge vika. Jag är trött på att resten av den dan är åt helvete.

Ilskan är ett faktum.

Jaha om man ändå skulle gå på stan då. Man kunde få skjuts in, dra med en rullstol och gå korta stunder, och sitta i den då när man inte orkar. Men va fan. Det kan ju lika gärna bli så, att jag inte orkar sitta upp så länge heller. Intressant.

"Får man ta med sig sängjäkeln in på Coop"? Om man skruvar dit hjul på den, så den inte skrapar golvet? Jo jag vet ju att ni nyligen byggt om."

Sen blir det väl intressant när man träffar folk som man känner då.

"Men vad har hänt? Du sitter ju i rullstol?" (eller ligger i en säng)

(ska man skylla på onda knän? Och armar)

Nä.

"Ja det är inget fel på benen, men huvet har flippat ur sörru. Lam i huvet inte i benen"

"Nähä hur menar du?"

"Öh. Tja. Hjärnan felkopplar."

"Jasså". Eh ja hej då då."

"Tack och hej."

Felkopplar. Jamen va fan.

Men igår kände jag att man måste försöka driva det sjunkande skeppet framåt, även om vikingahuvet längst fram i fören är alldeles för tungt, i förhållande till själva skrovet. Vem  byggde fanskapet?

"Vi gör som kungen och vänder blad, sa jag till Challe igår kväll."

"Det har vi väl gjort många gånger redan. Jag tror vi är uppe i en pixbok vid det här laget, sa han torrt konstaterande."

Jo.

Men en sak som gör att projektet känns motigare, är att jag inte får hjälp av dem jag blivit remitterad till. Sjukgymnasterna inne i stan. Mitt problem ligger utanför deras kompetensområde nämligen, och till neurologen är det tre månaders väntetid. HA!

Sen är jag ju lite orolig för hästarna. Dels för måsten och borden med dem, men också för att jag inte ska komma på benen snart, och att Challe tröttnar. Plan B är dock att skicka dom till syrrans stall. Där betalar man och de sköter hästarna, och det ligger bara en km härifrån. Fast inge kul.

Men va fan. Pyret har ju länge tjatat om att få ta över det vita hästeländet, när Fjant blir större och ska ridas ordentligt. Har sagt ev ja, om hon lär sig rida ordentligt först, för den vita dunsar man inte på ryggen på en enda gång. Men så häromdan så lovade jag henne att få ta över den där vita, och att hon får greja med henne redan nu om hon vill. Rida när hon blivit större och kan. Så nu har jag lite stallhjälp.

Ha!

Och. Man är ju full i fan utan att tänka på det. Fruns hästar kanske man kan med att sälja, men dotterns- det blir svårare det.

Fast Challe har allt sagt några ggr att hästarna är det sista vi gör oss av med.

"För jävlar att bo och leva i samma boning som dig om du inte har dom att greja med"

Han är bra på konsekvenstänkande han Challe.