Jaha så är Pyret hemma idag då.
Reprimand igen då kanske, men hon kände sig illamående och hängig. Såg blek ut faktiskt.
Men hon hade en rolig dag igår i skolan, för de bakade bullar, också fick hon spela fiol inför klassen.
De är två stycken som spelar i klassen och den ena tjejen spelade några låtar, men kunde den sista lite dåligt. Då säger Pyret att den där låten den kan jag. Så ställde hon sig och spelade den inför hela klassen.
Så när min mamma kom för att hämta Pyret, så var det glada miner. Båda lärarna tyckte Pyret var så duktig för att vara nybörjare. Nån av dem hade tydligen själv hållit på med musik.
Pyrets kommentar var väl..."äsch det där var väl inget". Sen ville hon inte prata mer om det inte.
Ja och om hon är bra på fiol...det vet inte jag...för hon tränar i princip aldrig hemma.
Men till helgen är det konsert så vi hoppas hon är frisk då.
En släng av hjärtklappning fick hon igår när hon började dansa omkring härinne, men den gav sig fort.
Jag vet inte om det är lite kopplat till infektioner den här hjärtrusningen.
Trist bara om man är barn och man inte ska kunna röra sig ordentligt. Nåja nu gick den ju över fort och hon dansade vidare förvisso.
Sen vet jag inte om den där debatten om barn igen. Ja att man inte ska säga "Oj vad duktig du är på fotboll utan snarare vilken bra bredsida.
Nu tror jag att det går att kombinera det då efter tillfälle.
Men det är klart att ska man utvecklas, då är det bra med beröm i anslutning till det som gjorts bra, för all del. Och uppschåsad är inget bra att bli. Det vet jag från egen vidvinkel. Men lagom kan ju funka och nog måste barn få höra att de är fantastiska ibland.
När jag spelade fotboll så var jag ansedd som en väldigt duktig sådan, från tidiga år, och fick höra det allt som oftast. Väldigt ofta från de andra barnens föräldrar. Inget illa ment. Bara snällt sagt. Men det blev faktiskt till slut för mkt, för jag kände att jag inte kunde annat än att misslyckas, för alla hade så höga förväntningar på mig varje match.
Men så handlar det väl om självkänslan också, som måste vara så stark att den stöttar upp en i situationer av förväntningar.
Hursomhelst när jag pluggade och började jobba så trodde jag mig om mkt och tog för mig. Jag visste att jag var kapabel eftersom jag alltid fått höra det. Positivt om inte självkänslan hamnat på slintbacken.
Nä. Man behöver bli sedd som barn, som den man är. Det är väl grejen.
4 kommentarer:
Ja, beröm för den man är och det man gör - på den nivån man är och på den nivån man gör - är av största vikt.
Man KAN få hjärtklappning av infektioner i kroppen. Både jag och en av sönerna har haft det. Hoppas du hittar en orsak till de där rusningarna...
Hoppas att ditt lilla Pyre får ordning på sitt lilla hjärta. Och kan vara med och hoppa och busa som vanligt.
Och du har helt rätt med det där att bli sedd.
Mega kramar / Jane
Jag tror på att överösa mina barn med kärlek och uppmärksamhet, på att prata med dem och resonera om vad de kan och vad de inte kan. Såg att några föräldrar på skolan tagit upp att barnen kände betygsstress nu i sjätte klass. Det känner jag inte alls igen, våra barn pratar inte alls om betygen. Däremot pratar vi mycket hemma om att det inte handlar om resultaten utan om att man själv gjort sitt bästa. Jag förstår resonemanget om att få beröm för det specifika, inte bara det generella, och jag känner igen mig från jobbet. Jag blir galen när chefen bara pratar om mina resultat i svepande ordalag och inte kan specificera vad jag gjort bra och vad jag gjort mindre bra, för hur ska jag kunna utvecklas utan att veta det? Men när det gäller mina barn så händer det nog att jag gör allt, berömmer specifikt och generellt, och för vad de gör och för vilka de är... Allt ryms och det viktiga är att det sker i ett sammanhang där de känner att jag ser och förstår...
Skicka en kommentar