Revan i mig

Det mörknar på där ovan,
även om något lyses vitt,
det är långt ifrån ljusa dan,
livet är inte mitt. 

Snöflingor vaggar så tätt,
rätt genom klar luft,
känner mig i grunden så mätt,
det är ganska tufft.

Bära, väga och mäta,
rätt genom livet gå,
virka maskor täta,
olyckor föregå.

Jag vill bära hopp om livet,
tro och ha mod,
orka hålla i drivet,
vara stark som en stenstod.

Det pågår en kamp,
om vad som ska överleva,
klamrar mig fast i en tamp,
inom mig en ömmande stor reva.

Det blöder inte ymnigt,
ej heller är jag utmätt,
men sinnet är antingen sömnigt,
eller så kommer jag ej till min rätt.

Kampen får pågå,
tills lågan är fast och klar,
jag känner svagheten övergå,
tills jag känner mig mindre bar.

Ute är natten bar,
jag blickar uppåt mot vitt,
står i en tysnad som stilla blir kvar,
är inte det här livet mitt.

Snöflingor faller så tjockt och jämt,
bäddar in mig och gör mig orädd,
mitt jag är inget skämt,
trots revan känner jag mig klädd.