Carpe Diem

Med anledning av en annan kär bloggares inlägg, så valde jag att börja mitt blogginlägg för dagen, så här.

"Carpe Diem", "Fånga Dagen" . ( Ni som använder er av dessa uttryck och de har en bra innebörd för er....skit i vad jag säger)

"Carpem Diem." God tanke i sig kanske, men jag tänker annorlunda.

Jag brukar tänka att om man måste "fånga dagen" så är man illa ute. Är man här och nu så finns den där per automatik.

Sen klarar jag inte riktigt av klämkäckheten i det uttrycket. Särskilt inte när man sliter för att ta sig igenom dagen, utan att ha grävt tusen gropar med hjälp av tänderna, av ren och skär frustration i gräsmattan på gårn.

Det andas prestation i hela den där frasen tycker jag.

Måste man fånga dagen när man redan har fullt upp?

Full av allt. Alla intryck. Bra eller/och dåliga.

Kan man inte bara få vara ifred?

Från saker man ska göra som somliga dagar är ouppnåeliga.

Kanske man upplever det någon dag i veckan.

Vackra färger, skimrande stenar, och ståtliga högväxande träd.

Kanske kan man inte njuta hela dagen. Men nån gång. Det kanske kan få räcka i prestationssamhället.

Man ska ju ha sex med och njuta kors och tvärs. Njuta. Så mkt att man kan få dåligt samvete när man inte har lust i perioder.

"Fånga sexet".

Är det nästa slogan.

Jag hukar mig inför tanken.

Jag stod ute i stallet igår. Stirrade på leran och snackade högt för mig själv.

Uttnyttja den här dagen nu när du mår så bra i kroppen som du gör!

Mår så mkt bättre än på länge.

Men vad händer då?

Jag kunde inte annat än förvånas över djupet i leran, allt grus som skulle behövas, gödslet som snart borde köras bort och vattentunnan i stallet som behöver fyllas på ideligen.

Så tänkte jag att jag skulle förmå mig att uppskatta hästarna mer. På ett annat sätt.

Men jag gillar inte att mocka. Kände ingen ro igår,  utan huvet gick som en trumvirvel var gång. Likt var gång jag dammsuger. Måsten som är tråkiga.

Men jag älskar ju mina hästar. Lukten, andetagen, näsborrarna, kliandet, klappandet, diskussionerna, dispyterna, ridturerna. Lukten av läder. Hästtramp.

Det ger mig ro.

Men inte alltid.

När jag slutade tänka igår där i stallet så småningom. På allt som jag borde uppskatta och fånga.

Då blev jag nöjd och lugn. För en stund.

För kraven på att fånga, hämta, jaga- det tar knäcken på mig.

Jag blir bara less.

Men så går det inte heller att helt omvända en Ior.

Grundstämningen finns och den är jag, men nog kan jag uppskatta livet väldigt stundtals.

----------------------------------------------------------------------




Nu hör det till saken att just här fick jag avbryta inlägget, pga en viss hästFjant, som lyckats hoppa över häststaketet 1.20 m högt. Typ stillastående. Underlag lera. Ut i pyjamas och storstövlan för att få tag på hästen bredvid otäck väg.

Carpe Diem my Lord.