måndag 4 augusti 2014

En jävla katastrof

Jag känner så för de människor som bor nära branden som härjar. Gårdar där det finns djur som evakueras, människor, barn, gamla och unga. De vet inte om de kommer att få återse sina hem igen. Minnen som omger husen. Gårdar som gått i arv. Minnen som alla har från där de växt upp eller bor.

Jag hoppas att man inte väntar för länge med evakuering med tanke på att det i somliga fall är djur som ska forslas med. Det är inte så lätt ev att lasta hästar när det är fullt av rök, helikoptrar i luften och det blåser barr och sot. De blir helt enkelt rädda hästarna och känner de av rädsla från folk så blir det inte bättre.

Läste att det var några som stod vid avspärrningen men hade sina hästar kvar i området, som de inte fick hämta. Panik. Det är väl då man hämtar ändå....harkel..

Jag tänker också på alla skogens djur. Det skär i hjärtat. En stor katastrof är vad det är.

En annan sak i det hela tycker jag är smått förbluffande. Han ministern för staten, statsministern-var är han? Har han öppnat munnen eller gjort någonting. Ligger katastrofen för långt bort ifrån hans stadsliv eller? Lite grann känns det som att de får klara sig bäst de vill. Det är så man ofta känner det ändå när man bor på landet. På ett sätt är det bra för att man hjälper varandra då man inser att det finns ingen stor samhällsapparat som assisterar. Jag ser att människor erbjuder både folk och djur hem och det är vackert! Men jag kanske tycker att alla möjliga förbannade resurser ska hivas till området.

Nåja. Det kanske är lika bra att regeringen håller tyst. Gör så lite så möjligt. Det är inte så ofta det blir rätt ändå om man ska vara krass.

Men ni som sitter hemma i sofforna och allt som oftast klagar på bönder, att de lever på Eu - bidrag och har det förbannat bra och vilsamt, kanske kan öppna ögonen och se vilka det är som står pall när det väl gäller. Vilka som är med och hjälper till med traktorer, vatten och annat. Jag känner inga som kan jobba som bönder och som är så orädda att ta i- så ha lite respekt i åtanke. Åtminstone för nu.

1 kommentar:

Ergo Sum sa...

Tycker alltid att hårt arbetande människor är värda respekt. Och bönder arbetar alltid hårt. Och branden är ju fruktansvärd. Paniken.
Och som du säger - jävlars vad visst skall vara långt bort för vissa.. Men det är egentligen inget oväntat.
Kram