Hjälpa eller skälpa

När det hela tiden kommer upp grejer på datorn, som säger att den håller på att krascha. Ska man ta det på allvar då? Eller bara skratta rått åt falska påståenden.

Jag har iallafall kraschat.

Jag är så trött av alla förbannade infektioner först och främst, samt diverse jäkelskap som varit innan. Nu fattas bara en riktig influensa så kan jag säga adjö till våren. Positivt va?

Jag skulle bara vilja vara som en vettig människa. Men jag är superkänslig minsann. Kan inte ställa mig utanför överhuvudtaget från de känslor jag har.

Det här med att inte få den närhet jag vill ha. Den känslan har funnits där länge. Så är det väl. Är man riktigt dålig va det än månde vara så önskar man sig närhet. Eller ibland att bara få vara ifred.

Jag har också ändrat mig angående detta så sakteliga. Gått mer ifrån att vilja vara ifred till att inte vilja det.

Det blir ju också svårt för den man lever med att ställa om sig eventuellt. Kramas det gör vi. Aboslut. Men sitta bredvid varandra i soffan...oj vad det kliar i honom och han sitter obekvämt etc.

Det lustiga är att han var i förhållande till mig, väldigt på vad gällde närhet, när vi träffade varandra för hundra år sen. Jag var arton år då. Han undrade varför jag alltid la ena armen mellan mig och honom för när vi kramades.

Det var då det. Nu springer han och jag jagar. För att få närhet och en stunds prat.

Han måste i sin värld göra allt klart innan han sätter sig. Och nu är det ju mer att göra än tidigare eftersom jag orkar mindre. Men det stämmer ändå inte. Han var så ledsen när jag låg på sjukhus och saknade mig så, och när jag kom hem så gick han och gömde sig. Och var arg. På allt. På mig.

det mest oroväckande var att han ahde städat ur alla garderober, skafferi och kryddskåp. Placerat kryddorna med exakthet på rad med texten precis rakt fram. Helt fel då den jag lever med är högst ostrukturerad. och vilken prio?

Nä redan där gick varningsklockorna igång.

Jag tror att han tycker att allt är för mkt. Världen vacklar. Jag tror att han blev redigt rädd. Fast det sista förnekar han. Förstås. Också har han svårt när för mkt hamnar på hans axlar. Det väcker gamla känslor hos honom.

Jag har svårt för att vara beroende. Det svåraste jag känner till. Det väcker mkt i mig. Och att bli administrerad, som jag känt mig under en period. Serverad mat. Halstabletter. Näsdukar. Medicin. Som jag faktiskt kan hämta själv. Men visst tack för omtanken ändå.

Men vi har pratat. Han känner själv att han dragit sig undan efter min sista sjukhusvistelse i höstas. Ja då jag inte kunde gå längre. Knappt prata. Knappt sitta på toan. Det var skrämmande för mig. Det borde rimligtvis ha varit det för honom.

Han vet inte varför men hävdar att det inte är för att han inte tycker om mig längre. Och det tror jag förnuftmässigt inte heller. Ja också blandar han ju ihop alla känslor han har och blir arg...som i nån sorts kompott då. En klump.

" Vi får nog aldrig reda på varför jag tog avstånd".

Nähä.

Också han stackarn då. Sliter i stallet åt mig och mockar, och ändå är den satans jäkeln till fru inte nöjd utan vill ha en dialog och närhet också.

Nä.

Ibland undrar jag vem som mår sämst av oss två. Det är inte så förbannat lätt att stå vid sidan av inte.

Men vi får försöka fortsätta att prata om hur vi känner det, för tyvärr tappar man det när man försöker överleva. Vi fixar och grejar, jobbar bra ihop när det gäller akuta grejer och med Pyret och skolan. Men därefter så är det som om luften håller på och pyser ur oss båda.

Man får väl överlag tacka skolan för stödet i den senaste vändan angående anmälan då. Den gjorde sitt onekligen. Hjälpa eller skälpa? Ja det sistnämnda passar nog bra in på beskrivelsen.