torsdag 28 augusti 2014

Fortsättning på det här med curlingföräldrar





Ja var det inte jag som skrev om curling och helikopterföräldrar i ett tidigare inlägg. Jo minsann. Man tackar för kommentarerna! Lite fundersam blev jag kanske om det framstod som om jag tycker att alltid hjälpa i alla lägen är bra eller att gränser är av ondo. Om så var fallet så får jag lov att dementera detta. Jag tycker inte att det är gynnsamt att i alla lägen göra saker åt nån annan, eftersom det hindrar barnet att själv få känna att det klarar saker. Om man får allt eller om allting serveras så kan man råka få orealistiska förväntningar på livet.

Däremot så tycker jag att man måste ha rätt proportioner. I tv verkar det som om det är det farligaste vi har i våra familjer idag, att man skjutsar och ställer upp. Det var det jag ville motsäga mig. Det är bra med engagerade föräldrar, sen att det går överstyr ibland är kanske inte helt lyckat. Jag tror inte barn blir förstörda av att föräldrarna gör mackorna till sina barn även när de är äldre, om det funkar för den familjen. Här funkar det inte så. Pyret behöver kunna fixa sånt själv. Med det djurbeståndet vi har och oväntade incidenter, så blir det drygt att gå och vänta hungrig här inne.

Men man kan också betänka. Vad skadar mest? Om man som förälder hjälper till för mycket eller om man hjälper till för att man saknar gemensam tid med sina barn. Man kompenserar alltså för det man inte ger. Blir barnen missnöjda monster för att de "får" för mycket eller går de galna för att de får fel saker. Blir uppassade istället för att bli ägnade tid och uppmärksamhet. Blir man som barn nöjd när man får en massa grejer man inte behöver, men det man innerst inne saknar uteblir? Nä. Då kanske man vill ha mer, och ännu mer men inte främst för att man rent praktiskt är bortskämd. Det kan vara rätt svårt att som barn verka vara den som "har allt" enligt vad som syns, men i den mer osynliga verkligheten inte få det stöd eller den tid man behöver få. Alla barn med tusen prylar eller som blir skjutsade överallt har inte per automatik det bra i övrigt. Därför tycker jag ibland att det kan dras förhastade slutsatser. Dvs, att hela beteendet beror på bortskämdhet. Tänk om vuxnas brist på tid skadar mer än själva bortskämdheten?

Ja och vart fan vill jag komma med det här resonemanget då. Just i skrivandets stund så undrar jag själv. Jag tror det handlar om synen på barnen. Det här med att det behövs hårdare tag, mer tillsägelser, ordningsbetyg i skolan. Om man inte är hård så tar barnet över. Etc. Jag vill att vi ska se barn för vad dom är och fokusera mer på vuxnas behov. Om jag som vuxen har ett bekräftelsebehov, är karriärlysten och svårt att sätta gränser på jobbet för att man vill vara tillags, så kan det ju ge en smärre tidsbrist med sina barn. Därutöver kanske man vill vara så himla duktig att man gör det mesta hemma, vill visa utåt vafan vad bra man är som orkar skjutsa till tusen aktiviteter, städa, bygga altaner, renovera kök samtidigt. Okej. Kanske tycker man att det endast blir gjort på rätt sätt om man gör det själv och på sitt vis? Men det handlar nog inte då om att barnet tog över, snarare att den vuxnes behov tog över. Det är en stor skillnad det.

Det är klart att när man ser de där ungarna gå loss på lekplatser eller nöjesparker såsom Astrid Lindgrens värld, så kan man bli mer än lätt frustrerad och migränbenägen. Det är väl inte så att den som skriker mest och tar för sig mest vinner? Ungarna kanske är otämjda vildar ändå? Eller så kanske det handlar om för lite "rätt" bekräftelse och för mycket av den felaktiga. Den som fått bekräftelse av god vara tror jag inte skriker efter mer i all oändlighet. Där tror jag att en måttlighet infinner sig rätt automatiskt faktiskt. Vad gäller det där med att sno gungor, butta andra och vara allmänt hänsynslös så kan man fundera. Vissa ungar behöver ha mer av ramar än andra och då kan inte föräldrarna sitta och pausa, förlusta sig med en Kaffelatte på restaurangen, medan barnen löper amok. Alltså, är det inte roligare att vara med sina barn, när man nu faktiskt är ledig? Se hur de leker och vara delaktig. Säga nej om det behövs. Små barn kan behöva somlig uppstyrning i lek med andra samt uppmärksamhet. Men har vi vuxna tid och/eller ork? Det är ju samhälle special vi lever i med, med stressiga arbeten. Vi vuxna kanske i det läget har behov av att vila, även när det passar dåligt? Ja jag har då aldrig kunnat ta såna där kaffepauser på dylika ställen. Inte beroende på att mitt barn inte kan stå i kö, ta hänsyn etc, utan för att jag ska få hem henne helskinnad!

Jag har nog aldrig behövt tala om för Pyret hur hon ska uppföra sig mot andra. Jo, när hon var tre år så handlade det väl om att dela med sig av leksakerna samt att man kan vara arg men inte slåss. Baskunskaper. Men i lite äldre ålder så beter hon sig mest som gemene man, vilket får duga. Är överlag snäll. Vi är definitivt oense/osams, oftast om städning, men vi är alla kassa på att städa här hemma. Ibland undrar jag om man måste säga ifrån så förbaskat hela tiden. Vi har tillbringat mycket tid med Pyret, i övrigt vet jag inte. Är kanske Pyret osedvanligt lätt? Eller har jag fått allt om bakfoten?






1 kommentar:

S sa...

Snubblade över en artikelserie på Expressens kultursida som tar avstamp i FN:s barnkonvention. Artiklar man kan hålla med eller inte hålla med om men lite tankeväckande:
http://www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/
(länkar till fler av artiklarna i högerspalten)